Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Violettblindhet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
52 kort spelas af 3 personer (emot »spelaren»
förena sig de två andre), med 13 kort för hvar och
en samt med de återstående som talong. Detta ganska
invecklade spel utgör på samma gång en förenkling
och en utvidgning af l’hombre, med lån från
l’hombre-boston (»köp-boston»). Det spelas nästan
endast i Sverige, der det ock uppfanns i början
af 19:de årh. (omkr. 1810?), på Vira jernbruk i
Stockholms län. Se T. Wilson: »Illustrerad spelbok»
(1888; den derst. förekommande af handlingen om vira,
af H. L. Victorin, är äfven särskildt utgifven, 2:dra
uppl. 1891), och H. L. Victorin: »Välspelning i vira»
(1890).
Virak (af T. weihrauch, rökverk). Se Olibanum och
Rökelse.
Wirballen (P. Wierzbolow), stad i rysk-polska
guvern. Suwalki, den närmast tyska gränsen
belägna stationen på jernvägslinien
Petersburg–Königsberg. Omkr. 3,500 innev.
Wirbel, fors i Donau (se d. o.).
Virchow [virchå], Rudolf Ludwig Karl, tysk
läkare och politiker, född d. 13 Okt. 1821 i
Schivelbein (Hinterpommern), studerade sedan 1839
vid det för utbildande af militärläkare inrättade
Friedrich-Wilhelm-institutet i Berlin och promoverades
till med. doktor 1843. Följande året blef han
assistent hos obducenten vid Charité-sjukhuset
i Berlin, utnämndes 1846 till ord. obducent
derstädes, började påsken s. å. hålla mycket besökta
föreläsningar i patologisk anatomi och blef 1847
docent vid universitetet i Berlin. Såsom biträde åt
ober-medicinalrath Barez sändes V. 1848 att studera
den då i Oberschlesien härjande tyfusepidemien. Han
utgaf s. å. om densamma ett arbete, i hvilket
han icke nöjde sig med att behandla frågan ur
uteslutande medicinsk synpunkt, utan han sökte
derjämte att klargöra de historiska och ekonomiska
omständigheter, som voro skulden till att sjukdomen
der rasade så länge och med så stor våldsamhet. Boken
blef derför en häftig anklagelseskrift mot det i
Preussen herskande systemet. Derigenom blef V. i
vidsträckta kretsar bekant såsom utpräglad demokrat,
och han var påtänkt till deputerad i Preussens
konstituerande församling 1848, men kunde på grund
af sin ungdom icke väljas. 1849 kallades han till
professor i patologisk anatomi i Würzburg och
1856 till professor i nyssnämnda ämne och i allmän
patologi i Berlin, i hvilken egenskap han ännu
verkar. På hösten 1859 begaf V. sig till Norge,
på dess regerings anmodan, för att i Bergens och
Trondhjems stift studera spetälskan. Sedan 1874
är han geheimemedicinalråd. Han är ledamot af
en mängd akademier och vetenskapliga samfund,
bl. a. af Svenska vetenskapsakademien (1861),
Vet. soc. i Upsala (1867), Fysiogr. sällsk. i Lund
(1873) och Vitt. hist. o. ant. akad. (1876). – V:s
vetenskapliga bana började vid en tid, då sträfvandet
att höja medicinen till rangen af en exakt vetenskap
allt kraftigare gjorde sig gällande. Kring Johannes
Müller samlade sig i Berlin en skara unga män, af
hvilka flere på hvar sitt område skulle komma att
verka banbrytande. Jämte denne store biolog utöfvade
den berömde klinikern Schönlein ett starkt inflytande
på den unge V. Den allmänna anatomien hade genom den
af Schleiden och Schwann grundlagda cell-läran tagit
ett jättesteg framåt. Ny och lifskraftig, som denna
lära var, måste den i grundväsentlig grad gifva sin
prägel åt tidens vetenskapliga riktning, och det var,
såsom V. sjelf sagt, intet under, att den unga
generationen tidigt lärde sig att tänka cellulärt. Den
var fast öfvertygad om att ett nytt skede i den medicinska
vetenskapens utveckling stod för dörren. Snart fick
denna nya skola ett eget organ i »Archiv für pathologische
anatomie und physiologie», som under redaktion af
Virchow och B. Reinhardt började utgifvas 1847. Redan
1852 dog emellertid Reinhardt, och V. fortsatte
derefter ensam utgifvandet af arkivet, som under
hans redaktion hunnit till sitt 132:dra bd (1893)
och sedan länge intagit den främsta platsen inom den
medicinska tidskriftsliteraturen. – Programmet för
denna tidskrift utgör äfven programmet för V:s egen
vetenskapliga verksamhet. Det heter der bl. a.: »Den
ståndpunkt, som vi ämna intaga, är rätt och slätt
en rent naturvetenskaplig. Den praktiska medicinen
såsom använd teoretisk, den teoretiska medicinen såsom
patologisk fysiologi är det ideal, till hvilket vi,
såvidt våra krafter medgifva, skola sträfva. Ehuru vi
fullkomligt erkänna den patologiska anatomiens och
klinikens berättigande och sjelfständighet, gälla
dessa för oss likväl företrädesvis såsom uppslag
till nya frågor, hvilkas besvarande tillkommer den
patologiska fysiologien. Men emedan dessa frågor till
stor del först måste formuleras genom ett mödosamt
och omfattande detaljstudium af de företeelser, som
möta oss hos lefvande och vid liköppningar, uppställa
vi såsom vår tids första och vigtigaste fordran
en noggrann och medveten utveckling af anatomiska
och kliniska erfarenhetsrön. Ur en sådan empiri
må sedan en verklig teori för medicinen småningom
utbildas». Det är icke möjligt att här sammanställa
ens de vigtigaste af de många betydelsefulla
detaljarbeten, för hvilka vetenskapen har V. och
hans kraftiga initiativ att tacka. Utgående från
dessa, kom han till en allmän teoretisk uppfattning,
som varit af genomgripande betydelse för medicinens
utveckling under 19:de årh. Han omgestaltade den
schleiden-schwannska cell-läran, i det han efter
mångsidiga undersökningar 1855 uppställde satsen
att hvarje cell uppstår ur en annan cell (»omnis
cellula a cellula») – ett motstycke till Harveys
ryktbara sats att allt lefvande uppstår ur ett ägg
(»omne vivum ex ovo»). Hvarje cell är i och för sig
ett helt, som i sig sjelf upptagit grunden för sitt
lif, i sig sjelf bär lagarna för sin tillvaro och i
förhållande till den öfriga verlden eger en bestämd
sjelfständighet. Kroppen sönderfaller således i
otaliga vegetativa lifs- och näringsenheter, af hvilka
hvar och en besitter en viss sjelfständighet och en
viss sjelfbestämning. Men på denna sjelfständighet
och sjelfbestämning utöfva beskaffenheten af
näringsmaterialet samt förhållandet till andra lifs-
och näringsenheter inflytande. Äfven de sjukliga
processerna i kroppen böra derför uppfattas såsom
beroende på sjukliga rubbningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
