Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Europæus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Everglades [ävvörglēds], med cedrar, palmettopalmer,
säf och starrväxter bevuxet träsk i södra Florida,
257 km. långt, nära 100 km. bredt, endast 2,5 m. öfver
hafvet. Djupet utgör endast 0,3–1 m. I n. sammanhänger
det med sjön Okeecho-bee, hvars aflopp dels
till Atlantiska hafvet, dels, och hufvudsakligen,
till Mejikanska viken skära E., bildande mellan de
långsamt rinnande, ständigt vexlande vattendragen
en labyrint af holmar och öar, kända under namnet
Thousand Islands. Everglades var ursprungligen en
hafsvik, som skilts från hafvet genom korallref (de
s. k. Hummocks). Bottnen består af sand och grus,
som hafvet spolat upp mellan korallrefven.
*Ewerlöf, F. A., afgick från generalkonsulatet 1881
och dog i Köpenhamn d. 4 Juli 1883.
Evers, Oskar Hugo, ämbetsman, född i Göteborg d. 18
April 1833, inhemtade dels hemma, dels i utlandet,
förnämligast i Skotland, praktisk kännedom om jordbruk
samt skötte Ströms stora egendom i trakten af Lilla
Edet och sedermera det af honom 1870 inköpta Åkerby i
Örebro län. Han var 1864–71 ledamot af Göteborgs och
Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
innehade 1871–82 samma ställning i Örebro län
och var 1876–82 vice ordförande i sistnämnda läns
hushållningssällskap. 1863–69 var E. ledamot af
Göteborgs och Bohus läns landsting samt 1879–87
och 1889–94 ledamot af riksdagens Första kammare,
som gaf honom plats 1880 i bankoutskottet,
1881–82 i statsutskottet och 1894 i tillfälliga
utskottet för skogsfrågor, hvilket valde honom
till ordförande. 1880–82 var E. ledamot af komitén
för landtförsvarets ordnande. Då i riksdagen
frågan om domänförvaltningen kom på dagordningen,
uppträdde E. såsom auktoritet på detta område, och
då Domänstyrelsen 1882 inrättades, blef E. detta
ämbetsverks förste generaldirektör. På denna plats
har han inlagt stor förtjenst om förbättrad vård af
statens jord- och skogsegendomar.
Evers, Edvard, prest, författare, född i Uddevalla
d. 12 Maj 1853, aflade mogenhetsexamen 1872,
blef student i Lund 1874, aflade der teoretisk
teol. examen 1878 och vid Upsala universitet
praktisk teol. examen s. å. samt prestvigdes i
Strengnäs 1879. Efter att hafva tjenstgjort inom
Strengnäs stift såsom obefordrad prestman 1879–80
och derefter i Stockholm blef E. 1884 komminister i
Adolf Fredriks församling i sistnämnda stad, der han
snart blef en af de mest uppburne predikanterna. Han
utnämndes 1892 till kyrkoherde i Norrköpings norra
församling. Utom uppsatser i tidningar och tidskrifter
samt predikningar och tal m. m. har E. från trycket
utgifvit Kristian II, historisk-dramatisk dikt
i 5 akter (1881), som erhöll hedersomnämnande af
Sv. akademien, Gustaf Banér, historiskt skådespel
(1882), som belönades med nämnda akademis 2:dra pris,
Stjärnor i djupet, en diktcykel (1888), Ur de heliga
häfder (1889), ett illustreradt poetiskt arbete,
samt de rent religiösa arbetena Lifsfrågor i kristlig
belysning (1886), För evighetsvandrare, betraktelser
för hvar dag i året (1887), Davids psalmer för
kyrkan, skolan och hemmet (1894) m. m. 1897 började
han utgifva »Från kunskapens träd. Lifvets högsta
frågor, belysta af siare och tänkare från olika länder
och folk.»
*Evertsbergs kapell. 582 innev. (1895).
Eviga elden. Se Baku. Suppl, och Eldsdyrkan.
Eviga evangeliet. Se Evangelium aeternum.
*Eviga freden. Till de nämnda fredskongresserna,
som agitera för allmän afväpning och skiljedomstolars
anlitande för slitande af tvistigheter mellan stater,
hafva numera anslutit sig s. k. interparlament eller
interparlamentariska konferenser, sammansatta af
fredsvänliga medlemmar af staternas riksdagar. Dessa
verldsparlament, såsom de också kallas, ega rum
årligen eller hvartannat år; det första hölls
1889 i Paris, det senaste 1896 i Budapest. Två
internationella byråer i Bern verka för freds- och
skiljedomstankarna (se Bern. Suppl.).
Evighet, filos., egenskapen att vara oberoende af
tiden, sålunda ej underkastad uppkomst, förändring
och förgängelse. Liksom andlighet ej är likabetydande
med allestädes närvaro, utan betecknar en verklighet,
som alls icke är i rummet, så får häller icke evighet
förblandas med en obegränsad tillvaro i tiden, utan
den eviga verkligheten är alls icke i tiden. Frågan
när är sålunda rörande den eviga verkligheten
lika orimlig som frågan hvar rörande en andlig
verklighet. Ett evigt lif kan derför häller icke
tänkas börja på någon viss punkt i tiden, t. ex. för
menniskan vid döden, utan måste, om menniskan öfver
hufvud har delaktighet i ett sådant, hafva lika mycken
betydelse för henne under jordelifvet som efter
detta. Genom antagande af ett evighetslif i denna
bemärkelse undanrödjes den orimlighet, som vidlåder de
vanliga föreställningarna om själens odödlighet. Vi
lefva då icke efter döden, ty det lif, i hvilket
öfver hufvud kan blifva fråga om ett före och efter,
är slut för oss, när vår kropp multnar i grafven;
men vi kunna dock hafva del i en helt annan tillvaro,
ett evighetslif, som bildlikt kan karakteriseras såsom
ett ständigt, oföränderligt nu. S–e.
Evijärvi, socken i Kuortane härad och Alavo domsaga,
Vasa län, Finland. Areal 322 qvkm. Befolkningen,
till öfvervägande del finsktalande, 4,287
pers. (1895). Imperielt pastorat af 3:dje kl., Åbo
ärkestift, Lappo prosteri. O. M. G.
Evmolpia. Se Filippopel.
Evolutionsteorien (af Lat. evolutio, utveckling),
utvecklingsläran, en inom olika vetenskapsområden
särskildt i vår tid ofta förekommande term, som utgör
den allmänna beteckningen för de åsigter, hvilka
fatta universum, såväl naturen som det menskliga
lifvet, såsom genom alla sina skilda former stäldt
i en kontinuerlig utveckling från lägre och enklare
till högre och mer sammansatta. Evolutionsteorien
söker följaktligen om ej utplåna, så dock förringa
betydelsen af de fixa gränser ett mer eller mindre
på objektivt idealistiska förutsättningar hvilande
åskådningssätt mellan dem uppdragit. Det är visst ej
någon för den äldre naturbetraktelsen okänd sanning,
att naturen ej känner några verkliga luckor (natura
non fecit saltus, »naturen har icke gjort några
hopp»), och att hon i det hela utvecklar sig till
ett högre. Den sanningen framhålles redan i den
arabiska spekulationen under medeltiden, i hvilken
man ej utan skäl ser de moderna evolutionsteoriernas
yttersta historiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
