Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eldsläckning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetsöfverföringsanläggningar räknas äfven elektriska
jernbanor (se d. o. Suppl.). K. W–in.
Elektriska spårvägar. Se Elektriska jernbanor. Suppl.
Elektriska svängningar, fys. Se Elektriska
oscillationer. Suppl.
Elektriska säkerhetsapparater. Se Elektrisk
belysning. Suppl.
*Elektriska telegrafen. I st. f. afläsning af
telegrammet från en pappersremsa (sp. 375) förekommer
ock ganska mycket, särskildt i England och Amerika,
mottagning med hörseln. Det är nämligen efter
någon tids öfning lätt att skilja mellan ljudet,
när elektromagnetens ankare slår upp och då det slår
ned. En prick förnimmes sålunda genom ett ankarslag
nedåt, omedelbart åtföljdt af ett ankarslag uppåt;
i fråga om strecket förflyter deremot ett längre
tidsmoment, innan uppslaget höres. När telegraftecknen
uppfattas allenast med tillhjelp af örat, äro
urverket och pappersremsan tydligen obehöfliga;
också saknas dessa delar i hörapparaten eller, som
den oftast med ett engelskt namn kallas, soundern. —
Vanlig morse-telegrafering kan ock genom särskilda
ledningskombinationer anordnas så, att två eller
flere telegram samtidigt expedieras å en och samma
tråd. Hit höra bland andra system dubbeltelegrafering
och fyrdubbeltelegrafering. Dubbeltelegrafering kan
försiggå så, att två telegram befordras samtidigt
antingen i samma riktning (diplex) eller i motsatt
riktning (duplex). Genom förening af dessa båda
sätt erhålles fyrdubbel-telegrafering (quadruplex),
d. v. s. samtidig telegrafering af två telegram i
hvardera leden. Duplexproblemet löstes redan 1854 af
svensken prof. E. Edlund.
Med afseende på snabbskrifvande apparater
(sp. 377) må nämnas, att man på sista tiden i
särskildt gynsamma fall lyckats genom automatisk
telegrafering af telegrafera 600 (engelska) ord i
minuten, under det att vid vanlig telegrafering
för hand 20 ord i minuten anses såsom maximum.
N. J–n.
Elektriska varnare. Se Varnare.
*Elektrisk belysning. Den i hufvudarbetet omnämnda svårigheten
att automatiskt närma kolstafvarna till hvarandra,
då till följd af förbränningen afståndet emellan dem
blir för stort, äfvensom problemet att hålla flere
lampor samtidigt lysande (»mätta») med ström från en
gemensam strömkälla löstes af von Hefner-Alteneck,
hvilken derigenom bragte det elektriska bågljuset till
en sådan fulländning, att det lämpar sig för praktiskt
bruk. På en utställning i Berlin 1879 visades för
första gången efter hans system (af Siemens & Halske)
tillverkade båglampor, så beskaffade, att flere af
dem samtidigt matades från samma dynamomaskin. Dessa
lampor voro s. k. differentiallampor, d. v. s. sådana,
der kolstafvarnas förflyttning sker genom en åt
motsatt håll riktad verkan från en af hufvudströmmen
genomfluten trådspiral och från en af en grenström
genomfluten sådan. Sedermera hafva framstälts
flere andra båglampskonstruktioner grundade på samma
princip, äfvensom de mycket använda shuntlamporna,
der en af en grenström genomfluten trådspiral
sträfvar att närma kolstafvarna till
hvarandra. Båglampor användas vid gatubelysning, i
verkstäder, större affärslokaler o. s. v. De hafva
vanligen en lyskraft af 500–1,500 normalljus (se
Lyskraft), men i vissa fall, t. ex. vid strålkastare,
ända till 100,000 normalljus och derutöfver.
Genom den af Swan i England och Edison i Amerika
år 1879 uppfunna glödlampan kom den elektriska
belysningen ytterligare ett stort steg framåt. Den
lysande delen i en glödlampa utgöres af en fin
koltråd, hvilken är innesluten i en glasballong
och förenad med två genom glasväggen insmälta
platina-trådar. Förenas dessa trådar med hvardera
polen till en strömkälla, kommer den elektriska
strömmen att genomgå koltråden. Är strömmen
tillräckligt stark, råkar dervid koltråden i
glödgning och kommer att förbrinna, för såvidt syre i
tillräcklig mängd förefinnes. För att förhindra denna
förbränning äfvensom för att bättre tillgodogöra sig
strömmen för ljusalstring måste man, sedan kolfibern
blifvit insatt, utpumpa all luft ur ballongen, hvilken
derefter igensmältes. Genom en vid ballongen fäst
s. k. sockel, bestående af två med platinatrådarna
förbundna kontaktdelar, möjliggöres lampans förening
med ledningarna på ett pålitligt och beqvämt
sätt. Den hufvudsakliga olikheten mellan Swans och
Edisons lampor var ursprungligen att Swan framställde
kolfibern genom förkolning af en bomullsveke, under
det att Edison använde fibrer af bamburör. Numera
tillverkas kolfibrerna i allmänhet af cellulosa,
hvilket medför åtskilliga fördelar vid fabrikationen
och ett jämnare fabrikat. Innan lamporna utsläppas i
marknaden, undersökas de samt förses med beteckningar,
angifvande ljusstyrkan (vanligen = 5, 8, 10, 16, 25
eller 32 normalljus) och det erforderliga volt-talet.
En elektrisk belysningsanläggning kan anordnas på
hufvudsakligen två olika sätt, antingen så, att
samma ström genomgår den ena lampan efter den andra
(»seriesystem»), eller ock så, att strömmen grenar
sig till de olika lamporna (»parallel-systemet»). Vid
drifvande af belysningen medelst dynamomaskiner
för likriktad ström erfordrar seriesystemet en
seriemaskin (en dynamomaskin afsedd att lemna en
konstant strömstyrka), parallelsystemet deremot shunt-
eller compoundmaskiner (dynamomaskiner, afsedda
att lemna en ström af konstant spänning). Såsom
strömkälla kunna användas äfven ackumulatorer (se
d. o. Suppl.) i förening med en likströmsdynamo,
hvilken i så fall bör vara af shunt-typen. Äfvenså
kan med fördel användas vexelström (se d. o.), vare
sig transformerad eller ej. Seriesystemet lämpar
sig bäst, då ett bestämdt antal lampor samtidigt
skall hållas lysande och då ledningen har stor
utsträckning. Parallelsystemet deremot är lämpligast,
då lamporna skola kunna tändas och släckas oberoende
af hvarandra. Då det senare fallet är det vanligaste,
äro också de flesta belysningsanläggningar anordnade
enligt parallelsystemet. Ledningarna måste alltid vara
försedda med en isolerande betäckning eller anbragta
på så stora afstånd från hvarandra, att någon beröring
(kontakt) dem emellan ej må ega rum. Möjligheten för
en sådan beröring kan emellertid ej helt och hållet
utestängas. När en sådan inträffar, blir motståndet
i strömkretsen helt ringa och strömmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
