Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wildebeesten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tragedier finnas kraftig handling samt en ofta kärf
realism i språk och karakteristik, men de bära
på en tyngd af den från Schiller ärfda patetiska
och sentensrika jamb-fraseologien. I W:s borgerliga
skådespel, bland hvilka må nämnas endast de två bästa:
Die Quitzow’s (1888) och Die haubenlerche (1891;
»Tofslärkan», 1892), finnas realistiska scener af
högt konstvärde. Han har äfven utmärkt sig såsom
novellist, med sådana alster som den forngrekiska
konstnärshistorien Der meister von Tanagra (1880,
6:te uppl. 1885; öfvers. i »Noveller och humoresker»
af W., 1:sta saml. 1889), Francesca von Rimini (1882,
4:de uppl. 1885; öfvers. i »Nov. och humoresker»
af W., 2:dra saml. 1890) m. fl.
Wildens, Jan, flamsk målare, f. i Antwerpen 1586,
d. derst. 1653, var lärjunge af Peter Verhulst,
blef 1604 mästare i sin fädernestads målaregille,
vistades 1613–18 i Italien och kom efter sin återkomst
i nära beröring med Rubens, i hvars taflor under
dennes bästa tid han oftast utförde landskapet,
måladt med bred pensel, i varm färgton och med
dekorativ uppfattning. Hans sjelfständiga arbeten
äro mera sällsynta. Det äldsta är en signerad tafla i
Dresdens galleri: Jägare med hundar i vinterlandskap,
med figurer i kroppsstorlek, en kraftigt målad
realistisk bild (1624). Signerad är äfven Utsigt af
staden Antwerpen från landsidan (1636, i Amsterdams
Rijksmuseum). Vigtigast är (enl. Woermann) Landskap
med väderqvarn, ovädersmoln, blixt, regn och regnbåge
(sign. J. W. 1640 l. 1649; nu i Augsburgs galleri),
som visar mästaren från hans bästa sida och förklarar
huru Rubens kunde välja honom till sin hjelpare
och hvarför framstående kopparstickare graverade
hans landskap. Dessutom tilldelas honom några icke
signerade taflor, af hvilka 4 finnas i Madrids museum,
en i Karlsruhe och en i London. De äro alla målade i
samma varma bruna ton, som i det hela karakteriserar
denne mindre vanlige målare. C. R. N.
Wildermuth, Ottilie, tysk skriftställarinna, född
Rooschüz, f. 1817 i Rottenburg (Würtemberg),
trädde 1843 i äktenskap med gymnasieläraren och
läroboksförfattaren W. i Tübingen och lefde der
i lyckliga förhållanden till sin död, 1877. Hennes
från 1847 utgifna böcker för ungdom utgöra en sund
läsning (Aus der kinderwelt, 1865, 4:de uppl. 1883;
Aus schloss und hütte, 5:te uppl. 1877, m. fl.),
och hennes för vuxna qvinnor afsedda berättelser
teckna med godt schwabiskt lynne och flytande stil
företrädesvis taflor af stilla huslig lycka, utan
att alltid hålla sig fria från prosaiska eller
salfvelsefulla episoder. Bland dessa arbeten må
nämnas Bilder und geschichten aus Schwaben (2 bd,
1852–54; 6:te uppl. 1883), Bilder aus dem frauenleben
(2 bd, 1855–57, 5:te uppl. 1865; »Bilder ur qvinnans
lif», 1865), Auguste (1858; 6:te uppl. 1883)
och Im tageslicht (1861; »Bilder ur verkligheten»,
1880). En illustr. uppl. af hennes »Gesammelte werke»
utgifves sedan 1891 af hennes dotter Adelheid W.,
som äfvenledes uppträdt med skönliterära arbeten,
i likhet med sin syster fru Agnes Willms.
Wildeshausen (Wilshausen), hufvudstad i amtet
W. i storhertigdömet Oldenburg, vid floden Hunte,
omkr. 2,000 innev., är Oldenburgs äldsta stad,
och trakten kring densamma är särdeles rik på
fornlemningar. Amtet afträddes i Westfaliska freden
(1648) till Sverige, hvars regering lemnade det i
förläning åt grefliga ätten Vasaborg, och lemnades
i freden i Nijmegen (1679) såsom pant till
furstbiskopen af Münster för 100,000 rdr.
Wildgraf, rheingraf, raugraf, T., voro feodaltitlar
för flere af de äldsta vesttyska dynast-slägterna,
som hade ett antal strödda gods och borgar från
Rhenpfalz (Rheingau) öfver Hunsrück vid Nahe
(vensterbiflod till Rhen), Simmern, Kyr, norra
Elsass och långt in i Lothringen. Urkunderna omnämna
redan i 12:te årh. »rhengrefvar» i Rheingau och
kort derpå »vildgrefvar» och »raugrefvar». Titlar
och gods samlades under medeltidens lopp hos en
stam. Rhengrefvarna af Stein (Rheingrafenstein och
Oberstein i Kreuznach-kretsen i nuv. Rhenprovinsen)
förvärfvade genom giften »vildgrefskapen»
Dhaun (1350) och Kyrburg (1409). Sedan vild-
och rhengrefven Johan V af Dhaun-Kyrburg-Stein
genom gifte (1475) tillfört stammen (omkr. 1500)
en del af grefskapet Öfre Salm (Nedre Elsass),
antog den äfven titeln grefvar af Salm. 1514
företogs en delning af området emellan grenarna
Dhaun och Kyrburg. Till den senare linien hörde den
i Sveriges historia bekante »rhengrefven» Otto Ludvig
(se denne). Äfven hans broder Johan Filip (som stupade
vid Rheinfelden 1638) och rhengrefven Otto (d. i
Strassburg 1638) stodo i svensk tjenst. F. n. föres
titeln »wild- und rheingraf» af medlemmarna af det
furstliga huset Öfre Salms olika linier (Salm-Salm,
S.-Kyrburg, S.-Horstmar, förut S.-Dhaun), hvilka
äro linier af den ofvannämnda grenen Dhaun. –
Wildgraf (Med. högt. wiltgrâve) betyder antagligen
»skogsgrefve», raugraf (Med. högt. rû-grâve, af rauh),
»grefve i obygd».
Vildgåsen. Se Gås-slägtet.
Vild hafrerot. Se Tragopogon.
Vildkatten, Felis catus, zool., tillhör kattslägtet
(se d. o.), familjen kattdjur och ordningen rofdjur
inom däggdjurens klass. Vildkatten skiljer sig från
tamkatten dels genom betydligare storlek, dels och
förnämligast genom några karakterer hemtade från
kraniets byggnad. Dessutom är svansens hårbeklädnad
lika yfvig i hela dess längd, medan hos tamkatten
svansspetsen är försedd med glesare hårbeklädnad
(förvildade tamkatter kunna dock stundom äfven i
detta afseende likna vildkatten). Kroppsfärgen är
ofvan gulgrå, med mörka band, under och på benens
insida rostgul. Strupen är hvit. Likheten mellan vild-
och tamkatten är så stor, att somliga naturforskare
anse den senare härstamma från den förra. Men såväl
morfologiska som historiska fakta tala mera för
den åsigten att den i Egypten förekommande Felis
maniculata är stamformen för vår tamkatt. Vildkatten
förekommer ännu ganska talrikt i en stor del af
mellersta och södra Europas skogstrakter och anställer
stor förödelse å matnyttigt villebråd. L-e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
