Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vieille-Montagne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frigjort tyska språket och poesien från den klopstockska
uppstyltningen. Sjelf skref han ett lättflytande
och melodiskt språk, behandlade rimmet mästerligt
och bragte det åter till heders samt skänkte med sin
smidiga prosastil ledighet och behag åt det finare
tyska umgängesspråket. Hans diktning uträttade,
att de högre stånden, i synnerhet i Österrike,
fattade intresse för tysk literatur. Det är såsom
episk skald W. eger betydelse. Han förstod att
göra främmande ämnen till sin fulla egendom, att
genom spirituel och särdeles omvexlande behandling
afvinna dem nytt intresse. Han var egentligen den
förste, som i den nyare literaturen upptog ämnen
ur den medeltida sagoverlden, och han tecknade
dess gestalter med liffullhet, i gladt färgrika
taflor. Sagostämningens naivitet tröt honom
visserligen helt och hållet; den är ersatt af en
lätt ironisk dager, som tilltalade tidslynnet. Fritt
i Ariostos stil diktade han Idris und Zenide (1767)
och Der neue Amadis (1771), i hvilka han låter dygden
duka under för frestelsen. Mera sannt poetiska och i
tonen verkligt fina äro hans på gamla franska fabliaux
byggda poetiska berättelser och sagor (1775–83),
hvilkas grundtankar förträffligt åskådliggöras,
sådana som Geron der adelige, Der Vogelsang,
Das wintermärchen, Pervonte (sv. öfvers. af
J. M. Stiernstolpe, 1817) och, perlan bland dem
alla, Gandalin. Ett epos i större stil är W:s mest
framstående diktverk, Oderon (i 12 sånger, 1780;
sv. öfvers. af Stiernstolpe, 1816). Elementen dertill
hemtade han ur den gamla franska riddareboken »Huon de
Bordeaux» samt Chaucers och Shaksperes behandling af
elfverlden. Ämnet är konstrikt anordnadt, motiveringen
lycklig, skildringarna fulla af lif och omvexling,
karaktersteckningen mästerlig, och hela skalan
af menskliga känslor genomlöpes, utan att dock den
djupare känslotonen kan sägas ljuda fullt. W. förblef
nämligen bäst hemmastadd i det älskvärdt lekande och
godlynta skämtets sfer. Han skref detta epos på en
egendomlig stans-form, bildad efter den italienska,
men med fritt antal versfötter. – W. blef skapare
af den psykologiska romanen i Tyskland. Han ställde
i förgrunden personernas själslif och bildningsgång,
och hans fina analyser af invecklade bevekelsegrunder
hafva ej ofta öfverträffats, men det didaktiska,
reflekterande elementet tager ett alltför bredt
utrymme. Hans romaner spela mestadels i den
forngrekiska verlden, som han grundligt kände,
men han behandlade antiken hufvudsakligen såsom
en omklädnad for moderna förhållanden och kan ej
frikännas från att hafva sett den väl mycket genom
franska synglas. I språket efterbildar han gerna
de gamles konstfulla periodbyggnad. »Agathon»
efterföljdes af Der goldne spiegel (1772), en
samhällsutopi, som vill visa, att allt sedeförderf
har sin källa i tyranni och vantro, Geschichte der
abderiten (1774; »Abderiternas historia», 1799–1800),
en präktig satir mot kälkborgaredömet, Peregrinus
Proteus (1791), som har till föremål en religiös
svärmares yttre och inre lif, Agathodämon (1797–99),
i hvilken undergöraren Apollonius
från Tyana är hufvudpersonen, Aristipp (1800–02),
en skildring af den forngrekiska blomstringstidens
verkliga lif och sedetillstånd, hållen i brefform,
hvilken är använd äfven i de ganska fulländade
romanerna Menander und Glycerion (1804) och Krates
und Hipparchia (1805). Politiska ämnen intaga en
ej ringa plats i W:s dialoger Göttergespräche
(1789–93) och Gespräche in Elysium (1792),
hvilkas anda är beslägtad med Lukianos’. Ett
förtjenstfullt arbete var W:s öfversättning af 22
bland Shaksperes dramer (i 8 bd, 1762–66) såsom
varande den första på tyska. Han lemnade vidare
förträffliga öfversättningar af Horatius’ epistlar
(1782) och satirer (1786), af Lukianos’ verk (6 bd,
1788–89), fyra bland Aristofanes’ komedier och två
bland Evripides’ tragedier, Ciceros bref (1808–09)
m. m. W:s »Sämmtliche werke» utgåfvos bl. a. i 53
bd 1818–28 (af J. G. Gruber) och i 36 bd 1851–56,
hans »Ausgewählte briefe» 1815–16, hans bref till
Sophie von La Roche 1820. Hans lefnad tecknades
af Gruber (4 bd, 1827–28), Löbell (1858) m. fl.
E. F-t.
Wielandt [vil-], Joachim, dansk publicist, f. 1690
i Köpenhamn, blef student 1707, sekreterare utan lön
i kansliet 1712 och boktryckare 1719. Död 1730. Han
utgaf först franska, sedan också tyska och danska
tidningar samt det första danska literära veckobladet,
»Nye tidender om lærde sager». Hans danska
tidningar kunna anses såsom början till »Berlingske
tidende», då hans enka sålde tidningsprivilegiet
till boktryckaren E. H. Berling; deremot egde hans
lärda tidningar bestånd, ehuru i vexlande form,
ända till 1836. E. Ebg.
Viel-Castel. 1. Horace de V.-C., grefve, fransk
skriftställare, f. omkr. 1798, d. 1864; utgaf
bl. a. Collection de costumes, armes et meubles
(3 bd, 1828–33), ett antal romaner med ämnen från
aristokratiens verld och Mémoires sur le règne
de Napoléon III 1851–64 (utg. i 6 bd, 1883–84). –
2. Charles Louis Gaspard Gabriel de Salviac de V.-C.,
baron, fransk historieskrifvare, den föregåendes
broder, f. 1800 i Paris, blef ambassadsekreterare i
Madrid 1825 och i Wien 1828, underdirektör vid den
politiska afdelningen i utrikesdepartementet 1829 och
direktör der 1849, men tog afsked efter statskuppen
1851. Han invaldes 1873 i Franska akademien. Död
1887. Han författade Histoire de la restauration (20
bd, 1860–78), hvilket arbete belönades med Gobertska
priset (10,000 fr.), samt en stor mängd artiklar i
»Revue des deux mondes» m. m.
Wielemans [vil-], Alexander von, österrikisk
arkitekt, f. 1843, var i början lärjunge af Van der
Nüll och Siccardsburg, men gick 1868 öfver till
gotikens mästare, Friedrich Schmidt, hos hvilken han
studerade till hösten 1874. Han deltog med utkast
i täflingar för en kyrkogård i Wien (i gotik),
för kursalen i Ischl (i italiensk renaissance),
för rådhuset i Grossenhain (i tysk renaissance),
för musik- och konstföreningsbyggnaden i Prag (i
italiensk renaissance) samt med glänsande framgång
för justitiepalatset i Wien, som byggdes 1875–81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
