Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Virgin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2. Wirsén, Gustaf Fredrik, grefve, statsman, den
föregåendes broder, född d. 21 Okt. 1779 på Sveaborg,
blef 1791 sergeant vid arméns flotta, undergick 1793
examen vid artilleriet och navigationen, men lemnade
s. å. på grund af sin klena kroppskonstitution
den militära banan och blef tygskrifvare vid
Sveaborgseskadern, der han efter sin fader 1797
blef revisor. Genom sin vackra handstil och sina
noggranna anmärkningar ådrog han sig snart sina
förmäns i Kammarrätten uppmärksamhet och blef redan
1799 revisor derstädes. Der vann han genom sin
ovanliga duglighet Karl Lagerbrings förtroende,
och befordringarna följ de raskt. Han blef 1803
kammarförvant i Förvaltningen af sjöärendena,
1804 vice landssekreterare i Vesterås län, 1805
kommissarie i Kammarrättens fjerde revisionskontor
och den 5 Okt. s. å., vid endast 26 års ålder,
öfverkrigskommissarie och chef för fältpostkontoret
i Pommern, der han genom punktlighet och skicklighet
tillvann sig Tolls förtroende. 1807 blef han under
K. E. Lagerheim statskommissarie, 1808 ledamot i
Krigskollegiets krigsförvaltningsdepartement med
särskildt uppdrag att i samråd med Kammarkollegium
utarbeta de vigtiga krigsgärdsförfattningarna. W. tog
ingen del i revolutionen 1809, men inkallades
omedelbart derefter, ehuru ansedd såsom gustavian,
i Rikets allmänna ärendens beredning, enligt uppgift
på förord af landshöfdingen S. Löfwenskiöld,
som skall hafva yttrat, att »regeringen behöfde
W. mer, än han behöfde regeringen». Ledamot af
Statsberedningen 1810, inträdde han i Maj 1811
såsom t. f. statssekreterare för finansärenden
efter Hans Järta och blef 1812 statssekreterare för
krigsärenden. 1813 medföljde han Karl Johan i tyska
kriget för att »organisera arméns ekonomi och närmast
H. K. H. föra de administrativa ärendena» och hade
sålunda sig ålagd omsorgen om arméns underhåll. Han
deltog derjämte såsom svenska regeringens ombud bland
öfriga allierade makters fullmäktige i den s. k. stora
administrativa konseljen och förordnades särskildt att
organisera de provisoriska regeringskommissionerna
i Sachsen, Anhalt, Lybeck och Holstein. I 1814
års tilldragelser tog W. stor del. En bland dem,
som bestämdast fasthöll, att alla frågor, som rörde
föreningen med Norge, skulle behandlas såsom rent
svenska angelägenheter, önskade han efter Kristian
Fredriks uppror en så snabb militärisk exekution
som möjligt. En stor del af de betänkanden, som
röra denna fråga, är af hans hand. Under kriget
kallades han af kronprinsen till högqvarteret för
att »organisera landets administration» och användes
efter konventionen i Moss såsom kommissarie hos
norska statsrådet. Han återvände derifrån på eget
bevåg till Stockholm, der han deltog i utarbetandet
af det svenska förslaget till den norska grundloven,
samt utnämndes derpå till en af de sex kommissarier,
som med stortinget träffade öfverenskommelse om
Novembergrundlovens lydelse. Han fick en plats
bland kommissarierna, enligt utrikes statsministern
von Engeströms vittnesbörd, »för att gifva styrka
åt saken»
och var enligt samma källa »den ende, som visade någon
styrka». »Utan Wirsén och Wetterstedt hade vi icke
haft Norge», skall M. Rosenblad hafva yttrat. Med den
gryende riddarhusoppositionen 1815 hade W. åtskilliga
strider att utkämpa. Han försvarade der den friare
handelspolitik (nederlagsfrihet för England o. s. v.),
som Hans Järta grundlagt under krigsåren, medan
oppositionen, ledd af grefve F. B. von Schwerin, ville
råda bot för penningenöden genom strängt prohibitiva
förordningar. Oppositionens seger vid riksdagen,
ständiga sammanstötningar med kronprinsen, mot hvars
planer, t. ex. att leda kursen, han satte ett oböjligt
motstånd, samt den impopularitet i hofkretsar,
som hans sparsamhet i militära lönefrågor ådragit
honom (han ville bota penningbristen genom »exempel
uppifrån på sparsamt lefnadssätt»), gjorde ohållbar
hans ställning i konseljen, hvars »bästa hufvud»
han dock varit. Ett försök i Aug. 1815 att aflägsna
honom derur genom att utnämna honom till chef för
Statskontoret misslyckades emellertid: W. svarade,
att man väl kunde afsätta honom, om han vore oduglig,
men att man ej kunde tvinga honom att mottaga en annan
plats. I Mars 1816 uppgaf han dock sitt motstånd
och blef då tillf. president i Statskontoret. 1818
blef han ordinarie chef derstädes. Utom för
hans ordinarie befattningar togs W:s otroliga
arbetsförmåga i ovanligt hög grad i anspråk för
en mängd komitéer. Så t. ex. var han 1809 ledamot i
komitén för beredning af arméns provianteringsstater,
i komitén för utarbetande af förslag till indelta
infanteriets beklädnadssätt, i komitén för värfvade
regementenas passevolansärendens reglering, i komitén
för utarbetande af krigsförvaltningsärenden.
1811–12 var han ombud i Riksgäldskontoret, fullmäktig
i Generaltullarrendesocieteten, ledamot i
komitén för läkarevårdens ordnande, ordförande
i magasinsdirektionen, ledamot i komitén för
kolonialärendena o. s. v. 1817 arbetade han i
komitén för näringsfrihetens ordnande, 1822 i
årets finanskomité, hvars utlåtande i hufvudsak
stödde sig på hans förslag. Såsom president i
Statskontoret ordnade han sitt ämbetsverk på ett
mönstergillt sätt, gaf uppslag åt åtskilliga reformer
i skatteförenklingsväg, lade grunden till Civilstatens
pensionsinrättning o. s. v. 1824 inträdde W. åter,
denna gång såsom statsråd, i konseljen, hvars ledande
kraft han genast blef. Om hans inkallande yttrade
Karl Johan, att han derigenom besparat statsråden
»besväret att dagligen gå och rådfråga honom om hvad
de böra göra eller icke göra», och kallade honom
vid ett annat tillfälle »konseljens ångmaskin», som
»drifver dem alla och ger impuls åt dem, då de böra
tala eller tiga». Ett bevis på hans öfverlägsenhet
lemnar det faktum, att samma dag han inträdde 13
mål, der hans åsigter skilde sig från de andras,
samtliga afgjordes efter hans mening. W:s sista
år fördystrades af skeppshandelsfrågan (se Karl,
sp. 307). I statsrådet hade han endast haft att
yttra sig om sakens finansiella sida, som han fann
fördelaktig, men då köpet återgått, fick han det
kinkiga uppdraget att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
