Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fantoccini ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
F:s styrka som skådespelare ligger i ett fint
och stolt sätt att vara samt en utvecklad
grimeringsförmåga. Framsägandet af rollen blir
ofta för påskyndadt och derigenom oredigt. Några
af sina bästa uppgifter har han haft såsom den unge
sprätten Célestin i »Le testament de César Girodot»,
Tartuffe, Richard Sheridan i »Un homme de rien»,
Don Salluste i »Ruy Bias», Daniel Bockat och Kobus
i »L’ami Fritz». Han uppträdde 1893 i Stockholm med
en fransk trupp. F. har skrifvit bl. a. Le journal
d’un comédien (2 bd, 1896), lefnadsminnen.
*Fechner, G. T., afled i Leipzig 1887.
*Fecht. Hans till 1571 års ordinantia gjorda tillägg
eller förklaring, den s. k. nya ordinantian, antogs
på ett möte 1575 (ej 1574).
*Federation. Om Proudhons federalistiska teori se
Anarkism. Suppl., sp. 229.
Fédération jurasienne [-siång ṡjyrasiä’nn], Fr.,
Juraförbundet. Se Anarkism. Suppl., sp. 229.
*Fedi, Pio, dog i Florens 1892.
Fedotov, Pavl, rysk genremålare, f. i Petersburg
1815, d. derst., vansinnig, 1852, var först officer,
men egnade sig sedan 1844 åt målarekonsten och banade
väg för genremåleriet i Ryssland genom sina 1849
utställda taflor med ämnen ur det borgerliga lifvet.
Fehér. Se Stuhlweissenburg 1.
Fehértemplom. Se Weisskirchen.
Féhirðir, féhirzla, Fornnord. Se Fähirde.
Fehlings vätska, kem., en efter den tyske kemisten
Hermann von Fehling (f. 1812, professor vid tekniska
högskolan i Stuttgart 1839–82, d. 1885) uppkallad
klart blå lösning, som erhålles vid lösning af
kopparvitriol i en blandning af natron- eller
kalilut och vinsyra och användes till pröfning på
och qvantitativ bestämning af vissa sockerarter. En
del sockerarter gifver nämligen vid kokning med
denna lösning en röd fällning af kopparoxidul.
P. T. C.
Fehr, Fredrik August, prest, teolog, föddes i
Stockholm d. 25 April 1849, blef student 1868,
filos. kand. i Upsala 1871, docent i hebreiska språket
vid universitetet derstädes 1872 och filos. doktor
s. å. efter att hafva försvarat afh. Den babyloniske
talmud. Traktat Sanhedrin etc. Sedan F. aflagt
dimissionsexamen i Jan. 1873 och blifvit prestvigd,
anställdes han omedelbart derpå såsom pastorsadjunkt i
Stockholms Storkyrkoförsamling, tjenstgjorde derjämte
en kortare tid och sedermera hela läsåret 1879–80
såsom vik. lektor vid Stockholms gymnasium, tog
pastoralexamen 1879 och valdes s. å. till komminister
i Maria församling i Stockholm. Sedan han 1883 aflagt
teol. kandidatexamen, utnämndes han i Jan. 1884,
vid 34 års ålder, till kyrkoherde i Stockholms
Storkyrkoförsamling, Pastor primarius och ord. preses i
Stockholms stads konsistorium. Dessförinnan hade flere
kallelser till olika kyrkoherdebefattningar delgifvits
honom, men ej antagits. 1884 utnämndes han till
ledamot i granskningsnämnden för k. bibelkommissionens
öfversättning af Gamla test. Såsom sjelfskrifven
ledamot deltog han i kyrkomötena 1888 och
1893. Han var inspektor sedan 1885 för Södermalms
högre allm. läroverk och sedan 1890 derjämte för
Wallinska skolan. Han dog på sitt landställe Eknäs, i
Vesterhaninge socken, Södertörn, d.
14 Maj 1895. Det oväntade dödsbudet väckte bestörtning
och sorg i hufvudstaden; hans begrafning firades med
ett sällspordt deltagande från allmänhetens sida, och
ett upprop, med ärkebiskop Sundbergs namn i spetsen,
utfärdades kort derefter om samlande af medel till
resande af en vård på hans graf (å Nya kyrkogården
vid Stockholm).
I vida kretsar uppburen såsom storslagen predikant
och talare, afhållen af sina församlingsbor och högt
värderad af sin församlings folkskollärarekår för
sitt intresse för folkskolan, gjorde F. dock sina
kunskaper, sin begåfning och frimodiga ärlighet
gällande förnämligast vid sin nitiska sträfvan att
i Sverige vinna ingång åt den i Tyskland mäktigt
framträdande teologiska åskådning, som efter sin
upphofsman, Göttingen-professorn A. Ritschl (se
denne), blifvit kallad »ritschlianismen». Det
var egentligen efter en resa till Tyskland 1887
och ett personligt sammanträffande med Ritschl
och flere af hans mest framstående lärjungar,
som denna F:s förnämsta verksamhet tog sin början,
hufvudsakligen från 1891, då han började utgifvandet
af en serie skrifter (den 31:sta och sista 1895), mest
öfversättningar från tyskan, under den gemensamma
titeln »I religiösa och kyrkliga frågor». Mera
systematiskt framställde han sin religiösa ståndpunkt
i sitt 1894 utgifna kateketiska arbete Undervisning
i kristendomen i anslutning till Luthers lilla
katekes. Några år förut hade han likaledes för skol-
och konfirmationsundervisningen, som låg honom varmt
om hjertat, utgifvit efter schweiziskt mönster
en »Familjebibel» (se d. o. Suppl.), hvaraf Nya
test. utkom 1887 och Gamla test. 1889. Äfven den nyare
bibelkritiken hade i F. en hängifven anhängare, och
i den ofvannämnda skriftserien verkade han också för
dess principer, ehuru han mindre egnade sig åt denna
sida af den moderna teologien. För sina teologiska
förtjenster kreerades F. 1892 till teol. doktor
i Giessen.
Genom sin naturliga läggning och sin schartauanskt
gammallutherska uppfostran i sitt inre främmande för
de mystiska och pietistiska kristendomsformerna, såg
F. i ritschlianismens framställning af kristendomen
såsom den för menniskans jordiska tillvaro lämpade
och för hennes jordiska förstånd tillgängliga
religionen den teologi, som samtidens realism
behöfde och fordrade. Ritschlianismens fientlighet
mot den dogmatiskt-metafysiska spekulationen öfver
det öfversinliga och för menniskoförståndet i grunden
obegripliga innebar i F:s ögon löftet om en tidsenlig
frigörelse från mennisko-funder, som hindrade en mängd
af samtidens bildade menniskor att komma till tro på
evangeliernas »historiske Kristus». Men ehuru F. ansåg
såsom en berömmelse att vara Ritschls lärjunge,
slöt han sig dock ej till dennes system i alla
detaljer. Att F. för sin teologiska verksamhet skulle,
i likhet med alla banbrytare, röna motstånd var
naturligt. Också många reformvänner ansågo, att han
gick för långt och att hans stridssätt ofta var för
häftigt. Men i den svenska kyrkans historia kommer
han helt visst alltid att nämnas såsom en af denna
kyrkas märkligare teologer. Utom redan nämnda arbeten
utgaf F. från trycket Om kristendomens framträdande
och hufvuddragen af dess äldsta historia (t. o. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
