Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wohlau ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Tsjerdyn) samt Tobolsk (krets. Turinsk och
Beresov). I v. bilda Uralbergen vogulernas naturliga
gräns mot syrjänerna, medan Ob–Irtysj bilda gräns i
ö. mot ostjakerna, som dock i s. öfverskrida nämnda
gräns; i n. gå vogulerna icke högre än till norra
Sosva, och i s. bilda södra Sosva och Tavda gränsen
för deras område. I dessa, af några parallelt med
Uralbergen gående smala åsar genomdragna trakter,
hvilka med undantag af omgifningen kring södra Sosva,
der åkerbruk kan idkas, bestå af skogar och bottenlösa
moras, hafva vogulerna lefvat sedan urminnes tid, mer
och mer tillbakaträngda af mäktigare grannar. Namnet
voguler begagnas icke i trakten. Sjelfva kalla
de sig mans, mansi, och af ryssarna benämnas de
inorodzi (främlingar, ickeryssar) eller jasatjnyje
(de som erlägga skinn i tribut). Deras antal
uppgår enl. Ahlqvist till omkr. 6,500, deraf 5,400
i Tobolsk och 900 (enl. andra närmare 2,000) i
Perm. Vogulerna kunna kallas ett bofast jägarefolk,
hvars hufvudnäring år jagt å elg, sobel, ekorre
och skogsfogel samt fiske i floderna, och som till
binäring, åtminstone i de sydliga trakterna, idkar
något åkerbruk och renafvel. Deras anspråkslösa små
byar (paule) ligga utmed floderna och bestå vanligen
af endast 2–3 »jurter», dels vinterjurter (af
bjelkar, tätade med mossa och täckta af bark), dels
sommarjurter (af björknäfver, i konisk form). Till
kroppsbyggnaden äro vogulerna af medelstorlek. De äro
kraftfulla och outtröttliga som jägare. Ansigtet är
rundt, kindkotorna något utstående såsom hos alla
finnar, näsan bred, men icke tillplattad, håret
vanl. mörkbrunt. Till karakteren äro de stilla,
sorglösa naturbarn, prata och skratta beständigt, och
i deras språk råder en egendomlig ton af välvilja,
som otvifvelaktigt vittnar om ett mildt, välvilligt
sinnelag. För slöjd ega de ingen fallenhet. Ehuru
till namnet kristna (sedan 1700-talet) och till
det yttre följande kyrkans föreskrifter, äro de i
själ och hjerta hängifna sjamanismen och offra i
hemlighet på sina gamla offerplatser. Det förnämsta
arbetet rörande vogulerna är »A vogul föld és nép»
(Vogulernas land och folk, Pest 1864), som P. Hunfalvy
bearbetade efter Regulys anteckningar. Det innehåller
voguliska sagor och sånger på originalspråket och i
magyarisk öfversättning. Vidare har Hunfalvy utgifvit
den af G. Popov gjorda öfversättningen af Matteus’ och
Markus’ evangelium och med anledning deraf utarbetat
grammatik jämte ordbok (Pest 1872). Jfr Aug. Ahlqvist:
»Unter wogulen und ostjaken» (Helsingf. 1883).
Wohlau, fordom ett riksomedelbart hertigdöme i
nedre Schlesien (i nuv. regeringsomr. Breslau),
omkr. 1,224 qvkm., var i 15:de årh. en tid
sjelfständigt, men senare merendels förenadt med
hertigdömena Liegnitz och Brieg. Då hertigliga
ätten utgick, 1675, indrog kejsaren hertigdömet
trots den med kurfursten af Brandenburg bestående
arfsförbrödringen. Först Fredrik II förvärfvade det
åt Preussen, 1742. Hufvudstaden W., vid jernvägslinien
Breslau–Stettin, har omkr. 3,000 innev.
Wohlfahrt, Bernhard Vilhelm, målare, konstsamlare,
född i Göteborg d. 12 Sept. 1812,
erhöll sin konstnärliga utbildning i Stockholm,
vid konstakademien, och deltog 1836 första
gången i dennas utställning med en madonnabild,
ett porträtt m. m. Under de följande årtiondena
exponerade han då och då en genrebild eller ett
porträtt och utförde för öfrigt ett antal sådana
i olja eller i blyerts och aqvarell, hvarvid det
hufvudsakligen var scenens, konsertsalens och
manegens ryktbarheter, som återgåfvos. Åtskilliga
af dessa litografierades sedermera som enstaka blad
eller i sviter, så t. ex. Jenny Lind, Edvard
d’Aubert, Les belles écuyères m. fl. Någon större
betydelse som utöfvande konstnär fick W. dock ej. En
samtida yttrade om honom, att »han egde mera smak
än talang»; och det var också ur denna synpunkt,
som smakråd och genom sin oberoende ekonomiska
ställning, som han under någon tid kom att intaga
en ej obemärkt plats i hufvudstadens konstlif. Han
skref konstkritiker, han hjelpte den fina verlden med
dess tableaux-vivants, och han anordnade (1843–51)
flere af de historiska konstutställningar, med hvilka
det dåv. konstnärsgillet inledde sina samqväm. Han
bildade slutligen en ej obetydlig konstsamling,
företrädesvis teckningar och gravyrer, hvaraf
en del efter en hans systers död (1891) hamnat i
Nationalmuseum. Den excentriske och mångfrestande
mannens krafter brötos dock snart, och han afled
sinnessjuk 1863. Upk.
Wohlgemuth (Wolgemut), Michael, tysk målare,
f. i Nürnberg 1434, d. derst. 1519, finnes nämnd
i Nürnbergs borgareregister först 1473, då han
gifte sig med enkan efter en målare Pleydenwurff,
hvars ene son, Wilhelm (d. 1495), sedan blef hans
kompanjon. W. utförde i synnerhet altartaflor med
flyglar, ibland mycket stora. Han egde dertill en
stor verkstad med många biträden, och troligt är,
att äfven de skurna figurerna i altarskåpen der
tillverkades. Han har derför också mest tagits för
ett slags skickligare handtverkare, men det kan icke
nekas, att han derjämte var en mästare med stor kraft
i framställningen och utvecklad teknik. Hans äldsta
verk är ett altare med fyra flygelbilder: Kristus
på Oljoberget, Korsfästelsen, Nedtagningen från
korset och Uppståndelsen, med Mikael, Bebådelsen,
Kristi födelse och ett par apostlar på baksidorna
(1465, nu i Münchens Pinakotek). Figurerna
äro magra, fula. oskickliga i rörelsen, men med
kraftig färg och väl harmonierande toner i draperiet
samt sorgfällig modellering i karnationen. Vidare
märkas ett altare i Mariakyrkan i Zwickau (1479)
och flyglarna till det Peringdörferska altaret (efter
1488, nu i Moritzkapellet i Nürnberg), med imposanta,
storartadt verkande figurer. Så målade han äfven
dekorativa bilder i rådhussalen i Goslar, i taket
scener ur Kristi barndom, på väggarna kejsare och
sibyllor, med limfärg på linne (före 1501, då han på
grund af sitt verk blef hedersborgare i staden). Till
hans ålderdom hör ett altare i kyrkan i Schwabach
(1508). – Med särskildt mästerskap för sin tid målade
han porträtt, hvilka alltid äro egenhändigt utförda,
såsom ett porträtt af Ursula Hans Tucherin (1478,
i Kassels galleri) samt 3 sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
