Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vestergötland, landskap i Götaland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i v. till Halland, Kattegatt och Göta elf, som till
största delen skiljer Vestergötland från Bohus
län. Landskapets hela areal utgör 18,574 qvkm.,
hvaraf 17,605 qvkm. land och, utom inräkning af
Vänern och Vättern, 969 qvkm. vatten. I landarealen
äro inräknade öar och holmar i Vänern och Vättern,
sammanlagdt 175 qvkm., deraf i Vänern Torsö,
Bromö, Dillö, m. fl. kringliggande öar 90 qvkm. och
Kållandsö med kringliggande öar, holmar och skär
75 qvkm. Folkmängden i landskapet år 1891 utgjorde
593,434 pers.
Angående landskapets geologiska förhållanden må
anmärkas, att den af lösa jordslag betäckta eller
derur i form af berg och kullar uppstickande
berggrunden utgöres till allra största delen
af urformationens gneis och granit. Den senare
förekommer blott inom ett par områden i landskapets
nordligaste del, från Hjo norrut till Vänern samt
n. och ö. om sjön Unden. Den är af grå och rödlett
färg samt tämligen grofkornig. Vaberget vid Karlsborg
utgöres af sådan granit. Gneisen intager deremot
landskapets ojämförligt största område, är till
färgen röd och har en finkornig, skitfrig struktur
samt innehåller jämte de för gneis i allmänhet
vanliga mineralbeståndsdelarna (qvarts, fältspat och
glimmer) små korn och gnistor af magnetit (magnetisk
jernmalm). Bergarten har derför benämnts jerngneis,
ehuru visserligen det ifrågavarande jernmineralet
utgör endast en högst ringa del af stenens
massa och aldrig förekommer så samladt, att något
tillgodogörande såsom jernmalm kan komma i fråga. En
mängd tjockare eller smalare band eller lager af den
mörkt grönsvarta bergarten dioritskiffer genomdrager
jerngneisen flerestädes mycket ymnigt. Af särskildt
intresse äro de bildningar af sandsten, kalksten,
lerskiffrar m. m. (de s. k. kambrisk-siluriska
bildningarna), som inom vissa områden förekomma,
hvilande i horisontella eller nära horisontella
lager ofvanpå den urgamla gneisgrunden, öfver
hvilken de höja sig i form af 100–200 m. höga berg
och bergplatåer. Sådana äro Kinnekulle, Halle- och
Hunneberg samt Billingen, Mösseberg, Brunnhemsberget,
Plantaberget, Gerumsberget, Hvarfsberget, Ålleberg
och Gisseberget. I alla de nämnda bergen intaga de
ifrågavarande berglagren samma inbördes ordningsföljd,
så att omedelbart på gneisgrun-den ligger sandsten,
derofvanpå alunskiffer med lager och körtlar af en
svart kalksten, orstenskalk, så grå och rödbrun
tät ortoceratitkalksten och ofvanpå denna slutligen
lerskiffer. Dessa olika bergartsbäddar, af hvilka hvar
och en eger 10–60 m. mäktighet eller tjocklek, och
inom hvilka flere underafdelningar kunna urskiljas,
hafva otvifvelaktigt bildats genom afsättning ur
vatten. De innesluta också förstenade lemningar
af lågt stående organismer. I Halle- och Hunneberg
saknas ortoceratitkalkstenen och den öfre lerskiffern;
i Kinnekulle, Billingen och de andra Vestgötabergen
äro deremot samtliga anförda lager utbildade. Alla
de nu nämnda silurbergen hafva det gemensamt, att
deras öfversta delar utgöras af den grönsvarta,
hårda, eruptiva bergarten diabas eller trapp, som
anses hafva i smältflytande tillstånd framträngt ur
djupet genom någon spricka eller remna i berggrunden
och utbredt sig öfver de då öfverst belägna
silurlagren, hvilka derigenom just på dessa platser
skyddats mot den förstöring under senare årtusendens
förlopp, som delvis eller helt och hållet drabbat
de mindre motståndskraftiga silurbergarterna inom
trakter, der dylika skyddande trappbetäckningar icke
funnits. Det är nämligen sannolikt, att silurlagren
förr egt mycket större utbredning, än de nu intaga,
och sträckt sig i ett sammanhang mellan alla bergen
samt möjligen vidt derutom. En återstod af en sådan
större utbredning utgör det lilla sandstensområde,
som träffas vid Lugnas n. om Billingen; alla de
öfre silurlagren äro der fullständigt likasom
bortsopade. Längs vestra kusten af Vättern,
från Karlsborg söderut, förekomma fast anstående
rester af en likaledes till kambrisk-siluriska
formationen hörande sandsten (jämte lerskiffer),
hvaraf för öfrigt Visingsö är uppbyggd, och som
benämnts Visingsö-serien. I ekonomiskt afseende äro
siluraflagringarna af stor betydelse, enär på en mängd
ställen flere af deras bergarter i större eller mindre
skala genom stenbrott tillgodogöras för praktiska
ändamål, nämligen sandstenen, till byggnadssten och
för slipstenstillverkning vid Hellekis, Gudhem och
Katorp (s. om Lugnås), silurkalkstenen dels till
byggnadsföremål, dels till kalkbränning vid Sköfde,
Falköping och trakterna deromkring (Kaflås, Ekedalen,
Ulunda och Regumstorp), vid Kinnekulle (Hönsäter,
Gössäter, Råbäck, Vesterplana) och vid Hunneberg. Vid
Lugnås brytes och bearbetas till qvarnstenar den
närmast under sandstenen liggande, derstädes vittrade
gneisen. Under namn af »svart granit» brytes, vid
Baskarp och Sågaretorp vid Vättern n. om Jönköping,
en inom gneisen förekommande dioritbergart. Inom
norra delen af Elfsborgs län (mellan Herrljunga,
Alingsås och Göteborg) uppträder berggrunden mycket
blottad i dagen såsom flerestädes ganska vidsträckta
och sammanhängande berg och bergsträckningar,
mellan hvilka i dälder och å slätter sand och lera
förekomma äfvensom krosstensgrus. Men inom södra
och östra delarna af samma län är berggrunden mera
dold af den derpå allmänt utbredda grusbetäckningen,
så att gneisen derur uppsticker endast i spridda
och jämförelsevis mindre berg och hällar. Blott
inom dälder och mindre områden förekomma der
aflagringar af sand. Lera saknas inom vidsträckta
områden. Torfmossar äro synnerligen talrika och
hafva flerestädes stor utbredning. Inom Skaraborgs
läns södra och största del, den, inom hvilken
silurbildningarna varit och äro utbredda, förekomma
lermarker mera allmänt. Dessa trakter hafva nämligen,
efter morängrusets (krosstensgrusets) afsättning
på berggrunden under istiden, varit betäckta af
vatten, ett samband mellan Östersjön och Nordsjön,
hvarvid vidt utbredda aflagringar af lera och mergel
blifvit bildade. Mergelns halt af karbonater är dock
jämförelsevis obetydlig, varierande mellan 3 och 4
proc. Landskapets södra del är ett kuperadt berg- och
högland, dess norra del ett slättland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
