Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wire-tross ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka af skalden framstälts i hela sin lifsfullhet,
såsom menniskor af kött och blod med alla de
karaktersegenskaper och vexlande stämningar, som
så naturligt spela in i och bestämma händelsernas
utveckling och gång. Historien liksom blir till i
dikten, och den gudaverld, som från Olympens höjd
griper in i tilldragelserna, står i full samklang med
den grekiska folkuppfattningen, som visserligen mot
och öfver den menskliga friheten hade satt himmelens
eller ödets allt beherskande makt, men dock i större
eller mindre mån – om ock mera anande än medvetet –
på sådant sätt, att den syntes verka i och genom
de handlande menniskorna, i öfverensstämmelse med
dessas natur och väsende. Virgilius deremot lefde
i en senare tid med jämförelsevis högt utvecklad
kultur, då reflexionen hade trädt i den omedelbara
åskådningens ställe. Hans sång framqvällde ej ur
folkets själ, utan gick ut på att förverkliga en
af honom sjelf ställd uppgift. Om ock denna hade
en nationel grund, så var dess lösning ej dermed
gifven. Det var icke historia, som blef till, det var
ett slags historiens filosofi, som genomgick det hela,
hvari Roms förutbestämmelse till verldsherravälde,
först uppenbarad i Aeneas’ sändning till Italien,
blef den ledande tanken. Denna måste beherska allt,
och personligheterna till större eller mindre del gå
upp i och underordna sig den. Särskildt blir Aeneas,
hvilken, såsom ofvan antydts, är ett verktyg i högre
makters händer, något färglös och matt; men jämväl
öfver hans gestalt, liksom öfver diktens handlingar
och figurer, kastade Roms blifvande storhet en glans,
som helt naturligt verkade på den publik, för hvilken
sången var ämnad. Gudaverlden kunde för don tidens
romare ej te sig eller framställas med de homeriske
gudarnas drag; den är liksom omsmält i den framskridna
kulturens degel. Men den kan, såsom värdigare och
i viss mån romersk, utan svårighet uppfattas af och
taga sig väl ut inför romerska läsare.
Skalden gjorde också allt sitt till för att lösa
den föresatta uppgiften. Roms forntid hade V. noga
studerat, med ledning af Cato, Varro m. fl., och utom
Homeros, hvilkens »Odyssé» är förebild för de sex
första och »Iliad» för de sex följande böckerna,
hade senare (cykliska) hjeltediktsförfattare
försett honom med sakinnehåll eller tjenat till
mönster. Den poetiska framställningen är ypperlig,
framförallt genom den öfverlägsna behandlingen af
språket och versen, och innehåll och form motsvara
väl hvarandra. Enskilda afdelningar äro synnerligen
tilltalande; så 4:de boken (om Aeneas och Dido)
samt den 6:te (om Aeneas’ besök i underjorden och
skildringen af denna m. m.), vidare berättelsen
om Nisus’ och Euryalus’ rena vänskap (förberedd
i 5:te, utförd i 9:de boken), om Camilla,
Evander och Pallas (8, 10), om Mezentius och hans
faderskärlek (11) m. m., hvarjämte teckningen af
den hurtige och hjeltemodige Turnus är egnad att
väcka läsarens medkänsla för den till undergång
dömde fursten. »Eneiden» (omfattande 12 »böcker»)
är liksom »Bucolica» och »Georgica» skrifven på
hexametriskt versmått.
Utom dessa tre diktverk skall V. hafva författat några
såsom appendix till hans skrifter upptagna qväden, som
påstås vara ungdomsförsök och vanligen uppgifvits till
sju, nämligen Aetna (en naturvetenskaplig lärodikt),
Dirae (en landtmans förbannelser och klagan öfver
förlust af egendom och hjertanskär), Catalepton
(14 småstycken, vanligen kallade Catalecta), Priapea
(af sinligt cyniskt innehåll), Culex (om en mygga,
hvars skugga beder en landtman om begrafning), Ciris
(behandlande myten om konung Nisus’ dotter Scylla)
och Copa (värdshusvärdinnan). Intet af dessa qväden –
om ej några af »Catalepton» – kan dock med säkerhet
anses för virgilianskt. »Aetna» tillskrifves vanligen
Lucilius d. y. »Culex» uppgifves hafva blifvit af
V. författad, men det stycke vi ega under detta
namn är möjligen en efter- eller ombildning af
det äkta. »Copa» är till formen lik V:s sånger,
likaså ett annat skalden ofta tillskrifvet qväde,
bildadt efter Parthenios, Moretum (en landtmans
frukostsallat). Slutligen omtalas äfven två elegier
öfver Maecenas, hvilka dock helt visst äro af annan
hand.
V:s text stöder sig på flere, rätt gamla handskrifter
(i uncialskrift). Den mest ansedda är »Mediceus» (från
5:te årh., i Florens); äldre är »Schedae Vaticanae»
(från 3:dje årh., med bilder), ofullständig, liksom
palimpsesterna från Sankt Gallen och Verona, samt
vidare »Palatinus» och »Romanus» (båda från 4:de
årh.) m. fl. Skaldens verk kommenterades flitigt,
såsom af Valerius Probus (i 1:sta årh.), Donatus
(i 4:de årh.) och Servius (Maurus) Honoratus (i 4:de
årh.), hvilken sistnämnde samlat ett rikt material af
tolkningar och skolier. Om skaldens lefnad lemnar
upplysningar i Donatus’ »Vita Virgilii», hvars
innehåll är hemtadt från Probus och Suetonius,
samt i Servius’ kommentar. En allegorisk tolkning
försöktes af Fabius Planciades Fulgentius (i slutet
af 5:te årh.), hvilken i »Eneiden» såg en bild af
det menskliga lifvet. Allmänt spridda, lästa och
omtyckta, lärda utantill och citerade – så att,
äfven om handskrifterna hade gått förlorade, man
borde af citat hafva kunnat till stor del återställa
dikterna –, blefvo V:s skrifter ett slags codex
för forskningen och bildningen, en böckernas bok,
i hvilken man trodde all visdom innehållas, och i
hvilkens verser en mystisk uppfattning sökte och fann
orakelspråk (sortes virgilianae). Och långt ifrån att
kristendomen gjorde slut på beundran för V., satte den
en ny stämpel på uppfattningen af honom. De kristne
tillegnade sig nämligen den hedniske skalden, hvilkens
poesi i och genom förkunnandet af undergifvenheten
under himmelens vilja såsom a och o stundom tyckes
slå an en kristlig ton. Vid sådant förhållande var
det ej så underligt, att en liflig inbillning i den
4:de eklogen, om hvilken förut är taladt. trodde sig
finna en spådom om Kristus, såsom den drott, »under
hvilkens herravälde de sista spåren af människornas
synd skulle utplånas och verlden frigöras från sin
ständiga ångest». Enskilda uttryck och vändningar,
såsom om »ormens» död, om »betande lamm», om »glädjen
i hoppet på den stundande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
