Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werder-geväret ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har V. delvis under inflytande af Wagner, men
med bibehållande af sin italienska individualitet,
lyckats uppnå större dramatisk sanning och trognare
lokalfärg än fordom, på samma gång han i musikalisk
form, harmoni och orkestrering utvecklar en konst,
som ingen förut tilltrott honom. Stilen är närmast
Meyerbeers, men eger större dramatisk energi och
mindre konventionel ihålighet. Mindre melodirikedom,
men ännu större närmande till en deklamatorisk
stil och känslornas anatomisering röjer Otello,
hvars första uppförande var ett evenemang nästan
jämförligt med Baireuthdramernas (Milano 1887, Wien
1888, Berlin och Stockholm 1890). 1893 fullbordade
V. en komisk opera Falstaff. Af hans öfriga
kompositioner märkas särskildt en stråkqvartett,
en Inno delle nazioni och framförallt Requiem öfver
Manzoni (1874), ett arbete, som är äkta sydländskt
i sitt sinligt melodiska och dramatiskt effektfulla
uttryck för andakten, men saknar de äldre mästarnas
idealitet och kontrapunktiska djup. V. blef 1860
medlem af italienska parlamentet och 1875 senator,
men har ej spelat någon politisk rol. Han har
förvärfvat en betydande förmögenhet och äfven
gjort stora donationer, bl. a. en (1891) till
upprättandet i Milano af en asyl för ålderstigna
fattiga konstnärer. V. är sedan 1865 ledamot af
svenska Musikaliska akademien. A. L.
Verdikt (Fr. och Eng. verdict, Med. Lat. verdictum,
af Lat. verus, sann, och dicere, säga), resultatet
af juryns öfverläggning, dess utsago. Se Jurydomstol.
Verdun [-dö’ng], V.-sur-Meuse [syr mösj, stad och
fästning af första klassen i franska depart. Meuse,
vid floden Meuse och jernvägen från Paris till
Metz, som der skäres af jernvägen Nancy–Sedan. 17,282
innev. (1886). Staden är mycket starkt befäst. Den
omslutes af vallar med 4 portar och omgifves på
alla sidor af väldiga försvarsverk, bl. a. 5 redutter
och 6 detascherade fort. På venstra stranden ligger
citadellet, på samma plats som det forna klostret
S:t Vannes, hvars qvarstående byggnader begagnas
til] kaserner. V. är säte för en biskop och har en
vacker katedral (invigd 1147 af påfven Eugenius III),
ett offentligt bibliotek jämte konst-, arkeologiskt
och naturalhistoriskt museum. En för V. utmärkande
industri är tillverkning i stor skala af konfektvaror
och likörer. - V. (Lat. Virodunum, senare Viridunum
och Virdunum) tillhörde romerska prov. Gallia belgica
och senare Austrasien. I början af Aug. 843 iugicks
der mellan kejsar Lothar I och hans bröder Ludvig den
tyske och Karl den skallige det ryktbara fördraget
rörande den frankiska monarkiens delning (se Lothar,
romerska kejsare 1). V. sjelf kom då till Lothringen,
870 till Frankrike och 925 till Tyska riket. Under
Henrik II:s krig med kejsar Karl V kom staden 1553
till Frankrike, men afträddes jämte de båda andra
tyska biskopsstiften Metz och Toul formligen till
detta land först i westfaliska freden. Efter några
timmars bombardering öppnade staden sina portar för
preussarna 1792. Den 25 Sept. 1870 inneslöts staden
af preussarna, belägrades sedan d. 13 Okt. och kapitulerade d. 8 Nov.
Verdy du Vernois [värdi’ dy värnåa’], Julius
von, preussisk general, krigsminister och
militärförfattare, född i Schlesien 1832,
inträdde 1850 såsom officer vid infanteriet,
genomgick krigsakademien och anställdes vid
generalstaben. Fälttåget 1866 gjorde V. i 2:dra
preussiska arméns stab och var under kriget
1870–71 såsom öfverstelöjtnant anställd i
stora högqvarteret. Efter kriget stannade
han i stora generalstaben och blef der 1876
generalmajor. Sedermera användes V. såsom direktor
för allmänna krigsdepartementet af krigsministeriet
(1879), såsom divisionschef (1883) och såsom
guvernör i Strassburg, till dess han i April 1889
öfvertog krigsministersportföljen, hvilken han
dock lemnade redan i Okt. 1890, då han undanbad
sig något högre befäl och drog sig tillbaka till
privatlifvet. Redan före 1870 påbörjade V. sina
Studien über truppenführung, hvilka liksom hans
1887 utgifna Studien über felddienst samt hans
sedan 1891 utkommande grundliga Studien über den
krieg (på grundvalen af fransk-tyska kriget)
väckt mycken uppmärksamhet. Alla tre arbetena äro
öfversatta på svenska. V. har dessutom utgifvit
några mindre skrifter och i flere afseenden inverkat
på sättet för fredsöfningarnas utförande i hans
hemland. Sedan 1874 är V. led. af sv. Krigsvet-akad.
C. O. N.
Vere [viör], Aubrey Thomas de, irländsk skald och
politisk skriftställare, f. 1814, har författat
ett större antal diktverk, som i formen närma sig
den tennysonska riktningen, men genom sin utprägladt
katolska anda taga sig främmande ut bland den engelska
vitterhetens alster. Af V:s poetiska arbeten må
nämnas The waldenses, or the fall of Rora (1842),
Poems, miscellaneous and sacred (1853), Irish odes
and other poems (1869), The legends of St. Patrick
(1872), The foray of queen Meane, and other legends
of Irelands heroic age (1882) och St. Peter’s chains
(1888). I flere arbeten på prosa, bl. a. English
misrule and irish misdeeds (1848) och The church
settlement of Ireland, or Hibernia pacanda (1868),
har V. förfäktat Irlands och den katolska kyrkans sak.
Vereinskerze [fera’jns-], T. (»föreningsljuset»). Se
Lyskraft.
Verelius, Olof, fornforskare, språkforskare, född
d. 12 Febr. 1618 i Häsleby socken, Jönköpings län,
var son af kyrkoherden Nicolaus Petri, men tog sig
i unga år namnet V. Han blef student i Dorpat 1633
och i Upsala 1638, utsågs af Axel Oxenstierna till
lärare åt adliga ynglingar och företog 1648–50 en
utländsk resa, hvarunder han i Leiden höll en latinsk
oration öfver westfaliska freden och i Paris en med
anledning af drottning Kristinas kröning. Hemkommen,
skref han Epitomarum historiae svio-gothicae libri
etc., i hvilket arbete redan en hög tanke om Sveriges
forntid framskymtar. Det utgafs 1730 och nyttjades,
på grund af sitt vackra latin, rätt mycket till
läsebok. På förord af rikskansleren fick V. 1653
akademiräntmästaresysslan i Upsala och blef dessutom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
