Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vokal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anförda indelningar har man naturligtvis att skilja
mellan rena (orala) och nasalerade (naso-orala)
vokaler. Den nasala klangen kan framträda mer eller
mindre, alltefter som förbindelsen mellan svalg och
näsa är mer eller mindre fri. Nasalerade vokaler äro
svårare att sinsemellan skilja än orala.
Om samtliga system gäller, att de upptagna vokalerna
egentligen representera grupper af språkljud,
eller att mellan de upptagna vokalerna ligger en
oändlig mängd övergångsformer. Äfven mycket små
förskjutningar i talapparaten vålla för örat märkbara
förändringar i vokalernas klangfärg. Slutligen kunna
för örat lika vokaler (eller åtminstone vokaler så
snarlika hvarandra, att de ej med säkerhet kunna af
örat åtskiljas) bildas med olika munställningar,
i hvilka de olika faktorerna kompensera hvarandra
(»polymorfism»). För att få ett någorlunda
fullständigt begrepp om bildningen af en vokal
(såvidt på ansatsröret, d. v. s. klangfärgen, beror)
skulle man behöfva en eller flere längskurvor (en
midtkurva och möjligen några med denna parallella
sidokurvor) och en eller flere tvärkurvor (parallella
med frontalplanet), som återgåfvo formen af tungans
öfre yta, känna afståndet mellan detta system
af kurvor samt gom och tänder, käkvinkeln (den
vinkel, som båda tandraderna bilda mot hvarandra),
struphufvudets ställning i förhållande till
kraniets bas, hafva munöppningen återgifven en face
och i profil; slutligen, såvida det vore frågan om
nasalerade vokaler, behöfde man hafva ett mått för
öppningen mellan gomsegel och bakre svalgvägg. För
att kunna exakt registrera alla dessa faktorer
behöfvas instrumentala hjelpmedel. Konstruktionen af
sådana apparater är f. n. den fonetisk-fysiologiska
vetenskapens närmaste uppgift. – Se vidare
Omljud (»vokalförhöjning») och Vokalharmoni.
Lll.
Vokalförhöjning, språkv., en stundom såsom
öfversättning af T. umlaut begagnad term, således
detsamma som Omljud (se d. o.).
Vokalharmoni, i ordets vanliga, mera inskränkta
bemärkelse, kallas inom språkvetenskapen den för
de ural-altaiska språken karakteristiska företeelsen
att stamstafvelsens vokal eller vid flerstafvig stam
dennes sista vokal utöfvar på de följande vokalerna i
aflednings- och böjningsuffix ett sådant inflytande,
att de senare blifva af samma klass, »hårda» eller
»mjuka», som den förra samt att äfven inom stammen
sjelf vokalerna måste vara af samma klass, antingen
alla hårda eller alla mjuka. Vid den till hela
vokalserien utsträckta s. k. »binära» vokalharmonien,
t. ex. i jakutiskan och osmanli, delas vokalerna i
två klasser, de gutturala, bakre eller hårda, a, o,
u, y (hårdt i = ryskt [y]), och de deremot svarande
palatala, främre eller mjuka, ä (eller öppet e),
ö, ü, i. I enlighet dermed hafva flere suffix blott
två former, t. ex. turk. plur. -lar, -ler: kapu-lar,
portar, kol-lar, slafvar, kide-ler, kattor, giünler,
dagar. Men vidare indelas här vokalerna i två andra
klasser: tunga, a, o, ä, ö, och deremot svarande
lätta, y, u, i, ü; och för suffix med fyra former
gäller då, utom den förutnämnda,
äfven den regeln att då stamstafvelsen har tung vokal,
står i suffixet samma eller motsvarande lätta, och
vid lätt vokal i stammen samma eller motsvarande tunga
vokal i suffixet, t. ex. jakut. plur. aga-lar, fäder,
äsä-lär, björnar, ogo-lor, barn, dörö-lör, remmar,
turk. possessiv för 1:sta pers. sing. bas-ym, mitt
hufvud, kyz-ym, min flicka, kol-um, min slaf, köj-üm,
min by, kilrk-um, min pels, ev-im, mitt hus. I de
flesta ural-altaiska språk omfattar vokalharmonien
dock ej hela vokalismen, utan är »ternär», nämligen
så, att, såsom i finskan, bredvid de hårda a, o,
u och de motsvarande mjuka ä, ö, y (= ü) finnas två
»neutrala» vokaler, e, i, hvilka i suffixen kunna
förenas med såväl hårda som mjuka stamvokaler, medan
de vid förekomst i stammen hälst fordra mjuka vokaler
i suffixen, t. ex. talo, gård, essivus talo-na, såsom
gård, yö, natt, ess. yö-nä, nomin. jo-ka, hvilken,
mi-kä, hvilken?, ess. jo-na, mi-nä. I Magyar. står e
som tecken både för den mjuka korrespondenten till a
(sal. = ä) och för det sjelfständiga neutrala e,
t. ex. hal-ban, i fisk, szem-ben, i öga. hal-ig,
till fisk, szem-ig, till öga. Castrén och Lönnrot
anse sig dock kunna uppvisa, att de neutrala e och
i i finskan och de flesta andra språk ursprungligen
icke varit neutrala, utan haft hvardera sitt hårda
och mjuka ljud, men att, då dessa aldrig åtskildes i
skrift, de slutligen sammanfallit till ett, hvarvid
i finskan det mjuka och i magyariskan mestadels det
hårda uttalet blifvit rådande. Intet språk eger en
alltigenom konseqvent vokalharmoni. Fullständigast
genomförd är den i magyariskan och i finskan, dernäst
i jakutiskan och turkiskan, minst i Ostjak., Mordvin.
och Syrjän., medan i Votjak. och Tjeremiss. finnas
blott några spår deraf. – Om vokalharmoniens
egentliga väsende och ursprunglighet äro meningarna
delade. Några, såsom Böhtlingk och Donner, anse,
att den beror på en rent ljudfysiologisk disposition
i talorganen hos de ural-altaiska folken samt att den
således ursprungligen tillhört och varit fullständigt
genomförd i alla dithörande språk, men sedermera i de
flesta af dessa hämmats och inskränkts genom inverkan
af främmande språk. Till stöd derför anföres, att
i åtskilliga språk, särskildt Syrjän. och Votjak.,
der vokalharmonien nu är mycket ofullständig och
oregelbunden, de äldsta minnesmärkena uppvisa densamma
i långt större och regelbundnare omfattning. Andra
deremot, såsom Riedl och Adam, se i vokalharmonien
en psykologisk företeelse, som sträfvar att gifva
uttryck åt ordets enhet, t. ex. af Magyar. fa, träd,
och vel, följe, blir först fa-vel, »träd-följe», men
sedermera, när (i och med att den afsedda betydelsen
»med träd» blir klarare för språkmedvetandet såsom
enhetligt begrepp) det senare ordet förlorat sin
sjelfständighet och öfvergått till suffix, ljuder
ordet fa-val. De skilda språken hafva då i fråga
om den senare sammansättningsledens sjelfständighet
stannat på olika grader af utveckling, och den
fullständigt genomförda vokalharmonien i några
språk är således den sista utvecklingsformen, icke
det ursprungliga förhållandet. Detta styrkes af
magyariskan, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
