Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Winge, Mårten Eskil - Winge, Otto Daniel - Winge, Emanuel Fredrik Hagbarth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Samma år inflyttade W. i den stora atelier (Boklunds
gamla målareskola), som han derefter innehade ända
till 1889. Först der fick han tillräcklig plats för
utförandet af den idé, som länge föresväfvat honom,
och som han nu på beställning af Karl XV gick att
fullborda: Tors strid med jättarna. Den kolossala
målningen (Nationalmuseum) blef färdig 1872 och
var på den skandinaviska utställningen i Köpenhamn
s. å. vid sidan om G. v. Rosens »Erik XIV» den svenska
afdelningens dominerande konstverk. Den mottogs af
kritiken med verklig entusiasm. Det gigantiska i
proportionerna motsvaras der också af det väldiga
ämnet, uppfattadt med lycklig intuition och uppburet
af en storslagen känsla. Från och med 1873 har
W. ofta haft beställningar på altartaflor. Bland
de förnämsta af dessa må nämnas Uppståndelsen med
sidostyckena Petrus och Johannes (1880, i Caroli
kyrka, Malmö) samt Kristi förklaring med sidostyckena
Johannes Döparen och Paulus (1882, i Pauli kyrka,
Malmö). 1874 målade han De fyra årstiderna (4
medaljonger, takmålningar i Kulla-Gunnarstorps
slott i Skåne). Fortfarande sysselsatte emellertid
den fornnordiska ämneskretsen W:s fantasi, och
ännu en gång ville han pröfva sina krafter inom
densamma. Ämnet var denna gång »Åsarnas invandring i
Norden», och den duk, på hvilken det skulle skildras,
var större än någon af de föregående. De många
mellankommande beställningarna och de tilltagande
åren hafva emellertid vållat, att denna jättemålning
aldrig blifvit fullbordad. Till utställningen i
Filadelfia sände han Signe påtänder sin jungfrubur
(1876). 1877 återsåg W. Italien under en resa på några
månader. 1881 utförde han en del af dekoreringen af
1:sta våningen i Bolinderska palatset i Stockholm. Ett
2:dra pris för täflingsförslag till väggmålningar i
Nationalmuseum (»Efter slaget på Fyrisvall» och »Erik
den heliges relikskrin bäres kring Upsala domkyrka»)
tillerkändes honom 1889. – På de senare åren har
han stundom målat strandbilder med bränningar eller
svallvågor (Strandade vikingaskepp, sv. konstnärernas
förenings utställning 1892). Han har derjämte deltagit
i illustrerandet af F. Sanders Edda-edition. – Det är
i framställningen af den häftiga affekten som W. eger
kanske sin största styrka såsom konstnär. Tre af hans
mest monumentala gestalter, Loke, Olof Tryggvesson
och Tor, befinna sig i ett tillstånd af utomordentlig
förbittring och vrede, och W. har förstått att gifva
en fullt konstnärlig och nobel form åt de kraftiga
uttrycken härför. Karakteristiskt är ju också, att
bränningen är det naturmotiv, som lifligast slår an på
honom. Den manliga gestalten har städse lyckats bättre
för honom än den qvinliga; hans qvinnotyp är stundom
rent konventionel. En svag punkt i hans konstnärskap
är färgen, som ofta är tung och brunaktig; men den
kraft och det patos, som finnas i hans skapelser, äro
tillräckliga för att skänka dem konstnärligt värde.
W. kallades 1864 till ledamot af konstakademien,
utnämndes 1865 till vice professor och blef 1867
lärare i antikskolan, från hvilken
befattning han tog afsked i Nov. 1890. Han är
fortfarande bosatt i Stockholm och sedan 1867 gift
med Hanna Mathilda W. f. Tengelin, genremålarinna,
född d. 4 Dec. 1838, elev i prof. Boklunds
enskilda målareskola för damer (1859) och 1863
vid konstakademien, då denna öppnades för qvinnor
Hon belönades der med Meijerska medaljen). År 1861
började hon sälja taflor, mestadels genremålningar
ur folklifvet, till Konstföreningen samt till
enskilda. Känd genom afbildningar är särskildt hennes
Anders och Brita (1871). Fru W:s förnämsta bragd
är stiftandet af sällskapet »Handarbetets vänner»,
(1873), som under hennes ledning från en ringa början
höjt sig till stor betydenhet, förädlat smaken,
bevarat handarbetsmetoder, som varit på väg att dö
bort, och gjort handarbetet lönande för de fattige.
K. W-n.
Winge, Otto Daniel, pianist, född d. 2 Maj 1810 i
Sko socken, der fadern var organist, blef 1831 elev
vid Musikaliska akademien, tog derst. organist-
och kantorsexamen samt tjenstgjorde 1833–40 i
A. F. Lindblads piano-institut och 1860–78 såsom
lärare i harmoni vid akademien. Dessemellan vistades
han utrikes, dels i Berlin, der han undervisade i
en musikskola och samtidigt studerade kontrapunkt
för Dehn, dels i Paris, der han blef musiklärare vid
Lycée Bonaparte och studerade piano under Herz. Död i
Stockholm d. 16 Jan. 1886. I utlandet skref W. ett
historiskt verk (ej utgifvet) om musikens alla
tecken samt utgaf en mängd kompositioner, bland hvilka
särskildt nämnas Airs nationaux suédois, tillegnade
m:me Viardot-Garcia, Grande fantaisie pour la main
gauche, tillegnad Liszt, och Canons mélodieux, af Dehn
förordade såsom goda pedagogiska exempel. I Sverige
utgaf han Teoretisk praktisk harmonilära (1862). Af
hans kompositioner speltes fordom särskildt några
salongspjeser i Chopins stil. Hans pianospel berömdes
för elegant teknik och musikaliskt föredrag. A. L.
Winge, Emanuel Fredrik Hagbarth, norsk läkare,
född i Fredriksvsern d. 20 Dec. 1827, blef student
1845 och med. kandidat 1851 samt erhöll 1853 under
den stora koleraepidemien i Kristiania anställning
vid ett af lasaretten derstädes, hvarefter han blef
skeppsläkare på fregatten »Freya» 1854. Efter resor i
utlandet med offentligt understöd 1857–58 utnämndes
han sistn. år till prosektor vid rikshospitalet i
Kristiania, der han också föreläste för studenterna,
samt åtföljde året derpå prof. Virchow, då denne
på uppdrag af norska regeringen gjorde en resa för
att studera spetälskan i Bergens och Trondhjems
stift. År 1866 utnämndes W. till professor i allmän
patologi och patologisk anatomi, hvarefter han 1869
erhöll professuren i speciel patologi och terapi
samt öfverläkare-befattningen vid rikshospitalets
medicinska afdelning. W. har sedan 1873 tillhört
redaktionen af »Norsk magazin for lægevidenskab»
och derjämte lemnat många högst värdefulla bidrag
till »Klinisk aarbog», »Magazin for lægevidenskab»
m. fl. tidskrifter. År 1889 skänkte han 10,000
kr. till understödsfonden för norska läkare och deras
enkor. På de skandinaviska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
