Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nederlaget vid Langson, anfölls han med raseri af de
radikale under Clémenceaus ledning och förklarades
rent ut för landsförrädare. Den 30 Mars 1885
vägrade kammaren honom sitt förtroende, och han
afgick. Deremot förkastades förslaget att ställa
honom under riksrättsåtal. Hans efterträdare,
Brisson, slöt d. 9 Juni fred med Kina, hvari
detta land förband sig att utrymma Tong-king och
afstå från sin öfverhöghet öfver Annam. Några
dagar före Ferrys fall hade deputeradekammaren
antagit lagen om listval; d. 23 Maj godkändes den
af senaten och promulgerades d. 17 Juni. Kammaren
skulle derefter bestå af 584 medlemmar. Man hade
trott sig genom denna lag gynna republikanerna,
men bedrog sig, ty vid valen d. 4 Okt. 1885 vunno
monarkisterna en så stor mängd platser, att deras
antal i kammaren steg till 200. Endast med de
oberäknelige radikalernas hjelp kunde derefter en
republikansk minister ega bestånd. Brisson, som erhöll
blott några få rösters majoritet för sina förslag,
afgick, sedan Grévy d. 28 Dec. 1885 återvalts till
republikens president, d. 7 Jan. 1886 och fick till
efterträdare de Freycinet, bland hvars kolleger
märktes krigsministern Boulanger. Radikalerna, som
nu kände sin styrka, framställde genom Rochefort i
Jan. 1886 ett förslag om allmän amnesti för politiska
brottslingar, och endast med högerns hjelp kunde
detta afvärjas. Snart derefter framställde de ett
förslag om att alla prinsar af i landet förr regerande
furstehus skulle utvisas. Regeringen lyckades att
få detta förkastadt. Men när den orleanske prinsen
grefven af Paris i Maj 1886 bortgifte sin dotter
med kronprinsen af Portugal och dervid uppträdde med
kunglig prakt, framkallade detta så stark ovilja, att
båda kamrarna enade sig om en lag, hvilken förvisade
förr i Frankrike regerande familjers hufvudman samt
lemnade regeringen frihet att förvisa äfven andra
medlemmar af dem. Den senare åtgärden vidtogs med
hertigen af Aumale på initiativ af krigsministern
Boulanger (se denne), som helt och hållet sällat
sig till radikalerna och hängaf sig åt den vildaste
chauvinism, så att Freycinet hade all möda att på en
rundresa i Sept. 1886 försäkra folket om regeringens
fredskärlek. — I Okt. 1886 antogs en ny skollag,
som bestämde, att ingen religionsundervisning
skulle få lemnas i de allmänna skolorna, och att
endast lekmän finge vara lärare i dem. Regeringens
finanspolitik var icke lycklig. Boulanger fordrade
360 mill. frs till melinitbomber, repetergevär,
baracker o. a. Kamrarna lordrade sparsamhet, och
radikalerna önskade göra besparingar på ämbetsmännens
löner samt genom indragning af underprefekternas
platser o. d. Monarkisterna, som icke älskade
kabinettet Freycinet, förenade sig med radikalerna
och förskaffade kabinettet ett misstroendevotum d. 3
Dec. 1886, som föranledde dess afgång. Efter många
svårigheter lyckades Grévy öfvertala Goblet att
bilda en ministèr, i hvilken 8 af de förre ministrarna
ingingo, bl. a. Boulanger. Denne visade sig snart vara
ministèrens ledande man, och hans mål var tydligen
ett krig mot Tyskland. En mängd reformer företogs i
armén, och trupperna vid tyska gränsen förstärktes;
patriotligan (se
Deroulède. Suppl.) och en stor del af Parispressen
predikade kriget, och försök gjordes, ehuru
förgäfves, att åstadkomma ett förbund med
Ryssland. Derigenom uppstod oro i hela Europa,
och i Tyskland gjordes motrustningar. När så i
April 1887 en fransk poliskommissarie (Schnäbele)
öfverskridit den tyska gränsen och dervid fängslats,
var kriget nära att utbryta. Endast med 7 röster
mot 5 afslogs i det franska ministerrådet ett
väckt förslag om mobilisering. Genom Bismarcks
eftergifvenhet undveks dock krigsfaran. — För att
förbättra finansernas ställning föreslog Goblet
flere åtgärder, men då kammaren d. 17 Maj förklarade
de föreslagna besparingarna för otillräckliga,
afgick hela ministèren. Först d. 29 Maj lyckades
opportunisten Rouvier bilda ett kabinett. Det mottogs
med förbittring af de radikale, emedan Boulanger
icke fått någon plats deri, men lyckades vinna de
andra partiernas understöd. Med anledning af denna
splittring emellan de radikale och de moderate
republikanerna utfärdade grefven af Paris d. 14
Sept. 1887 en proklamation, i hvilken han påvisade den
republikanska regeringens oskicklighet och fel samt
F:s isolerade ställning i Europa. Manifestet gjorde
starkt intryck, enär republikens auktoritet verkligen
icke var stor. Samtidigt förlorade Grévy en stor
del af sitt anseende genom en i Okt. 1887 afslöjad
skandal (försäljning af hederslegionskors, ämbeten
och koncession af statsleveranser), som högeligen
komprometterade hans måg Wilson (se denne). Kammaren
beslöt d. 17 Nov., att Wilson, som var dess ledamot,
skulle ställas under åtal, och man väntade, att Grévy
skulle afgå. Detta ville dock ej presidenten, som
ansåg sin måg oskyldig. Först då Rouviers kabinett,
med afsigt att aflägsna presidenten, begagnade
sig af ett förslags fall i kammaren och d. 19
Nov. trädde tillbaka samt Grévy ej kunde få något nytt
kabinett till stånd, nedlade han d. 2 Dec. 1887 sin
värdighet. Följande dag valde nationalförsamlingen
i Versailles, sedan Ferry afstått från kandidaturen
till följd af radikalernas och boulangisternas hot
med folkuppror, om han blefve president, Sadi Carnot
med 616 af 827 röster till republikens president
(1887–94). De republikanska fraktionernas enighet
vid presidentvalet blef icke långvarig. Radikalerna
började snart åter yrka på en författningsrevision,
som skulle skapa ett allherskande konvent utan senat
och president. Äfven monarkisterna, särskildt
bonapartisterna, syntes gilla dessa planer,
enär de räknade på att en dylik författning snart
skulle leda till republikens undergång. Likaledes
yrkade boulangisterna på kamrarnas upplösning
och inkallande af ett konstituerande parlament,
hvilket de hoppades skulle lemna diktaturen åt
Boulanger. Ett af boulangisterna framstäldt förslag
om författningsrevision, hvilket mot ministèrens
yrkande af kammaren förklarades trängande, ledde till
kabinettet Tirards fall (d. 30 Mars 1888), hvilket
Carnot utnämnt efter sitt val till president. Floquet
bildade d. 3 April ny ministèr. Han sökte försvaga
Boulangers inflytande genom att sjelf yrka på en
författningsrevision, men misslyckades. Boulanger,
som af Tirard afskedats från sin generalsbefattning,
valdes i depart. Nord till deputerad med stor
röstöfvervigt, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
