Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chæropsis liberiensis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brahmanqvinna, men i verkligheten utan tvifvel
ett urfolk, som hinduiserats. De omnämnas redan i
Mahabharata och Ramayana och hafva alltifrån denna tid
varit föraktade af de högre kasterna, och en brahman
trodde sig orenad, om blott skuggan af en chandala
föll på honom. De måste bo utanför staden eller byn
(der de öfver hufvud ej fingo uppehålla sig om natten
och om dagen vara igenkänliga genom ett bestämdt märke
för att ej besmitta de andra kasterna), fingo ej röra
vid andra kasters kärl, icke ega annan förmögenhet
än en hund och en åsna, voro förpligtade att utbära
frändelösa lik och göra tjenst som renhållningshjon
och skarprättare mot det att de fingo tillegna sig
de afrättades kläder och andra tillhörigheter. I våra
dagars Indien synes namnet chandala brukas endast om
den stora pariaskasten, vid 1881 års census upptagen
till 1,779,047 pers., af hvilka 1,576,000 i Bengalen
(talrikast i de östra distrikten; öfver hälften
i Dhaka), 173,500 i Assam, 29,400 i Gondvana. De
nära sig af jordbruk (mest ris och jute), fiske och
fogelfänge, matt- och korgflätning l. dyl. samt som
daglönare. Särskildt märkliga äro chandala i Faridpur,
af hvilka guvernören 1870 gaf följande skildring:
De påstå, att de fordom utgjorde ett fullständigt
hindusamfund med alla kaster från brahmaner nedåt, men
att de till följd af en hämdgirig brahmans förbannelse
måste utvandra söderut till Faridpurs, Djessurs
och Bakargandjs ödemarker, der de i kärrtrakterna
uppkastade höga jordkullar, på hvilka de uppförde
sina hyddor och under regntiden betade sina hjordar
i skydd för öfversvämningar. Der utgöra de ett
särskildt samfund och kunna ej förmås att flytta
till bättre trakter. Chandala äro en muskulös och
kraftig ras. Under det muhammedanska väldet sökte en
mängd sin tillflykt i islam; nu hafva många öfvergått
till kristendomen ; de, som förblifvit hinduer (och
det är dessa, som ofvanstående siffror angifva),
bemöda sig om att eröfra en högre plats på den sociala
rangskalan.
*Chandernagore l. Chandernagor har en areal
af 9,4 qvkm., med 24,281 innev. (1891). Fransmännen
hade faktori der redan 1676, och 1688 afträdde
Aurengsib staden och dess område till det franska
ostindiska kompaniet. 1757 togs det af lord Clive,
som förstörde befästningarna, återgafs 1763, intogs
å nyo 1793 och återgafs definitivt till Frankrike
först 1816.
Chandra Gupta (grekernas Sandrakotos
l. Sandrokotos), indisk herskare. Se Indien, sp. 546.
Changaibergen, en ännu föga känd bergsträcka i
Central-Asien, utgå från Altaibergen och sträcka
sig i östsydöstlig riktning intill 105° ö. lgd
fr. Gr. Till utseende och geologisk sammansättning
likna de Altai, till hvars system de ock räknas. Ingen
af de många öfver snögränsen nående topparna är ännu
noga bestämd. Floden Selenga har der sina källor. Vid
den östra delens norra sida ligga ruinerna af det
gamla Karakorum.
Chang Bhakar [tjang-], tributstat i norra Gondvana,
Indien, lydande under prov. Chota Nagpur, har en
areal af 2,346 qvkm., med omkr. 15,000 innev., de
fleste gonder.
Chang-Chow [tjang-tjå], engelsk namnform för Tjangsja
(se d. o.).
Chang-tang, infödingarnas benämning på en del af Tibet
(se d. o., sp. 254).
Chant [sjang], Fr., sång. — C. du départ [dy depār],
en under den första franska revolutionen 1794 af
Marie Joseph Chénier diktad nationalhymn, hvartill
Méhul satte musiken.
Chantaburi [sjang-] l. Chantaboum, fransk namnform
för Tsjantabon (se d. o.).
Chantal [sjangta’l], Jeanne Françoise Frémiot de. Se
Frémiot och Visitantinnor.
*Chantilly. 4,202 innev. (1891). Staden är ryktbar
för sitt slott, som sedan slutet af 1400-talet
tillhört familjen Montmorency och sedan 1632 familjen
Condé. Det besöktes af drottning Kristina och Gustaf
III. Före revolutionen, då det förstördes, var det
ett verkligen furstligt slott, ett af de präktigaste
i Frankrike, omgifvet af Le Nôtres trädgårdar samt
parker, genom hvilka ån Nonettes kanaler slingrade
sig, och stora jagtparker. Hertigen af Aumale,
som efter den siste Condés död (1830) erhöll det i
testamente och 1872 af nationalförsamlingen återfick
sina under Andra kejsaredömet indragna gods, lät
1876–85 restaurera det och skänkte det 1886 jämte
dess samlingar af konstskatter (skulpturer och
tafvelgalleri) och bibliotek (den första i Paris
tryckta franska bok m. fl. sällsyntheter, dyrbara
manuskript m. m.) till Franska institutet, med vilkor
att slottet och samlingarna bevaras i orubbadt skick;
dock förbehöll han sig nyttjanderätten under sin
lifstid. Till slottet höra ett stort stuteri och
en kapplöpningsbana. Domänen anses representera ett
värde af 40 mill. frcs.
Chantre [sja’ngtör], Ernest, fransk fornforskare och
geolog, f. 1843 i Lyon, intendent vid naturhistoriska
museet i Lyon, har på uppdrag af staten anställt
arkeologiska undersökningar i Grekland, Turkiet,
Kaukasus, Mindre Asien, Österrike m. fl. land
och genomforskat Rhône-bäckenet samt Dauphinés
och Savojens alptrakter. Bland hans arkeologiska
arbeten märkas i synnerhet Les palafittes ou
constructions lacustres du lac de Paladru (1871;
2:dra uppl. 1874), Age du bronze; recherches
sur l’origine de la metallurgie en France (1875–76)
och Recherches anthropologiques dans le Caucase
(4 bd, 1885–87). Om norra Dauphinés och Lyontraktens
förhistoriska tid handlar Études paléoethnologiques
(6 bd, 1867–80, illustr.) C. har verksamt deltagit
i de arkeologiska och orientalist-kongresserna samt
vid flere af dessa utsetts till sekreterare.
*Chanut, Pierre Hector, seigneur de Bisches, född 1604
(ej 1600), blef 1646 resident och 1649 ambassadör i
Sverige, var 1651–53 plénipotentiaire vid kongressen i
Lybeck, hade 1653 afskedsaudiens i Sverige och afgick
derefter såsom ambassadör till Holland. Han dog 1667
(ej 1662). — Weibull har i uppsatsen »Om Mémoires
de Chanut» (i »Hist. tidskr.», VII och VIII,
1887–88) påvisat, att senare hälften af de af Linage
de Vauciennes under C:s namn utgifna memoarerna
härrör ej från C:s depescher, utan från Sieur
Picques’. Picques var fransk chargé d’affaires i
Sverige under C:s frånvaro och en tid, sedan denne
lemnat ambassadörsposten härstädes. C:s bref från
Stockholm under åren 1646–51, omfattande 7 folioband,
förvaras i »Bibliothèque nationale» i Paris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
