Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zontariff ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Existenzvilkorens likformighet i de stora hafsdjupen måste
med nödvändighet alstra ett likformigt djurlif
på alla punkter; sålunda torde djupen under
900 m. bebos öfverallt af i det närmaste desamma
djurformerna. Djuphafsformerna tyckas vara bundna
vid två horisontalbälten, af hvilka det ena ligger
närmare hafvets yta, medan det andra är regionen
närmast hafsbottnen; emellan dessa ligger ett bälte,
i hvilket åtminstone alla något större djur helt och
hållet saknas. Alldeles blottade på djurlif äro ej
ens de största djupen. Ehuru alla hufvudgrupper af
ryggradslösa djur äro företrädda i djuphafsfaunan,
så lemna dock tagghudingar och svampar den största
kontingenten; äfven några urdjursgrupper och
koraller äro karakteristiska djuphafsformer. Af
stort intresse är, att många djuphafsformer
äro samslägtingar med under sekundärperioden
lefvande djurformer. Sålunda har först genom
de senare årens djuphafsundersökningar blifvit
ådagalagt, att representanter af flere tagghudingar
(t. ex. sjöborrar), hvilka man länge känt endast
från krittidens aflagringar, ännu, föga förändrade,
qvarlefva i de stora hafsdjupen. Till de pelagiska
djuren höra flertalet fadiolarier, rörmaneterna,
en del små kräftdjur, vissa snäckor, hufvudfotingar
och säckdjur; de enda i hafvet lefvande insekterna
äro ock pelagiska. Af fiskar höra hit sillformerna,
makrillerna, svärdfiskarna, flertalet hajfiskar
m. fl. och bland däggdjuren hvaldjuren. Äfven sådana
djurarter, som i fullt utbildadt tillstånd äro
strandbygore eller djuphafsdjur, föra som larver ett
pelagiskt lefnadssätt. L–e.
Zoogoni. Se Ontogoni.
Zoografi (af Grek. zoon, djur, och grafein, skrifva),
djurbeskrifning. Se Zoologi.
Zookemi (af Grek. zoon, djur), djurkemi (se d. o.),
fysiologisk kemi.
Zoolatri (af Grek. zoon, djur, och latreia, tjenst),
dyrkan af djur, sådan, som förekommer hos naturfolk
och utgör ett qvarstående drag äfven i högre
utvecklade mytologier.
Zoolit (af Grek. zoon, djur, och lithos,
sten), förstenad lemning af något forntida djur,
djurpetrifikat. Se Fossil och Förstening.
Zoolog (af Grek. zoon, djur, och logos, lära), idkare
af vetenskapen om djuren (zoologien). — Zoologisk,
som har afseende på zoologien; afsedd att belysa
djurens naturalhistoria.
Zoologi (af Grek. zoon, djur, och logos, lära),
vetenskapen om djurverlden. I. Zoologiens begrepp
och olika delar. Det vetenskapsområde, som har den
organiska verlden till föremål för sin forskning,
och som benämnes biologi (»läran om lifvet»),
sönderfaller efter de två organiska naturrikena,
växt- och djurriket, i två stora hufvudgrupper:
botanik och zoologi. Till sin princip äro botanik och
zoologi en enhetlig vetenskap; den enas metodik måste
i allt väsentligt sammanfalla med den andras, enär
företeelserna i växt- och djurriket kunna återföras
till samma grundlagar, samt enär växter och djur vid
all olikhet i speciella delar dock måste anses ega
ett gemensamt ursprung. Uppställandet af botanik och
zoologi som två skilda vetenskaper kan sålunda söka
sitt berättigande endast i rent praktiska
skäl. Zoologien har att sysselsätta sig med alla
de företeelser och lifsyttringar, som kunna iakttagas
hos djuren. På grund af de olika synpunkter, ur hvilka
forskningen kan sysselsätta sig med djurverlden, kunna
vi i första rummet särskilja två hufvuddiscipliner,
nämligen fysiologi och morfologi. Af dessa omfattar
fysiologien djurkroppens funktioner, härledningen af
dessa funktioner ur elementära processer samt dessas
förklaring ur allmänna lagar, medan morfologien
har till uppgift att utforska dessa funktioners
materiella underlag, alltså kroppens och dess olika
delars beskaffenhet och dennas förklaring. Då sålunda
morfologien är att uppfatta som den »animaliska
formläran» i dess helhet, har man sökt indela densamma
i flere discipliner, hvilka dock hvarken kunna i
alla afseenden strängt afgränsas från hvarandra, ej
häller på grund af sin historiska utveckling alltid,
som vi framdeles skola lära känna, uppfattats i sitt
rätta förhållande till hvarandra. Hålla vi oss till
den numera tämligen allmänt antagna indelningen i
anatomi och utvecklingslära i inskränkt bemärkelse,
eller embryologi (ontogeni; Haeckel), så skulle den
förra hafva att sysselsätta sig med organismen —
här liksom i det följande menas tydligtvis med
organism alltid den djuriska organismen — och
dess sammansättning i fullt utbildadt, könsmoget
tillstånd, medan embryologien skulle hafva organismen
under dess olika utvecklingsskeden, fr. o. m. ägget
tills den uppnått sin fulla mognad, till föremål
för sin forskning. Anatomien åter har man skilt i
makroskopisk och mikroskopisk anatomi. Den senare
skulle hafva till uppgift att undersöka förutom
kroppens minsta beståndsdelar, cellerna, samt det
sätt, på hvilket dessa äro förenade med hvarandra
till uppbyggandet af organen, äfven dem af kroppens
öfriga strukturförhållanden, som i allmänhet äro
tillgängliga för undersökning endast med användande
af särskilda optiska hjelpmedel, medan deremot den
makroskopiska anatomien mera uteslutande skulle
sysselsätta sig med kroppens och organens »gröfre»
byggnad. Redan af det sagda framgår, att här ej kunna
föreligga tvänne till sitt innehåll och sin teoretiska
metod strängt skilda vetenskapsgrenar, utan att denna
skilnad fastmera, såsom ock redan benämningarna makro-
och mikroskopisk anatomi antyda, betingas af något
rent yttre, af en i första rummet teknisk detalj,
i det föremålet för forskningen i ena fallet är
tillgängligt för obeväpnadt öga, i det andra endast
med tillhjelp af förstoringsglas (mikroskop) och med
de på denna undersökningsart beroende skiljaktiga
preparationsmetoderna. Ohållbarheten af denna
skilnad framträder ock på det påtagligaste, då vi
vända oss till undersökningen af alla mindre djur —
ej blott de encelliga urdjuren, utan äfven en stor
mängd flercelliga djur, såsom hjuldjur, vissa maskar
o. s. v. —, hvilka öfver hufvud taget kunna studeras
endast med tillhjelp af mikroskop, och med afseende
på hvilka, det ej kan blifva tal om någon skilnad
mellan »gröfre» och »finare» byggnad. Principielt
mera berättigadt är att uppfatta cell-läran, d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
