Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vikomt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eröfring, och d. 7 Nov. höll konungen sitt högtidliga
intåg, sjelf körande den vagn, i hvilken han och
Garibaldi sutto. När Garibaldi stod i begrepp
att afresa till Caprera, uttalade han i en
afskedsproklamation följande ord: »Försynen har i
Viktor Emanuel gifvit Italien en härlig gåfva. Hvarje
italienare måste sluta sig till honom, hålla fast
vid honom. Inför den ridderlige konungen (il re
galantuomo) måste hvarje misstroende försvinna,
hvarje groll varda till intet». Den 18 Febr. 1861
öppnades det första allmänna italienska parlamentet,
i Turin. Hela Italien utom Venezia och »S:t Petri
arf» voro representerade i detsamma. Den 17 Mars
beslöt det, att de nu till ett helt förenade olika
landsdelarna skulle kallas konungariket Italien,
och till följd af detta beslut antog V. E. titeln
»konung af Italien». De tre store män, som grundlagt
Italiens enhet, intogo en märkvärdig ställning
till hvarandra, ehuru de supplerade hvarandra,
och ehuru de alla varit nödvändiga för det stora
verkets genomförande. V. E. högaktade Cavour och
beundrade hans statsmannasnille samt hyste förtroende
till och understödde hans politik, men för hans
person kände konungen ingen egentlig sympati
eller varmare tillgifvenhet. Garibaldi var icke
häller någon personlig vän till Cavour, hvilkens
politik han kallade för »räfpolitik». Deremot hyste
V. E. och Garibaldi den största sympati och vänskap
för hvarandra; de voro ock i mycket befryndade
naturer, men till karakter och skaplynne mycket
olika den store räknemästaren Cavour. Detta oaktadt
modererade och ledde Cavour Garibaldi, utan dennes
vetskap, genom V. E. Men efter Cavours död, d. 6 Juni
1861, hvarken kunde eller förstod V. E. att leda
Garibaldi. För den sistnämnde kunde enhetsverket
icke nog hastigt fullbordas. Hans och hans anhängares
fältrop var: »Rom eller döden». Detta vållade både
konungen och ännu mera hans ministrar de största
svårigheter. Garibaldis tåg mot Rom 1862, som
regeringen måste hindra med vapenmakt, ändade med
Garibaldis tillfångatagande vid Aspromonte, hvilket
uppväckte häftig jäsning och oro bland folket. Största
delen af ministèren och generalerna ville begagna
segern till att krossa »handlingspartiet» genom att
döma Garibaldi till ett strängt straff. Detta steg,
som kunnat blifva ödesdigert för det nya riket,
hindrade V. E. genom att utfärda amnestien af d. 7
Okt. 1862, som hade till följd, att konseljpresidenten
Ratazzi d. 1 Dec. afgick. Mycket missnöje framkallade
fördraget med Frankrike af d. 15 Sept. 1864, som i
Sept. vållade ett uppror i Turin. Enligt detta fördrag
skulle fransmännen utrymma Rom, och italienska
regeringen förband sig att ej angripa eller tillåta
något angrepp utifrån mot Rom. Skenbart uppgaf den
tanken på Rom såsom rikets hufvudstad genom att
flytta regeringens säte från Turin till Florens,
der V. E. 1865 tog sin bostad.
Förbundet med Preussen och kriget mot Österrike 1866
skaffade Italien Venezia trots nederlagen vid Custozza
och Lissa. Garibaldis okloka ifver att förvärfva
återstoden af Kyrkostaten åt
Italien ledde till hans nederlag vid Mentana 1867 och
Roms återbesättande af fransmännen. Frågan om Rom blef
derigenom endast så mycket mera brännande, men 1870–71
års krig mellan Frankrike och Tyskland gaf henne
en för Italien lycklig lösning. Den 20 Sept. 1870
intogs Rom af de italienska trupperna, i Jan. 1871
beslöto parlamentet och konungen, att det skulle
blifva rikets hufvudstad, och d. 2 Juli s. å. höll
V. E. sitt högtidliga intåg der och tog sin bostad i
Qvirinalen. Han var en i högsta grad konstitutionel
konung, och det parlamentariska styrelsesättet
utvecklade sig derför under hans regering.
År 1873 besökte V. E. jämte sin ministerpresident
Minghetti och sin utrikesminister Visconti-Venosta
Wien och Berlin, hvarigenom ett närmande mellan
Italien och Österrike förbereddes. I April 1875 mottog
konungen ett återbesök i Venezia af kejsar Frans Josef
af Österrike, och då var försoningen fullständig
mellan de bägge rikena och deras furstehus. I
Okt. s. å. aflade kejsar Vilhelm I ett besök hos
V. E. i Milano. Från denna tid har Italien alltmer
närmat sig Tyskland och Österrike, hvilket närmande
öfvergått till ett förbund, den s. k. trippelalliansen
(se d. o.). Efter några dagars sjukdom afled V. E. i
Rom d. 9 Jan. 1878 och begrofs i Panteon. Staden Turin
har rest honom tvänne statyer (modell. af Costa och
Vela). Ett monument öfver honom invigdes i Florens
1890, och i Rom är ett storartadt sådant f. n. under
arbete. – Till sitt yttre var V. E. undersätsig,
bredaxlad och full af mannakraft. Han bar väldiga
mustascher. I kroppsöfningar var han en mästare. Ett
öfverdådigt mod visade han såväl i drabbningarnas
kulregn som på stengetsjagterna. För qvinnor
var han mycket svag. Efter sin gemåls död, d. 20
Jan. 1855, stod han i ett intimt förhållande till
Rosa Vercellana, en tambourmajors dotter, med
hvilken han 1869 under en sjukdom vigde sig, och
hvilken han gaf titeln grefvinna Mirafiore. Trots sin
antikyrkliga politik var V. E. en i vissa fall ända
till bigotteri troende katolik. Döende yttrade han
till sin biktfader, att han dog som katolik, att han
alltid känt stor tillgifvenhet för påfvens person,
och att han ångrade sig, om han genom någon handling
uppväckt den helige faderns personliga missnöje. Men
i allt hvad han hade gjort hade han velat uppfylla
sin pligt som medborgare och furste, utan att derför
vilja förgripa sig på kyrkan och dess fäder. Pius
IX och konungen voro personligen goda vänner. På tal
om V. E:s politik yttrade påfven en gång: »V. E. är
lammet, Napoleon vargen». V. E. egde alla sin slägts
mest karakteristiska egenskaper, nämligen en viss
böjelse för mysticism och ett i vissa fall kallt
beräknande förstånd. Han var derjämte godhjertad och
frikostig, hvarför ock hans affärer kommo i ett dåligt
skick. Som statens finanser voro dåliga, reducerade
han sin civillista. I sitt första äktenskap hade han
utom den ofvannämnda dottern Klotilda sönerna Umberto
(hans efterträdare på tronen), Amadeo (hertig af Aosta
och några år konung af Spanien), Otto Eugen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
