Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilhelm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till kejsar Fredrik III och hans gemål, Viktoria
af Storbritannien och Irland, föddes i Berlin d. 27
Jan. 1859. Han erhöll en mycket vårdad uppfostran,
hvilken så till vida skilde sig från den vanliga,
att han jämte sin yngre broder, Henrik, fick genomgå
några klasser af gymnasiet i Kassel, hvarest han d. 25
Jan. 1877 aflade studentexamen. Prinsarnas handledande
privatlärare var d:r Hinzpeter, hvilken anses hafva
utöfvat ett vigtigt inflytande på sin lärjunge,
äfven sedan denne blef kejsare. I Febr. 1877 inträdde
V. som löjtnant i 1:sta gardesinfanteriregementet och
avancerade raskt till generalmajor (1888). Samtidigt
studerade han landets civila förvaltning under
ledning af Gneist och flere ministerialråd. V.,
som uppväxt under glansen af de märkliga händelser,
hvilka skapat det nya Tyskland, hyste stor beundran
för både sin farfader och dennes ypperste tjenare,
Bismarck. Förhållandet till fadern, som i mycket
hyste en annan uppfattning än den store ministern,
synes deremot icke hafva varit fullt förtroligt; och
när Fredrik besteg tronen och Bismarcks inflytande
hotades, ansågs kronprinsen såsom dennes vän och
skall jämte Bismarck hafva drifvit en mer eller
mindre öppen opposition mot sin fader. Redan d. 15
Juni 1888 besteg V. efter Fredriks död kejsare- och
konungatronen, och förhållandet mellan honom
och Bismarck var nu i högsta grad intimt. Dennes
äldre son, Herbert Bismarck, delade sin faders
gunst och betraktades såsom hans efterträdare samt
utnämndes till statsminister. Mot sina politiska
motståndare begagnade Bismarck våldsammare än förr
både den s. k. reptilpressen och juridiska vapen. Så
fängslades professor Geffcken. som utgifvit ett
utdrag ur kejsar Fredriks dagbok; husundersökningar
och hätska anfall af regeringspressen drabbade
andra. Det goda förhållandet mellan kejsaren och
rikskansleren blef dock ej långvarigt. År 1889
utbröt en stor strejk bland Westfalens grufarbetare,
och denna väckte kejsarens intresse för den sociala
frågan. Han trodde sig kallad att lösa detta vår tids
vigtigaste politiska spörsmål på ett annat sätt än
Bismarck försökt. Den 4 Febr. 1890 underrättade han
rikskansleren om att han beslutit »räcka handen till
en förbättring af arbetarnas ställning», och samtidigt
fick Bismarck i uppdrag att inbjuda »alla regeringars
kabinett, som hafva lika andel i arbetarefrågan», till
en konferens i Berlin, der förslag till omfattande
skyddsåtgärder skulle framläggas. Konferensen kom till
stånd i Mars s. å., ehuru Bismarck ej mycket trodde
på dess nytta, och då samtidigt socialisternas antal i
riksdagen ökades, säges Bismarck hafva gjort kejsaren
skarpa föreställningar och förklarat, att dennes nya
socialpolitik gifvit socialismen vind i seglen. Dessa
händelser voro början till brytningen. Kejsaren,
som var handlingskraftig och ärelysten, och som
ansåg sig bättre uppfatta tidens kraf än den gamle
rikskansleren, började vid flere tillfällen gå honom
förbi och konferera med de särskilde ministrarna
omedelbart. Bismarck hotade att begära sitt afsked,
om denna nya sed fortsattes, och – afskedet
gafs d. 20 Mars 1890. Denna oväntade händelse
väckte jubel hos kanslerens många fiender,
men lika mycken sorg hos andra, som trodde, att
endast Bismarcks kraftiga hand var i stånd att
styra statsskeppet. Också var han föremål för mångas
hyllning på sin hemresa till Friedrichsruh, och äfven
kejsaren sökte lindra den gamles förbittring genom
att göra honom till hertig af Lauenburg. Rikskansler
blef nu general Caprivi, hvars program för den
yttre politiken blef upprätthållandet af Bismarcks
vigtiga verk, trippelalliansen. Såväl den preussiska
landtdagen som den tyska riksdagen mottogo välvilligt
den nye rikskansleren, som lyckades få regeringens
militära förslag antagna. Men då han på sommaren
1890 med den engelska regeringen aftalade ett byte
mellan Helgoland och vissa tyska besittningar i
Öst-Afrika, framkallade detta ett ganska allmänt
missnöje, som underblåstes af Bismarcks organ
inom pressen. Detta minskades ej derigenom att
Bismarcks vänner inom förvaltningen efter hand
aflägsnades. Det blef snart tydligt, att det icke
var rikskansleren, som vidare bestämde politikens
gång, utan kejsaren sjelf, som ej häller tvekade
att på ett mycket i ögonen fallande sätt framhålla
detta i sina många offentliga tal, hvilkas innehåll
ibland torde hafva inneburit öfverraskningar äfven för
rikskansleren. På hösten 1890 aflägsnades den bekante
antisemiten Stöcker från sin hofpredikantbefattning,
hvilken åtgärd väckte mycket uppseende. Icke långt
derefter sammankallades en skolkonferens i Berlin,
vid hvilken kejsaren i ett längre tal utvecklade
sina pedagogiska åsigter, af hvilka några voro ganska
originella. Under tiden hade Bismarck allt tydligare
uppträdt såsom motståndare till »den nya kursen»,
och från kejsarens och regeringens sida dröjde man
icke att besvara anfallen. På våren 1891 uppställdes
Bismarck som kandidat vid riksdagsmannavalen i
en krets i Hannover och blef äfven vald, trots all
motagitation, men har ännu (1893) icke intagit sin
plats i riksdagen. Han uttalade sig emellertid ofta
i politiska frågor och väckte derigenom allt större
förbittring i regeringskretsarna, men blef allt
populärare bland folket. På sommaren 1891 förnyades
trippelalliansen, men stämningen mot Frankrike
förbittrades, sedan kejsarens moder förolämpats vid
ett besök i Paris. Handels- och tullfördrag ingingos
med Österrike-Ungern, Italien och Belgien, af hvilka i
synnerhet de första väckte missnöje bland de strängare
tullskyddsvännerna, men å andra sidan förskaffade
Caprivi grefve-titeln. Så ökades klyftan mellan en
stor del af folket och regeringen, och deraf fortfor
Bismarck att begagna sig. Hur stämningen slagit
om till hans fördel visade sig allra tydligast,
när han sommaren 1892 reste till Wien på sin äldre
sons bröllop samt derifrån genom Bajern (Kissingen)
och mellersta Tyskland. Tusental strömmade till för
att bringa honom sin hyllning, universitet och städer
täflade om att fira honom, under det att regeringen
började hota att inleda rättsligt åtal mot den store
mannen. Man kan således icke säga, att det lyckats V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
