Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring / 1369-1370 (1893) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Voltigeurs ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är mycket liten. De båda framtänderna i mellan-
och underkäken likna gnagarnas. Hörntänder saknas;
kindtänderna, fem i hvardera käkhalfvan, äro genom
ett långt mellanrum skilda från framtänderna
och sammansatta af två lober, med undantag af
den främsta, som består af en lob. Alla tänderna
hafva öppna rötter. Blindtarmen är försedd med ett
maskformigt bihang (se Processus vermiformis). De
tre hithörande arterna (den mest bekanta af dem
är vombaten, Ph. fossor l. Ph. wombat) lefva å
Australiens fastland, Tasmanien och



öarna vid Bass sund. De hålla sig uteslutande på
marken, hvarest de gräfva hålor åt sig. De sofva
under dagen och äro om nätterna i rörelse för att
söka sin föda, som består af gräs, rötter och
andra växtämnen. I de yngsta geologiska lagren
i Queensland har man påträffat lemningar af en
vombat-art, som nästan uppnådde en tapirs storlek.
L-e.

Vombsjön. Se Våmsjön.

Vomer l. os vomeris, anat., plogben (se d. o.).

Vomera (Lat. vomere), kräkas, kasta upp. Se
Kräkning. – Vomitiv, kräkmedel. Se Emetica. – Vomitus
matutinus. Se Magsjukdomar, sp. 622.

Von [fånn], en tysk preposition, som betyder »från»,
»af», och som icke endast i Tyskland, utan äfven i
Sverige, Finland och Danmark blifvit mycket nyttjad
såsom adelspredikat. Man bör dock akta sig för att
tro, att »von» i ett tyskt namn alltid betecknar
adelskap. Ursprungligen angaf det endast en persons
födelse- eller verksamhetsort (t. ex. Wolfram von
Eschenbach = W. från E.). Då det började upptagas
såsom adelsmärke, syftade det alltid på adelsmannens
gods eller förläning. Under 1500-talet blef det
brukligt att bilda nya adelsnamn medelst »von»
framför fingerade ortnamn, och först efter 1630
uppstod det ur heraldisk synpunkt oegentliga bruket
att sätta »von» framför tillnamnen, på samma sätt som
i Sverige ny-adlade under senare hälften af 1700-talet
började sätta »af» framför sina tillnamn (t. ex. af
Bjerkén). – I den preussiska rangrullan göres
numera den egendomliga distinktionen att framför
oomtvistadt adliga personers namn sättes endast
den lilla bokstafven v., hvaremot de, som utan
adelsrätt föra ett »von» i sitt namn, få hela
ordet von utsatt. Von und zu (»af och till»)
betecknar alltid adligt stånd, men tillkommer endast
sådana familjer, som ännu äro i besittning af sina
stamgods. – I Danmark egde hvarje officer ända till
år 1860 rättighet att sätta ett »von» framför sitt
familjenamn.

Den holländska formen för det högtyska von är van
[fann]. Detta »van» har en vidsträckt användning vid
bildande af personnamn, som hänvisa till födelse-
eller verksamhetsort, men utgör alls icke adelsmärke
(Lukas van Leiden betyder endast »L. från L.», van
Rijswijk »från R.» o. s. v.). Ofta sammanskrifva
holländarna »van» med namnet till ett ord,
t. ex. Vanloo.

Von (Isl. Vön) mytol. Se Fenre.

Vonck [fånk], Jan, holländsk målare, son och
lärjunge af målaren Elias V. (d. i Amsterdam 1652),
var verksam i Amsterdam omkr. midten af 1600-talet
och målade liksom sin fader mest döda foglar. Ibland
arbetade han tillsammans med Jacob Ruisdael, såsom
å en bild i Dresden, Rådjur förföljdt af hundar,
i naturlig storlek. I Sveriges Nationalmuseum finnes
af honom Döda foglar, likaså en tafla med samma ämne
i Amsterdams Rijksmuseum och ännu en i enskild ego
i Sverige. C. R. N.

Vondel [få’n-], Joost van den, Hollands ypperste
skald, föddes d. 17 Nov. 1587 i Köln. Hans föräldrar,
som tillhörde vederdöparesekten, flyttade i hans
barndom tillbaka till Holland och öppnade i Amsterdam
en strumphandel, hvilken V. 1610 ärfde och lemnade
att skötas af sin affärsdugliga hustru, medan han
sjelf egnade sig åt studier, öfversättningsarbete
och diktning. Hans skaldegåfvor mognade långsam,
så att han ej längre var någon ung man, när han
genom sina sorgspel, oden och satirer öfverglänste
alla sina medbröder på den inhemska parnassen. I
religiöst afseende omfattade han med ifver de
frisinnade arminianernas sak, men öfvergick 1639
till romersk-katolska bekännelsen, hvarom hans
senare dikter också bära vittnesbörd. Bragt till
ekonomisk ruin genom sin sons förvållande, måste
den 71-årige skalden mottaga en bokhållareplats
vid stadens pantbank, från hvilken han efter 10 år
(1668) erhöll afsked med pension. Död i Amsterdam
d. 3 Febr. 1679. Hans staty restes i Amsterdam 1867. –
Hos V. finner man en känslostyrka samt en djerfhet och
ädelhet i inbillningskraften, som inom den holländska
literaturen äro sällsporda. Dessa egenskaper gifva
ett högt poetiskt värde i synnerhet åt de körer,
med hvilka hans 32 dramer äro efter antikt mönster
utstyrda. Dessa dramer äro tragedier, skrifna på
alexandriner och alla i fem akter. I afseende på
byggnad och dramatiskt lif lemna de mycket öfrigt
att önska. Bland dem, som hafva verldsliga ämnen,
märkas Palamedes (1625; 30 uppl. inom få år), ett
indirekt förhärligande af den afrättade statsmannen
Oldenbarneveld, Gijsbrecht Van Aemstel, hvilken
alltsedan 1638 årligen uppföres till patriotisk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>