Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wolfska stjernor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verldsliga och det andliga riddare väsendet. Han
sammansmälte deri Artur-sagan och graal-sagan (se
dessa o.) samt de sydfranska sägnerna om Anjous
forna furstar. I större delen af detta epos följde
han ganska nära sin franska förebild Chrétien de
Troyes; sjelf säger han sig hafva hemtat mera af en
provençal Gruiot (»Kiot»), hvilken källa emellertid
icke blifvit återfunnen. W. lefde med hela sin själ
in i ämnena, som han fattade i deras sedliga betydelse
och helgade genom en för sin tid djup uppfattning af
kristendomen. Dikten tecknar en rastlös och ren själs
sträfvanden, hvilken icke finner tillfredsställelse i
förgängliga njutningar, utan på sin irrfärd alltid
ser framför sig ett högt och fläckfritt mål, som
han äntligen, luttrad efter kamp och tvifvel,
hinner (jfr art. Parcival). Graalbrödraskapet
är ett realiseradt gudsrike, som W. diktat med
mild humanitet, i verkligt evangelisk anda. Dikten
innehåller nära 25,000 versrader, mestadels fyrfotade
och parvis rimmade jamber. Den blef genast mycket
omtyckt och trycktes under boktryckarekonstens
tidigaste skede, 1477, men var sedermera glömd,
tills Bodmer och Breitinger på 1700-talet åter
drogo den i ljuset. Den är utgifven i kritiska
editioner af Lachmann (se nedan) och K. Bartsch (3
bd, 1870–71; ny uppl. 1875–76) samt öfversatt till
nyhögtyska af psevdon. San Marte (Alb. Schulz) 1836
(3:dje uppl. 1886), mer troget af K. Simrock (1842,
flere uppl.) och 1891 af G. Bornhak. Innehållet
är bearbetadt i musikdramats form af R. Wagner
(»Parsifal», ett »bühnenweihfestspiel», 1882). –
W:s andra dikt, Titurel, hvari kärleken tecknas
synnerligen vackert, utgör fragmentet af en
tillämnad förhistoria till »Parzival» och
är diktad i konstfulla strofer. Den öfversattes
1842 af Simrock. På ett franskt original, som
landtgrefven Herman anskaffade, är W:s episka dikt
Willehalm von Oranse byggd. Den skildrar blodiga
strider mellan kristna och morer, näml. bataljen
vid Alischans och stormningen af Orange, efter
två af de aderton seriedikterna i en omfångsrik
fransk chanson de geste, »Guillaume au court nez»,
hvilken hör till karolingiska sagokretsen. Det
vilda ämnet är af W. omdiktadt i 1200-talets
förädlade riddareanda. Dikten är öfvers. af San
Marte (1873). – W:s lyriska minnesånger utmärkte
sig genom känsloglöd, originella bilder och rik,
melodisk versform. Han anses vara utbildaren af
arten »taglieder» (se Minnesång). – W:s samtliga
arbeten utgåfvos i en förtjenstfull edition af
K. Lachmann (1833; 5:te uppl. 1891) och af P. Piper
1890 o. följ. Jfr San Marte (A. Schulz): »Leben und
dichten W:s v. E.» (2 bd, 1836–41; ny uppl. 1858),
och G. Bötticher: »Parzival» (öfvers. jämte
lefnadsteckriing och kulturhist. förklaringar,
2:dra uppl.. Berlin 1893).
Wolfska stjernor, astron., kallas trenne svaga
stjernor i Svanens stjernbild, som utmärka sig
för ett egendomligt spektrum, först beaktadt af
paris-astronomen Wolf samt bestående af en ljus
linie i det blå och ett antal ljusa linier i det
gröngula. Mellan dessa linier sträcker sig ett svagt
kontinuerligt spektrum. K. B.
Volga, Rysslands hufvudflod, Europas längsta flod,
uppstår på Valdajhöjden och faller ut i Kaspiska
hafvet vid Astrachan efter ett slingrande
lopp af omkr. 3,400 km. (enl. andra, nyare och
tillförlitligare uppgifter 3,740 km.; rak linie 1,670
km.). Dess flodområde, som omfattar hela mellersta och
östra samt en del af sydöstra Ryssland, uppgår till
1,458,900 (enligt Krapotkin 1,678,000) qvkm., mer än
Tysklands, Frankrikes, Belgiens, Nederländernas och
(Cisleithanska) Österrikes sammanlagda storlek. De
folkrikaste trakterna i Stör-Ryssland ligga i
Volgabäckenet, och städerna Moskva, Nisjnij-Novgorod,
Saratov, Simbirsk och Kazan jämte många andra hafva
sitt läge vid V. eller dess bifloder att tacka för
sin uppkomst och sin nuvarande betydelse. Men V:s
flodområde är ej inskränkt till dess egentliga bäcken,
ty genom ett system af kanaler, som förena öfre V. med
Neva, har V:s handelsmynning så att säga flyttats från
Kaspiska hafvet till Östersjön. Andra, mindre vigtiga
kanaler förena V. med Düna och Hvita hafvet (Riga och
Archangel), medan en jernväg af endast 75 km. längd
förmedlar kommunikationen mellan V. samt Don och
Azovska sjön. – V. uppstår i de stora kärrtrakterna i
vestra delen af Valdajhöjden (guvern. Tver), der äfven
Düna har sina källor. Små åar förena de olika sjöarna
med hvarandra, så att det är svårt att afgöra hvilken
bör betraktas som flodens verkliga källsjö. Såsom
denna ansågs förr Seligersjön, men numera gifves
företrädet åt en källa ofvanför Verchitasjön i
en vidsträckt kärrtrakt (57° 10’ n. br.), på 203
m. höjd. Ån går först genom flere småsjöar, alla på
samma höjd, förenar med sig från h. Runa, som man
nyligen, icke utan skäl, velat göra till hufvudflod,
och ingår i sjön Volgo. En nedanför denna sjö, vid
mynningen af Selisjarovka från Seligersjön,
anlagd damm, som rymmer 270 mill. kbm. vatten,
gör floden äfven vid lågvatten segelbar redan 100
km. från sin källa. Från Valdajplatån är fallet
ganska stort (flodhöjden är vid Tver endast 128 m.),
men V:s öfre lopp går ej, såsom de flesta andra stora
floders, genom något bergland. Innan V. når Tver,
har den upptagit en mängd små bifloder, så att den
derst. har 270 m. bredd, en vattenmängd af mer än
100 kbm. i sekunden och ett minimidjup af 0,5 m.
Tvertsa, som inmynnar fr. v. vid Tver, är förenad
med Msta och Volchov genom Vysjnij–Volotsjok-kanalen,
det första af de tre kanalsystem, som förena V. med
Östersjön. Från Tver trafikeras V. regelbundet,
ehuru icke utan svårighet till följd af grund och
sandbankar. Floden strömmar mot n. ö. genom en bred
dal till mynningarna af Mologa och Sjeksna,
två vigtiga bifloder fr. v., som genom Tichvinsk- och
Mariinsk-kanalerna äro förenade med tillflöden till
Ladoga. Från Rybinsk, vid Sjcksnas mynning, flyter
V. med ringa fall mot s. ö. genom en bred och djup dal
och är redan vid nämnda stad en stor flod (233 kbm.,
vid hög flod ända till 5,000 kbm. i sekunden). Längre
ned mångdubblas vattenmassan genom Kostroma och Unsja
(587 km.) fr. v, saint Oka fr. h., den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
