Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitiös ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1544 af kejsar Karl V, men återuppbyggdes af Frans I,
efter hvilken den fick sitt binamn. – Fem km. n. ö. om
V., vid Saulx, ligger V.-le brulé l. V.-en-Perthois,
med omkr. 800 innev., en fordom betydande stad,
som brändes af Ludvig VII år 1143.
Vitrös (Fr. vitreux, af Lat. vitrum, glas),
glasartad.
Vitsköl (Vithskyflsae, Lat. Vitae schola), munkkloster
af cisterciensorden, på Jylland, hade från gammalt
en skola, som egde bestånd äfven efter reformationen,
tills klostret afhändes kronan. Se vidare Björnsholm.
Vitsord (Fornsv. vitsorþ, Isl. vitorð, vetskap,
kunskap) förekommer i det gamla lagspråket i betydelse
af rättighet eller skyldighet att bevisa eller med
ed fria sig (se Edgärdsman); rättighet att
behålla eller begagna; bevisningskraft; bevisning;
rättighet att afgöra en sak. Numera nyttjas ordet
dels i sistnämnda betydelse, dels i betydelse af en
viss myndighets afgifna omdöme, betyg, dels äntligen
i ungefär samma mening som auktoritet, rätt att anses
som fullt tillförlitlig och trovärdig.
Witt, Joh. och Corn. de. Se De Witt.
Witt, Henriette de, fransk skriftställarinna, dotter
af statsmannen och historieskrifvaren Guizot i hans
2:dra gifte, f. i Paris 1829, tjenade sin fader under
hans ålderdom som sekreterare och medarbetare. Tack
vare hennes kraftiga bistånd fullbordades det märkliga
historiska arbetet »Histoire de France racontée à mes
petits-enfants». hvars sista del (den 5:te) hon likväl
först efter faderns död hann utgifva (1875). Senare
fortsatte hon ensam arbetet intill nuvarande tid med
Histoire contemporaine (1877–79). Hon har utgifvit
äfven flere andra arbeten rörande Frankrikes historia,
bl. a. Scènes d’histoire et de famille du XI:e
au XVIII:e siècle (1867–68) och Scènes historiques
(1871–90), biografiska teckningar af berömda män
och qvinnor, samt Les chroniqueurs de l’histoire de
France (1882–86), minnesblad ur Frankrikes äldsta
häfder. En annan sida af hennes författareverksamhet
är utgifvandet af en samling fromma skrifter och
andliga betraktelser, såsom Petites meditations
chrétiennes à l’usage du culte domestique (1862) och
Nouvelles petites méditations (1864) jämte Méditations
sur la vie de Notre Seigneur Jésus-Christ (1871),
till hvilka höra Histoire sainte racontée aux enfants
(1865), Leçons de la vie dans l’Écriture sainte (1877),
Leçons de la bible pour les petits (1879) m. fl. Dessa
böcker vittna om det kristna allvar, med hvilket hon
uppfattar lifvet. Med denna uppfattning skildrar
hon äfven verlden i en mängd berättelser, afsedda
för ungdomen och den mognare åldern, t. ex. Contes
d’une mère à ses petits enfants (1861), Le cercle de
famille (1868), Riches et pauvres (1870), Une soeur
(1874), Seuls (1878), Un nid (1879), Sur la plage
(1882), En pleins champs (1884), L’hiver à la campagne
(1886), À travers pays (1889), La charité en France
(1890) och Regain de vie (1891). Åtskilliga af dessa
berättelser hafva ursprungligen varit införda i
»Journal de la jeunesse» eller någon annan tidning
för ungdom.
Ett af hennes förnämsta sträfvanden är nämligen att
för yngre läsarckretsar skapa en god läsning. Till
denna mångsidiga literära verksamhet bör slutligen
räknas äfven ett betydligt antal öfversättningar, som
hon verkställt från engelskan. Sin faders minne har
hon hedrat genom att lemna en anslående skildring af
hans lif, nämligen Monsieur Guizot dans sa famille
et avec ses amis (1880). Hon gifte sig 1850 med
Conrad de Witt, en rik jordegare i depart. Calvados
(Normandie). Dennes broder, Cornelis Henri de W.,
historisk författare, f. 1828, d. 1889, var gift med
fru Henriette de W:s yngre syster, Pauline (f. 1831,
d. 1874), som äfvenledes öfvade literär verksamhet.
J. M-r.
Witte. 1. Peter de W., nederländsk målare, bildhuggare
och arkitekt, f. 1548 i Brügge, d. 1628 i München,
var redan utbildad till målare, då han vid tidiga år
reste till Italien, hvarest hans namn italianiserades
till Pietro Candido. I Florens gjorde han
bekantskap med Vasari, som tog honom med sig till Rom
och skaffade honom sysselsättning i Vatikanen. 1578
trädde han i tjenst vid bajerska hofvet i München,
hvarest han arbetade åt hertigarna Albrekt V och
Vilhelm V, och hans arbeten äro att söka dels i gamla
residenset, der han målade taken i flere salar, dels
i kyrkor, såsom i Frauenkirche, hvars altartafla,
Marias himmelsfärd, gäller för att vara hans bästa
arbete i målning. Han anses för öfrigt hafva bättre
assimilerat med sig den italienska uppfattningen
än de fleste af hans samtida. – Dessutom utvecklade
W. en ganska omfattande verksamhet som bildhuggare
under kurfursten Maximilian I, hvars högra hand han
var vid dennes omfattande konstnärliga företag. Han
gjorde teckningar till de bronsverk, som götos af
den tyske formaren och gjutaren Hans Krumper från
Weilheim. Hit höra två praktfulla bronsportaler och
en madonna på residensets framsida (bygdt från 1612),
hvilken madonna hör till den tidens bästa figurer,
samt liggande kardinaldygder på portalerna, vidare på
främre slottsgården en stor fontän med bildstod af
Otto von Wittelsbach jämte goda allegoriska figurer
och en del humoristiskt uppfattade, fantastiska
djurgrupper samt i grottgården ännu en fontän med
efterbildning af Benvenuto Cellinis Persevs m. m.,
så ock i Frauenkirche en storartad minnesvård öfver
kejsar Ludvig (färdig 1622), i sin anläggning
påminnande om det väldiga monumentet öfver kejsar
Maximilian i Innsbruck. – W:s bästa byggnadsverk
är Münchens gamla residensbyggnad i praktfull
sen-renaissance, utförd efter hans planer och
under hans ledning med härofvan nämnda dekoration
i målning och skulptur, af samtiden beundrad såsom
verldens åttonde underverk. Gustaf II Adolf skall
hafva beklagat, att han icke kunde föra det på valsar
till Stockholm. – 2. Emanuel de W., holländsk målare,
f. i Alkmaar 1607, blef mästare i Lukasgillet i sin
födelsestad 1636, flyttade till Delft 1642, der han
studerade under Evert van Aelst och uppehöll sig
t. o. m. 1649, samt slog sig sist ned i Amsterdam
1650, der han dog 1692. Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
