Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vico ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansetts tillhöra 15:de årh. Den lilla, för öfrigt
enkelt och klart skrifna, men till innehållet något
magra skriften De viris illustribus urbis Romae
är enligt handskrifternas dock ännu ej bestyrkta
uppgift författad af Plinius (eller Nepos).
R. Tdh.
Victor, holländska målare. Se Victors.
Victor [viktår], Claude V.-Perrin, hertig
af Belluno, fransk marskalk, född i Lamarche,
Vosges, 1764, inträdde 1781 vid artilleriet och
blef efter revolutionens utbrott officer. För
sitt välförhållande under belägringen af Toulon
(1793) utnämndes V. till brigadgeneral och deltog
sedermera i krigen på Pyreneiska halfön och uti
Italien. 1806 var han stabschef vid 5:te kåren, blef
1807 tillfångatagen af von Schills frikår i Pommern,
men utvexlades mot Blücher och förde vid Friedland
(1807) 1:sta armékåren på ett så glänsande sätt,
att han belönades med marskalks-stafven. Efter
den s. å. följande freden i Tilsit upphöjdes han
till hertig af Belluno. 1808 begaf han sig med 1:sta
armékåren till Spanien, der han kämpade till 1812, då
han drog till Ryssland i spetsen för 9:de kåren. Genom
det skickliga sätt, på hvilket han vid Berezina med
arriergardet förstod att uppehålla de påträngande
ryssarna, bidrog han i väsentlig mån till Napoleons
räddning. V. deltog vidare i fälttågen 1813 och 1814,
men råkade genom en försummelse vid Montereau ut
för Napoleons onåd och slöt sig derefter till Ludvig
XVIII, som utnämnde honom till pär och krigsminister
(1821–23). Den af vissa oregelbundenheter i
förvaltningen framkallade Ouvrard-processen
medförde V:s tillbakaträdande. Död 1841. Hans
son utgaf 1846 »Extraits des mémoires inédits du
duc de Belluno». V:s staty är rest i Lamarche.
C. O. N.
Victoria, Lat., seger; Rom. mytol., segergudinnan. Se
Nike. – Qvinnonamn. Se Viktoria.
Victoria, en af småplaneterna.
Victoria [eng. utt. viktå’rjä], den minsta af
de britiska kolonierna på Australiens fastland,
upptager sydöstra hörnet af detta samt begränsas
i n. mot Nya Syd-Wales af floden Murray, i v. mot
Syd-Australien af 141:sta meridianen och för
öfrigt af hafvet (Stora och Indiska oceanen samt
Bass-sundet). Nordligaste punkten ligger under 34°,
sydligaste under 39° s. br. Arealen uppgifves till
229,078 qvkm. Vestra hälften af V. är ett gräsbevuxet,
med sparsam trädväxt försedt slättland med ypperliga
fårbeten. Nordvestra hörnet af kolonien är en torr,
delvis sandig slätt, flerestädes utan växtlighet,
men i allmänhet försedd med buskvegetation. Genom
dessa slätter gå tvänne bergssystem: ett längst i
s., n. om Cape Otway, och ett midt igenom kolonien
från ö. till v., bildande en smal bergskedja,
Austral-Pyrenéerna, vid hvilkens vestra ände gå
några tvärkedjor: Grampians, Victoria range och
Sierra range. Deras högsta topp är Mount Williams
(1,166 m.). Koloniens östra hälft är med undantag af
kusttrakten ett skog-bevuxet, nästan otillgängligt
bergland, fyldt af Australiska alperna, hvilka bilda
platåer af 300–600 m. höjd, med många toppar öfver
1,500 m. (den högsta kända är Bogong, 1,983
m.). Australiska alperna sammanhänga med Pyrenéerna
genom en lång ås, kallad Dividing range (450–900
m. hög). Kolonien har ett stort antal vattendrag, men
endast ett fåtal är användbart för flodfart. Murray,
kontinentens största flod, upptager alla vattendragen
på bergskedjans norra sida (för så vidt de icke
utsina under vägen): Mitta Mitta, Ovens, Broken
Creek, Goulburn, Campaspe och Loddon. De största
kustfloderna äro Snowy river, Mitchell, Varra, Hopkins
och Glenelg. Flere sjöar finnas, bl. a. Corangamite,
med salt vatten, och Colac, med sött, båda n. om
Cape Otway, Tyrrel och Hindmarsh, på slätterna i
n. v., samt Lake Wellington och Lake King,
sötvattenssjöar nära sydöstra kusten. Kolonien njuter
af ett utomordentligt angenämt klimat, med ringa
nederbörd. Temperaturen faller högst sällan under
fryspunkten. Floran och faunan äro de för verldsdelen
utmärkande (se Australien).
Folkmängden uppgick 1891 till 1,140,411 pers.,
deraf 8,137 kineser och 584 urinnevånare. Omkr. 60
proc. l. 684,260 pers. bodde i städer, af hvilka
hufvudstaden, Melbourne, hade 491,378 l. öfver
40 proc. af koloniens hela folkmängd. Någon
statskyrka finnes ej, och intet religionssamfund
har efter 1875 fått något statsunderstöd. 1881 voro
omkr. 73 proc. protestanter, 24 proc. katoliker
och 1/2 proc. judar. Undervisningsanstalterna äro
af 4 slag: universitet i Melbourne med 3 colleges
(tillhör. anglikaner, presbyterianer och metodister),
statsfolkskolor (1890: 2,165 med 4,720 lärare),
colleges (2 tekniska, 4 bergsskolor, 1 landtbruksskola
och flere slöjdskolor) samt privatskolor (underhållna
af städer och de olika religiösa samfunden, tills.
omkr. 800, deraf omkr. 1/4 tillhörande katolikerna,
hvilka i allmänhet ej begagna sig af statens
skolor). Folkskoleundervisningen är obligatorisk
för barn af 6–13 år samt kostnadsfri. Koloniens
hufvudnäringar äro boskapsskötsel, jordbruk,
bergsbruk, handel och industri. 1890 funnos 36,500
farmer med sammanlagdt 10,630 qvkm. odlad jord,
men nästan alla farmer hafva äfven icke odlad jord,
ehuru denna med hvarje år minskas. 1891 skördades
omkr. 4,7 mill. hl. hvete, 1,76 mill. hl. hafre,
567,000 hl. korn, 207,000 ton potates och 576,000
t. hö. Vingårdarna upptogo 6,340 har. Frukt af
alla slag odlas med framgång. 1891 funnos 436,500
hästar, 1,8 mill. nötkreatur, 12,7 mill. får
och 282,500 svin. Koloniens får lemna en ull,
som betingar högsta priset i den europeiska
marknaden. – Omkr. 1/3 af koloniens areal anses
vara guldförande, men på endast 3,370 qvkm. har
man hittills arbetat, dels i alluviallager, dels i,
och nu hufvudsakligen, qvarts. Under åren 1851–90
erhöllos nära 1,77 mill. kg. guld med ett värde af
omkr. 227,35 mill. pd. Nu minskas guldproduktionen
år för år (1890: 18,300 kg., värde 2,354,244 pd), och
åtkomsten blir dyrare, ju längre man nödgas nedtränga
i schakten. Antalet guldgräfvare uppgafs 1890 till
23,712, deraf 3,164 kineser. Utom guld har V. något
tenn, koppar, antimon samt, i små qvantiteter,
zink, bly, kobolt och vismut. Jernmalm smältes,
men industrien har ej ännu visat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
