Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vial ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wiberg, Anders, baptistpredikant. Se Baptist,
sp. 1536.
Vibert [vibär], Jean George, fransk målare, f. 1840
i Paris, lärjunge af Barrias och Picot samt af École
des beaux-arts, var en af dem, som på 1860-talet
vände sig till den antika mytologien för att få
motiv till intagande nakna figurer, hvilka endast
användes såsom gynsamt medel för frambringande af
en sinnena hänförande färgstämning. Så framställde
han 1864 Narcissus, som, liggande i skogen, skådar
sin bild i vattnet och förvandlas till en blomma
(nu i Bordeaux’ museum), och 1866 Daphnis och Chloe,
efter Longos’ novell. Sedermera försökte han sig
i komiska genrebilder, spirituelt uppfattade och
med satirisk udd, såsom De nygiftas afresa (1873),
Syrsan och myran, efter Lafontaine, Serenad, porträtt
af skådespelaren Coquelin d. ä., i en rol från Molière
(1874), Gulliver och lilliputerna, Fesaga, De badande
m. fl. En egendomlig produkt af alldeles olika art
är Thiers’ apoteos, med inbördeskrigets Paris på
ena sidan, fredens Paris på den andra (1878, nu i
Luxembourg). 1873 vardt han ledamot af den svenska
konstakademien. V. har äfven uppträdt som dramatisk
skriftställare.
Vibius, namn på en romersk, egentligen sabellisk,
slägt. 1. Cajus V. Pansa, anhängare af Julius
Caesar, folktribun 51 f. Kr., ståthållare i
Cisalpinska Gallien 45, var utsedd till konsul för
år 43 jämte Hirtius (se d. o.). Tillsammans med denne
ställde han sig på senatspartiets sida emot Antonius,
men blef i striden vid Mutina i April 43 dödligt sårad
och afled straxt derpå i Bononia. – 2. V. Sequester
lefde troligen i 4:de eller början af 5:te årh. och
författade ett slags notisbok, för öfrigt utan värde,
om floder, sjöar, länder, berg m. m., som förekommo
hos skalderna. Namnet anses dock vara psevdonymt.
R. Tdh.
Viborg, F. Viipuri [vi-], stad i Karelen, Finland,
ligger vid innersta delen af en vik (Viborgska
viken) af Finska viken och vid Saima kanal,
Petersburg–Helsingfors-banan samt Karelska
jernvägen. Stadsplanen upptager omkr. 1,000 har; jämte
underlydande jordområde har staden en areal af
2 qvkm. Folkmängden, som under den svenska tiden
knappt någonsin öfverskred 2,000 pers. och under
den ryska nedsjönk till ett tusen och några hundra,
utgjorde d. 1 Dec. 1890 20,348 pers. Stadens export
och import äro betydliga. Förnämsta exportartiklarna
utgöras af trävaror, hvilka till allra största
delen utmed Saima kanal nedföras från Savolaks och
Karelen. Importen tillgodoser delvis äfven de inom
Saima vattensystem belägna städernas behof. Förnämsta
industriella inrättningarna voro 3 mekaniska
verkstäder, 4 tobaks-, cigarr- och papyrossfabriker,
2 ångqvarnar, 3 ölbryggerier, 2 bränvinsbrännerier,
1 tapetfabrik, 1 tvålfabrik, 1 kakel- och fajansfabrik
m. fl. Gårdarnas antal var 1890 798, handlandenas
278. Innevånarnas beskattade inkomst uppgick till
8,2 mill. mark. Stadens utgifter belöpte sig till
715,000 och skulder till 259,000 mark. Vattenledningen
fullbordades 1892. V. är säte för guvernören öfver
Viborgs län, för den 1839 inrättade Viborgs
hofrätt och (sedan 1892) för en rysk-grekisk
ärkebiskop af Finland och V. Den har ett fullständigt
svenskt och ett dito finskt klassiskt lyceum, ett
finskt reallyceum, en svensk och en finsk flickskola,
en navigations- och en handelsskola, ett finskt
literatursällskap och ett kraftigt utveckladt
folkskoleväsende. I staden finnas hufvudkontoret
för »Nordiska aktiebanken för handel och industri»
(med en grund- och reservfond af 9,3 mill. mark)
samt 3 andra bankers filialkontor. 3 boktryckerier
finnas, förutom särskilda accidenstryckerier, samt
3 politiska tidningar, af dem en finsk. Stadens
svensk-finska lutherska församling bildar jämte
stadens landsförsamling ett konsist. pastorat af
1:sta kl., Viborgs kontrakt, Borgå stift; 38,588
pers. (1890). Dessutom finnas en tysk och en rysk
församling. Vid tiden för Tyrgils Knutssons härnadståg
mot ryssarna 1293 påbörjades anläggningen af ett slott
eller fäste på en liten holme uti innersta hörnet af
viken. Viborgs hus (om betydelsen af namnet V. se Vi)
blef stödjepunkten för svenska väldet i dessa trakter
och under århundraden rikets förnämsta värn emot
Ryssland; det var under den senare medeltiden rikets
förnämsta fästning näst Stockholm. Bland de mäktiga
hofvitsmän, genom sin administrativa myndighet
och afståndet från hufvudstaden nästan oberoende,
som innehade Viborgs hus, må nämnas Bo Jonsson
Grip, riksdrotset Kristiern Nilsson (1416–42),
Karl Knutsson (1442–48), före sin tronbestigning,
Erik Axelsson Tott (1457–81), Knut Posse (1495–97),
som så tappert tillbakaslog ryssarnas stormning
d. 30 Nov. 1495 och blifvit ryktbar för den
»viborgska smällen» (se derom Posse 1), och Sten
Sture d. ä. (1497–99). Tott torde hafva uppbyggt
en del af slottsvåningarna. Den större omsorg, som
alltmer egnades stadens befästande, minskade slottets
betydelse, ehuru visserligen under Gustaf I:s, Erik
XIV:s och Johan III:s regeringar stora ansträngningar
gjordes för dess försättande i godt skick. Men redan
på 1600-talet skildras det i både officiella och
enskilda skrifvelser såsom tämligen förfallet, och det
är numera, efter särskilda eldsvådor och ytterligare
vanvård, en imponerande, delvis väl bibehållen
ruin. Slottet eges af ryska militärstyrelsen och
skall, sedan det efter en f. n. pågående restauration
återfått det utseende det hade vid tiden omkr. 1710,
blifva bostad för Viborgs stadskommendant. Slottets
byggnadsform är en irregulier fyrhörning, afsmalnande
något i längdriktningen, mot s. ö. Midt öfver den
längre kortväggen, den mot n. v., samt framspringande
något från dess grundlinie, reser sig det väldiga
S:t Olofstornet, slottets fastaste del,
hvilket med flere våningars höjd öfverskjuter
den öfriga slottsbyggnaden och upptill slutar
åttkantigt. Framför S:t Olofstornet samt nedanför
den branta backe, hvarpå tornet och slottsbyggnaden
ligga, utbredde sig mot n. v. »förborgen», omsluten
parallelt med strandens kroklinie af höga fästnings-
och magasinsmurar. Rundtorn slottet och förgården
löpte utmed stranden den nästan brant i sjön stupande
vallen. Sjelfva slottsbyggnaden höjde sig genom 3–4
våningar och hade på sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
