Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring / 1553-1554 (1893) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väfnad, tekn., tyg, som tillverkats å väfstol

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mönsterväfnaderna kännetecknas deraf att på olika
delar af ytan förekomma olika bindningar, så att vissa
ställen framträda såsom mönster, figurer o. s. v. Till
invecklade och oregelmässiga mönster behöfs en mängd
olika skel, och enär för dessas åvägabringande icke
trampor till oinskränkt antal kunna anordnas eller
skötas, har man i st. f. tramparbete lärt sig tillämpa
dragarbete, i hvilket varpändarnas höjning sker genom
dragning medelst »korder»: trådarna löpa genom idel
särskilda, på snören hängande solf, alla i väfvens
bredd lika liggande varptrådar förenas på en kord samt
lyftas genom denna på en gång, och skelet bildas genom
lyftning utan samtidig neddragning. Emellertid kan
man icke häller på denna väg erhålla det icke sällan
erforderliga antalet af ända till tusen skel, och
äldre dragstolar äro derför länge sedan undanträngda
af jacquardmaskinen (se d. o.), hvilken med sina i
4–20 rader ställda »platiner» blifvit af den största
betydelse för konsten att väfva allahanda mönster. En

Fig. 8.

hjelpmaskin vid framställandet af flerskaftade tygsorter
medelst tramparbete är »kontermarschen», ett
system af häfstänger, fastsnörda vid skaftkäpparna
och tramporna.

Maskinväfstolen l. den mekaniska väfstolen
(Eng. power loom), uppfunnen 1785 af E. Cartwright,
förverkligade tanken att sätta väfstolen i gång från
en enda punkt och genom mekaniska inrättningar meddela
rörelsen åt maskinens delar så, att utan särskild
inverkan på hvar och en af dem rörelserna riktigt
följa på hvarandra och samverka. Maskinväfstolen eger
samma huvudbeståndsdelar som handväfstolen. Den
är af gjutjern och sättes vanligtvis i rörelse
genom ångkraft, mera sällan af vattenkraft. Den
mekaniska kraften vrider genom en drif-rem en vals,
från hvilken regelmässigt tramporna med skaften
neddragas och skottspolarna sändas fram och åter
på skyttelbanan samt väfven upplindas. Slagbommen
verkar der underifrån, och dess svängande rörelse
åstadkommes genom veftappar, excenterskifvor eller
vinkelhäfstänger. Fortgående kretsformig rörelse
förvandlas till afbruten och denna till rätlinig
afbruten rörelse hos skaften, o. s. v. Maskinen
skyddar sig sjelf för fel i arbetet genom
säkerhetsapparaterna »skyttelväktaren» (som
medelst en vinkelhäfstång och en remafskjutande
frånläggningsgaffel stannar väfstolen genast, om
skytteln ej går in i sitt rum i lådan) samt
»skottväktaren» (genom hvilken väfstolen stannas
hvarje gång inslagsänden går af). Väfvaren har
endast att öfvervaka maskinerna, utbyta skyttlarnas
tömda spolar mot nya och hjelpa under vid
trådbristning. En arbetare kan samtidigt sköta ända
till 3–4 maskinväfstolar, af hvilka enhvar plägar
kunna åstadkomma omkr. dubbelt så mycket arbete som
en handväfstol och dessutom jämnare vara (särskildt
när det gäller tjocka väfnader). På mekanisk väfstol
tillverkades i början endast glatta bomullstyg,
men småningom kom den i bruk äfven för kläde och
andra ylletyg, äfven kyprade, med tiden dessutom för
sammet och fasonerade väfnader, i synnerhet genom
maskinväfstolens förening med jacquardmaskin.

Väfningskonsten är en bland de äldsta
uppfinningar. Den stod ganska högt i det forntida
Egypten redan för 5,000 år sedan, såsom mumiernas
bindlar visa, samt i Babylon, der man väl förstod
sig på att framställa präktigt färgade tyger. Af
egypterna tillskrefs textilkonsten gudinnan Isis, af
grekerna Pallas Athene. Man anbragte äfven inslag af
guld eller af blå och röd purpurtråd, väfde damast
med figurer o. s. v. I den skandinaviska Norden
var väfnadskonsten känd och väfstolen i bruk
redan under jernåldern, ja man har t. o. m. i
grafvar från bronsåldern funnit lemningar af
ylleväfnader. Å de fornnordiska väfstolarna
var varpen icke vågrätt utspänd, utan vertikalt
hängande, och trådarna höllos buntvis spända genom
vidfästa vigter. I det på Hj. Linnströins förlag
utg. arbetet »Sveriges historia» (1877, del 1,
sid. 326) finnes afbildad en fornnordisk väfstol
af en typ, som ända till senaste tid nyttjats på
Färöarna samt mångenstädes i Norge och Sverige. Denna
typ öfverensstämmer ganska nära med den i fig. 9

Fig. 9.

återgifna fornromerska väfstolen. Äfven antikens greker väfde
i äldre tider med lodrät varp, likasom inderna
merendels göra än i dag. Under medeltiden spriddes
bl. a. sidenindustrien, och Cambrai vardt en stamort
för fina linneväfnader. Fabriksdriften grep omkring
sig; handtverkarna började att ej längre arbeta
för egen räkning, utan mottaga garn och mönster från
en entreprenör och till denne aflemna den färdiga
varan mot stycklön. De prof på praktväfnader, som man
eger i behåll från medeltiden, förfärdigades på mycket
primitiva väfstolar; detsamma gäller om de nutida
hinduernas musslin och berömda kasjmir-sjalar. I
motsats till dylika alster af det tålmodigaste och
mest tidsödande handarbete kan man numera på mekanisk
väg åstadkomma konstfulla väfnader lika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>