Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wittkamp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Spanien utsändt westfaliskt lancierregemente samt stred
1813 såsom öfverste i rysk tjenst. Derefter egnade
han sig åt skönliterärt skriftställeri. Död i Dresden
1839. W:s många historiska noveller och romaner
(saml. i 108 bd, 1829–43; 5:te uppl. i 20 bd, 1867)
äro skrifna med lif, men särdeles ytliga; i regeln
ställer han en banal kärlekshistoria mot en föregifvet
historisk bakgrund. Bäst har han lyckats i Die
Pappenheimer (»Pappenheimarne», 4 bd, 1831–32) och Der
page des herzogs von Friedland (»Wallensteins page»,
1828; ny uppl. 1832). – W:s son August Ferdinand
von W., f. 1800, d. 1859 såsom generallöjtnant i
preussisk tjenst, gjorde sig känd som historisk
och militärskriftställare samt kartograf, och
dennes broder Gebhard August von W., f. 1808,
d. 1880 såsom preussisk generallöjtnant, författade
likaledes militära skrifter samt utgaf från 1873 »Das
militärwochenblatt». – 2. Job Wilhelm Karl Ernst
von W., preussisk militär, född i Halberstadt 1783,
deltog i kriget 1806 och 1813–15 och ledde sistnämnda
år, då öfverste och generalstabschef vid nordtyska
förbundskåren, belägringarna af Sedan, Mézières och
Montmédy. Han blef 1818 generalmajor och chef för
konungens militärkabinett samt 1821 generallöjtnant
och var 1833–35 krigsminister. W. inlade stor
förtjenst om sammansmältningen af den stående hären
och landtvärnet. Död 1837.
Vitzliputzli l. urspr. Huitsilopoktli, aztekernas
krigsgud. Se Azteker.
Vitzthum von Eckstedt [fits-], Hans, tysk krigare,
tillhörde en adlig slägt från Meissen, af hvilken
flere medlemmar intogo höga platser i kursachiska
armén. Efter att hafva under Gustaf II Adolf 1630
vunnit anställning som öfverste i svensk tjenst
avancerade V. under den följande tiden till
generalmajor och generallöjtnant och utmärkte
sig i slaget vid Nördlingen m. fl. ställen. 1636
tjenstgjorde han under fältmarskalken Herman Wrangel i
Pommern samt sändes af honom s. å. med en truppstyrka
att stöta till Banér, som opererade mot de förenade
kejserlige och sachsarna vid Elbe. Förenad med Banér,
kommenderade han i det berömda slaget vid Wittstock
d. 24 Sept. (g. st.) 1636 reserven, vid hvilket
tillfälle han dock ådrog sig mycket tadel, ja rent
af misstankar för förräderi genom den långsamhet, med
hvilken han trots Banérs uttryckliga order och Leslies
ifriga uppmaningar anryckte med sitt folk. De ilbud,
som till honom vid detta tillfälle afsändes, skall
han hafva svarat, att »han visste väl hvad han
skulle göra och när han skulle komma». Och ett
vittne betygade sig hafva hört honom likgiltigt säga:
»Es scheint als heut wirdt ein Nordlingische schlag
vorgelaufen». Båda fältmarskalkarna Banér och Leslie
ansågo hans uppförande i hög grad misstänkt, och inom
kort ökades misstankarna mot honom, då äfven Wrangel,
till hvars afdelning i Pommern V. efter slaget vid
Wittstock hade stött, på honom sökte välta skulden
för de olyckor, som hösten 1637 drabbade de svenska
vapnen i Vor-Pommern. Sant är också, att det var,
medan V. i Wrangels frånvaro förde öfverbefälet,
som fienden öfverrumplade de vigtiga Peene-passen. När Wrangel
sedan befallde honom att taga befälet i Greifswald,
vägrade han och lemnade på eget bevåg utan tillåtelse
armén för att inför regeringen i Sverige försvara
sina handlingar. Regeringen tog saken till en
början mycket allvarsamt. V. underkastades stränga
förhör, och rikskansleren förordade i rådet att
förfara med all stränghet. Vid närmare undersökning
tycktes man dock ej funnit V. så brottslig, som han
till en början synts. Dock måste han qvarstanna i
Sverige hela året 1638. I början af 1639 fick han
återvända till Tyskland, men användes icke vidare i
svensk krigstjenst. Att man förfor så lindrigt med
honom, kan möjligen hafva berott på att svenska
kronan, om man får tro V:s egen uppgift derom,
var skyldig honom rätt stora penningesummor och att
man ville undvika det förhatliga skenet att genom en
högmålsprocess komma ifrån sina skulder. Emellertid
uppträdde ej V., i likhet med så mången annan
f. d. svensk officer, under den följande tiden
fientligt mot sin forne krigsherre. Han torde från
denna tiden lefvat som privatman till sin död.
P. S.
Vivace [-vatje], Ital., musikt., lifligt.
Vivacitet (Lat. vivacitas), liflighet.
Vivaldi, Antonio, italiensk violinist, f. i Venezia,
var en tid anställd vid hofvet i Darmstadt, men
återvände 1713 till Venezia, blef direktör för
Conservatorio della pietå och dog 1743. V. skref
en mängd trior, sonater och konserter samt 28
operor. Hans violinkompositioner stå ännu i högt
anseende. A. L.
Wivallius, Lars, skald, född 1605, tillhörde en
bondslägt, som i början af 1600-talet egde den bredvid
Örebro belägna gården Wivalla, från hvilken Lars
och hans broder, hofpredikanten Johan Wivallius,
togo sig namn. Sin första undervisning åtnjöt han i
Örebro skola under den utmärkte rektorn Jacob Bose
Rudbeckius, en broder till Johannes Rudbeckius. På
våren 1623 inskrefs han som student vid Upsala
universitet och erhöll der såsom medellös och
begåfvad underhåll i det s. k. kommunitetet. Men
hans lust efter äfventyr, möjligen ock hans böjelse
att studera främmande språk – ett läroämne, som
den tidens universitet ej kände – dref honom efter
tvänne års uppehåll i Upsala ut på äfventyr. Utan
något understöd hemifrån irrade han såsom vagabond
omkring i större delen af Europa. 1629 råkade han
dock ut för ett äfventyr, som blef bestämmande för
hans öfriga öden. För att rädda sig ur en brydsam
belägenhet uppgaf han sig vara en svensk friherre,
Erik Gyllenstierna, och erhöll såsom sådan pass af
konungen af Danmark. Men i stället för att efter
sin räddning uppgifva denna såsom nödfallshjelp
tillgripna titel, behöll han den äfven under sin resa
genom Danmark och lyckades med dess tillhjelp blifva
gift med en skånsk adelsdam, dotter till Wulff Grijp
på Bierkebiergh. Då bedrägeriet sedermera upptäcktes,
blef W. efter en långvarig process – afbruten af
några rymningar – dömd till fästning på Kajaneborg
i Finland, dit han affördes 1634. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
