Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektrisk endosmos ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan försummas, försvinner 1/r0 ur formeln, och
arbetet blir A = m1/r1. Detta arbete kallas den
elektriska potentialen i punkten r1. Elektrisk
potential kan således definieras såsom det arbete
(uttryckt i erg), hvilket åtgår att öfverflytta
elektricitetsenheten från mycket (oändligt) stort
afstånd till punkten i fråga. Finnas flere elektriska
massor (m1, m2,... mn) fördelade i rummet,
blir potentialen V i en bestämd punkt
V = m1/r1 + m2/r2 + ... + mn/r1
der r2 är punktens afstånd till elektriska massan
m2 o. s. v.
Kring en laddad punkt hafva alla punkter, som ligga
på samma afstånd, samma potential, eftersom m1
och r1 äro lika för dem alla. Alla dessa punkter
af lika potential ligga på en yta, som kallas
eqvipotentialyta. I förevarande enkla fall utgöras
således eqvipotentialytorna af sferer kring den
laddade punkten såsom medelpunkt. Intet arbete
fordras för öfverföring af elektricitetsmängden 1
(och ej häller någon annan mängd) från en punkt till
en annan på samma eqvipotentialyta. Deraf följer, att
elektriciteten ej har någon sträfvan att förflytta
sig från en punkt till en annan på en sådan yta,
d. v. s. elektriciteten befinner sig på denna i
jämnvigt. En metallyta (eller ledande yta) erbjuder
ett sådant fall, så snart elektriciteten befinner
sig i hvila (i sitt jämnvigtsläge) på densamma. Är
deremot ej den elektriska potentialen lika i två
punkter af samma ledande (exempelvis metalliska)
kropp, uppstår en strömning af elektricitet från högre
till lägre potential (elektrisk ström). Denna ström
beror på potentialens skillnad i de båda punkterna,
hvilken derför kallas elektromotorisk kraft
(se under Elektromotor). Införandet af begreppet
elektrisk potential har varit af den största
betydelse för elektricitetslärans utveckling. Man
kan använda motsvarande begrepp för alla massor,
som verka på hvarandra omvändt som qvadraten på
afståndet, såsom tunga massor (tyngdpotential),
magnetiska massor (magnetisk potential) o. s. v.
S. A–s.
Elektrisk ringledning, anordning, hvarigenom signaler,
såsom en klockas ringande e. d., frambringas af
en elektrisk ström i ändamål att kalla på en
person, att åstadkomma alarm eller att kontrollera
utförandet af något specielt. I sin enklaste form
utgöres en elektrisk ringledning af en strömbana,
i hvilken ingår ett batteri, en tryckknapp och en
elektromagnet. Knappens intryckande åstadkommer
strömmens slutande genom elektromagneter hvars
ankare derigenom attraheras. Denna rörelse hos
ankaret förorsakar, att strömmen afbrytes, hvarvid
en på ankaret fäst fjäder för ankaret tillbaka till
dess ursprungliga läge, hvarigenom strömmen åter
slutes, ankaret ånyo attraheras, afbryter strömmen,
går tillbaka o. s. v.; d. v. s. ankaret kommer att
oscillera och en vid detsamma fäst kläpp att framkalla
signal på en klocka. En elektromagnet anordnad på
ofvan angifvet sätt benämnes »sjelfafbrytare». Ofta
förekommer, att flere tryckknappar, placerade på
olika platser, t. ex. i de olika rummen i en våning,
äro satta i förbindelse med samma batteri och samma
sjelfafbrytare, så att intryckandet af en knapp
hvilken som hälst åstadkommer signal. För att härvid
kunna uppfatta hvilken af knapparna nedtryckts brukar
man i hvar och en af ledningarna från dem insätta en
annan elektromagnet, hvars ankare, när det attraheras,
åstadkommer nedfallandet af en klaff, å hvilken finnes
angifven platsen, från hvilken signalen utgått. —
Man kan åstadkomma strömmens slutande äfven genom att
kombinera en kontaktsanordning med t. ex. en dörrs
öppnande, en nyckels kringvridande, gåendet öfver en
viss plats o. s. v. J. G. H.
Elektrisk strålkastare (elektrisk ljuskastare,
projektör), apparat, som genom att samla ljusstrålarna
från en elektrisk båglampa till ett knippe med stor
ljusstyrka, kan skarpt belysa ett visst närmare
eller fjärmare beläget område. Principen för sådana
apparater är, att en kraftig elektrisk ljusbåge
placeras i brännpunkten till en parabolisk eller
sferisk spegel, hvarvid de från denna reflekterade
strålarna komma att utgå parallelt. Äfven andra
anordningar för ljusstrålarnas koncentrering
användas, såsom linser, i hvilkas brännpunkt
ljusbågen anbringas. Linserna måste för att
kunna erhålla stor öppning göras aplanatiska,
d. v. s. formas så, att äfven de strålar, som utgå
mycket snedt, brytas till en med de centrala strålarna
parallel riktning. — Hela apparaten brukar vanligen
fastsättas vid ett stativ, så att den kan vridas
kring tvänne mot hvarandra vinkelräta axlar och
strålknippet sålunda kan kastas i hvilken riktning
som hälst. De elektriska strålkastarna hafva fatt
stor användning inom marinen, der fartygen medelst
dem upplysa sin väg; äfven för optiska telegrafen
och framförallt för militära ändamål (de nyttjades i
sådant afseende första gången under Paris’ belägring
1870) hafva strålkastarna fått stor betydelse.
J. G. H.
Elektriskt fält. Se Potential.
Elektrisk transmission, detsamma som elektrisk
arbetsöfverföring (se d. o. Suppl.).
Elektriskt slag, fys. Se Slag 2.
Elektriskt svänghjul. Se Elektrisk vind. Suppl.
Elektrisk turbin. Se Elektrisk vind. Suppl.
Elektrisk urladdning. Se Urladdare.
Elektrisk vind, fys. Laddas en kropp, som är
försedd med en skarp kant eller, ännu bättre,
med en fin spets, så strömmar elektriciteten ut
genom denna spets, då laddningen öfverskridit en
viss gräns. Dervid uppstår också en strömning i det
omgifvande mediet, vanligen luft, och denna strömning
kallas elektrisk vind. Man kan visa denna elektriska
vind genom att låta densamma blåsa på en ljuslåga
eller också genom den reaktion, som densamma ger åt
spetsen i fråga. Hänger man nämligen upp ett hakkors,
hvars armar äro starkt spetsiga, så att korset
lätt kan röra sig, och laddar man korset, så att
elektrisk vind uppstår, börjar korset att vrida sig
i en riktning motsatt mot spetsarnas. Naturligtvis
kan korset hafva mer än fyra armar; det kallas
då elektriskt svänghjul l. elektrisk turbin.
S. A–s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
