Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Visera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett vetenskapligt studium af de nordiska språken,
hvilket ämne under hans läraretid nådde en verklig
blomstring. Allt hvad han författade utmärker sig
genom grundlighet, klarhet och elegans. Han afled
i Lund d. 15 Febr. 1892. Se hans efterträdares
i Sv. akad. K. F. Söderwalls »Inträdestal» (i
»Sv. akad:s handl. ifrån år 1886», del 7, 1893).
-r.
Visera (Fr. viser, af Lat. videre, se). 1. Granska en
skriftlig handling (särskildt ett pass) och påteckna
bevis deröfver. – 2. Bestämma ett laggkärls (fat,
tunna o. s. v.) rymd. Om kärlet är cylindriskt eller
koniskt, sker beräkningen enligt de vanliga formlerna
för sådana kroppar. Oftast är kärlet emellertid bukigt
på midten, och rymden är då svårare att bestämma,
emedan den beror af den mera oregelbundna böjningen
hos de s. k. kimmar eller laggar, af hvilka det
är hopfogadt. Dock erhåller man i allmänhet fullt
tillräcklig noggranhet genom att använda formeln
V = 1/12 [pi]l (2D2 + d2);
i hvilken V betecknar volymen, l längden,
D bukdiametern och d bottendiametern. Vigare
är emellertid att använda en s. k. viserstaf.
Denna har på ena sidan en vanlig längdskala, men
på andra sidan en ytskala, d. v. s. en gradering, som
angifver ytan af den cirkel, utefter hvars diameter
den lägges. Med längdskalan mätes fatets längd, med
ytskalan dess genomskärningsyta dels vid sprundet,
dels vid en af bottnarna. Af den nyss anförda formeln
framgår omedelbart, att man blott behöfver lägga
2/3 af den första ytan (sprundgenomskärningen) till
1/3 af den andra ytan (bottenytan) samt multiplicera
summan med fatets längd, då den uppkommande produkten
utvisar den sökta rymden. Man har äfven konstruerat
viserstafvar, på hvilka man utan vidare omedelbart
afläser fatets rymd, då stafven i bestämd riktning
stickes in i detsamma. Detta är naturligtvis det allra
beqvämaste viseringssättet, men man behöfver dervid en
särskild staf för hvarje olika form, som kan förekomma
hos faten. Graderingen af en dylik viserstaf grundar
sig nämligen på den endast för likformiga kroppar
gällande satsen, att volymerna äro proportionella
mot kuberna på motsvariga längder. E. L.
Vises sten (de vises sten). Se Alkemi.
Wishaw [oi’sjå], stad i skotska grefskapet Lanark,
vid Kaledonska jernvägen, 20 km. ö. s. ö. om
Glasgow. 13,112 innev. (1881). Stenkolsgrufvor
(bland de största i Skotland), jern- och stålverk samt
tillverkning af eldfast lera och bränvin.
Vishnu (Sanskr. Visnus, -uh), Ind. mytol. och rel.,
är namnet på en indisk gudomlighet, som ursprungligen,
lika som så många andra indiska gudar, var en solgud,
sannolikt en stams eller några få samhöriga stammars
förnämste gud. Emellertid framträder V. särdeles föga
i »Rigveda», men vinner under tidernas lopp alltmera
i betydenhet, sannolikt i sammanhang med den växande
betydelsen af den stam eller de stammar, inom hvilka
han företrädesvis dyrkades. I egenskap af en populär
solgud, uppfattad som den verksamme, den »verkande»
(sannolikt är detta namnets betydelse),
berättades han hafva med tre steg genomvandrat hela
luftrummet. Det är icke osannolikt, att detta var
det populära uttrycket för solens ställning vid
dess uppgång, middagshöjd och nedgång (»V:s tre
fotspår»). Omhändertagen af den brahmanska teologien
och kulten, utbildades denna myt till en dogm om
V:s identitet med Soma eller Agni i deras tre
manifestationsformer: på jorden, i himlen och i den
osynliga, mystiska verlden. Specielt uppfattades den
osynliga verlden som V:s egentliga uppehållsort,
källan och upphofvet för allt ljus. I förhållande
till hans tillvaro i denna osynliga verld kom
hans tillvaro i den synliga himlen och på jorden
att uppfattas som synliga tillvarelseformer af
den i egentlig mening osynlige, i det mystiska
dolde guden. Det är säkert ur denna grundtanke,
som man har att härleda den senare vishnuismens
tro på hans olika avataras (»nedstigningar») eller
inkarnationer. – Var V. ännu i »Rigveda» mindre
framträdande, är han deremot redan i »Yajurveda» ett
högst förnämligt kultföremål: han identifieras med
offret, denna den egentliga brahmanismens förnämsta
frambringelse och såsom mäktigast verkande ansedda
företeelse i hela tillvaron. Denna identifikation
har i den brahmanska dogmatiken sannolikt kommit
till stånd derigenom att V. identifierades med Agni
och Soma, prototyperna för alla offrare och offer,
och derigenom att man tolkade hans namn såsom »den
genom offer – ty hvarigenom annars? – verksamme,
verkande». Ett annat mytdrag är V:s nära förbindelse
med andra mäktiga gudar, såsom Pushan, men framför
alla Indra, såsom hvars hjelpare han enligt legenden
uppträder i dennes strid mot regntrollen. Alla
dessa omständigheter hade vid vedatidens slut höjt
V. från hans obemärkta plats som en mindre stamgud
till det brahmanska offrets förnämste dogmgud. –
I Mahabharata är V. faktiskt Ganges-landens förnämste
gud. Till denna ståndpunkt hade han kommit såväl
genom de redan framhållna orsakerna som framförallt
derigenom att de stammar, inom hvilka V. torde varit
den förnämste populäre guden, blifvit de politiskt
mäktigaste i det egentliga Ganges-landet. Der
utbildades den specifika vishnuismen. Men för att
äfven andra stammars, specielt bergstammars, gud Çiva
(urspr. Rudra) skulle kunna inordnas i det brahmanska
systemet, framkonstruerades ur offret en tredje
potens, Brahman, och så uppstod den indiska s. k
trimurti (treenighet), i hvilken dock V. och Çiva
voro de egentligen personliga och lefvande tänkta
gudarna. Det är hufvudsakligen i två, processer,
som vi kunna iakttaga V:s utveckling till högste
gud inom den specifikt vishnuitiska brahmanismen:
1) sammansmältning med vissa stammars specialgudar,
såsom Hari, Janardana, Vasudeva (eller Purushottama,
Narayana), hvarför han också uppträder med dessa
namn, och 2) V:s inkarnationer eller »nedstigningar»
(avataras). Denna dogm uppstod säkert med anledning
af buddhismen, inom hvilken dogmen om Buddhas olika
»återfödelser» i olika skepnader på jorden redan
tidigt utbildade sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
