Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesselenyi de Hadad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wessenberg, Ignaz Heinrich Karl von, friherre,
tysk prelat och patriot, f. i Dresden 1774, d. 1860,
studerade vid högskolan i Dillingen, der Mikael Sailer
utöfvade ett mycket stort inflytande på honom, samt
vid Würzburgs och Wiens universitet. Den bekantskap
han redan i Würzburg fick göra med dåvarande
koadjutorn af Mainz och Konstanz, K. T. von Dalberg,
föranledde, att W. år 1800 af Dalberg förordnades att
såsom generalvikarie förestå biskopsstiftet Konstanz,
hvarunder äfven en del af det katolska Schweiz
lydde. I denna egenskap utvecklade W. en rastlös
verksamhet för att utföra genomgripande reformer
på det kyrkliga området. Särskildt nitälskade han
för folkundervisningens höjande, i detta hänseende
påverkad af Pestalozzi. Derigenom ådrog han sig
emellertid den romerska kurians ovilja, och han
förbättrade ingalunda sin ställning genom sina
ifriga, om än fruktlösa bemödanden att upprätta en
tysk-katolsk nationalkyrka under ledning af en tysk
primas. När sedermera, efter biskop Dalbergs död
(1817), W. af Konstanz’ domkapitel enhälligt utsågs
till dennes efterträdare på biskopsstolen, underkände
romerska kurian valet samt nekade stadfästelse,
och när han efter stiftet Konstanz’ upphäfvande
(1827) uppfördes på förslag till ärkebiskop af
Freiburg, förbigicks han på högre ort. Lika litet
ville Rom ingå på den würtembergska regeringens
önskan att W. skulle utnämnas till biskop af
Rottenburg. W. drog sig nu undan till privatlifvet,
med undantag af att han till 1833 var ledamot af
Badens Första kammare, samt lefde för sina studier
och för de sköna konsterna, hvilka i honom egde
en synnerligen varm vän och beskyddare. W. var
äfven verksam såsom skriftställare. Utom en
mängd smärre tillfällighetsskrifter utgaf han
ett större kyrkohistoriskt arbete, Die grossen
kirchenversammlungen des 15. und 16. jahrhunderts
in beziehung auf kirchenverbesserung (4 bd; 1840),
äfvensom ett mera populärt filosofiskt verk: Gott
und die welt (2 bd, 1857), samt Sämmtliche gedichte
(7 bd, 1834–-54). - Hans äldre broder Johann Philipp,
friherre von W.-Ampringen (f. 1773, d. 1858),
beklädde under de två första årtiondena af 1800-talet
åtskilliga poster af vigt inom den österrikiska
diplomatien. Han var 1830–31 envoyé i Haag samt
Juli–Nov. 1848 konseljpresident och utrikesminister.
J. H. B.
Vesser l. Vepser. Se Tjuder.
Wessex [oä’ssex], äldre form Westsexe,
d. ä. vestsachsarnas land, ett af de sju
angelsachsiska rikena i England, stiftadt omkr. 520
af Cerdic, omfattade i 9:de årh. de nuv. grefskapen
Devon, Somerset, Dorset, Wilts, Southampton och Berks
samt ön Wight. Se vidare England, sp. 538–539.
Vessige, socken i Hallands län, Årstads härad. Areal
5,969 har. 1,135 innev. (1891). V. bildar med Askome
ett ärftligt pastorat, Göteborgs stift, Halmstads
kontrakt. Pastoratets ärftlighet stöder sig numera på
en af K. M:t d. 16 Sept. 1760 utfärdad konfirmation å
en afskrift af ett »condonationsbref»(!), som K. M:t
skulle hafva utfärdat d. 24 Nov. 1677, hvilken
afskrift företeddes af en dotterson till kyrkoherden
i Vessige M. N. Kjerrulf (se denne). Afskriften
är antagligen en förfalskning; och det är mer än
sannolikt, att Karl XI aldrig tilldelat Kjerrulfs
efterkommande någon arfsrätt till pastoratet.
Vessland. Se Vestland.
Vessledjuren och vessleslägtet. Se Vesle-.
Vessman, insjö i Ludvika och Grangärde socknar
i södra Dalarna, belägen ungefär vid 154 m. höjd
öfver hafvet. Sjön, som genomflytes af Kolbäcksån,
har omkr. 14 km. längd i n. v.–s. ö., med 1 1/2–6
km. bredd. Mycket vackra omgifningar. Angbåtsfart. Vid
sydöstra änden ligger den vigtiga jernvägsstationen
Ludvika.
Wessobrunnbönen (T. Wessobrunner gebet), ett
litet, från klostret Wessobrunn (nära München)
härstammande fornhögtyskt literaturalster från
800-talet, delvis i bunden (allitererande), delvis i
obunden form. Det prosaiska stycket (slutet) utgör
en bön till Gud; deraf namnet. Den poetiska delen
(början), som troligen är ett fragment af en längre
dikt, skildrar verldens skapelse i enlighet med
bibelns framställning. Detta stycke har vunnit en
viss ryktbarhet derigenom att man länge med orätt
ansett det vara en hednisk dikt, en motsvarighet
till Völuspá. Jfr R. Kögel i »Grundriss der
germanischen philologie», utg. af H. Paul II,
sid. 195 ff. Ad. N-n.
Vest. Se Väderstreck.
West [oä’st], Benjamin, engelsk målare,f. i
Springfield i Pennsylvania, Nord-Amerika, 1738,
d. i London 1820, hade redan gjort sig känd som
porträttmålare i New York, då han 1760 seglade till
Livorno och sedan i 3 års tid uppehöll sig i Rom,
Florens, Venezia och andra italienska städer, hvarpå
han efter fullbordade studier slog sig ned i London
1763. Der blef han 1768 medlem af Royal academy
samt efter Sir Joshua Reynolds’ död dess president
1792. Förut hade konung Georg III 1772 gjort honom
till sin hofmålare och 1790 till direktör öfver
målningssamlingarna, hvarjämte konungen på det
ifrigaste sysselsatte honom och betalte hans arbeten
med oerhörda pris. I detta hänseende inträffade efter
W:s död en häftig omkastning, hvilket förklaras
deraf att hans bilder i sjelfva verket äro »kalla
och konventionella i anordning och former, tomma
och själlösa i rörelse och uttryck, torrt målade och
kyliga i färgen» (Woermann). Det räknas honom till
förtjenst, säger samme konstdomare, att han i sin
berömda tafla General Wolfes död, då han eröfrat
Quebec icke framställt soldaterna nakna eller i
romerska rustningar, utan i verkliga uniformer;
men en sådan enkelt förståndig handling kan icke
gerna räknas som ett konstnärligt stordåd. Af hans
första arbeten i London märkas åtskilliga, som
behandla antika ämnen, såsom Orestes och Pylades,
Kleombrotos sänd i landsflykt (båda förr i National
gallery, nu ej synliga der), Agrippina med Germanicus’
aska, Alexander med sin läkare (bägge i enskild ego i
England), Regulus’ afsked och Hannibals ed (för konung
Georg). Derefter följde hans egentliga historietaflor,
den nämnda »General Wolfes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
