Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kuopio ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
qvkm. Befolkningen, finsktalande, 4,044 pers. (1894).
A. G. F.
*Kärl. 2. Bot. Se vidare Kärlsträng. Suppl.
Kärlknippe, bot. Se Kärlsträng. Suppl.
Kärlnerver. Se Vasomotoriska nerver.
Kärlsträng, kärlknippe, fibrovasalsträng,
kribrovasalknippe (af Lat. cribrum, såll, sikt),
mestomnerv, bot., kallas en samling element inom
växtkroppen, hvilka äro utdanade för saftledningens
behof och väsentligen bestå af långsträckta celler
l. cellfusioner (kärl). Mossorna äro de lägst
stående växter, hos hvilka en antydan finnes
till en särskild ledningsväfnad, genom hvilken
utbyte af näringsämnen mellan växtens olika delar
underlättas. Hos dem består denna väfnad af en grupp
långsträckta, endast genom formen från stammens
eller bladets öfriga väfnad afvikande celler. I
samma mån som växtkroppens egen byggnad blir mera
differentierad, erhålla ledningsväfnaderna, hvilka
hos växterna hafva väsentligen samma uppgift som
ådrorna hos djuren, en mera invecklad byggnad,
och somliga delar af dem utdanas för vattenföring,
andra för ledning af ägghviteämnen, medan åter
andra kunna anses vara synnerligen egnade att tjena
kolhydraten som transportväg. I stammar och blad
äro nästan alltid dessa ledande element förenade med
hvarandra till grupper — fullständiga kärlsträngar —
som äro väl afgränsade från den öfriga cellmassan
(grundväfnaden), och hos starkt genomskinliga växter,
såsom Impatiens o. a., redan med blotta ögat kunna
ses såsom mörkare, stammen genomdragande trådar. I
bladen framträda kärlsträngarna oftast ännu tydligare,
hvarför de af gammalt hafva ett eget namn, nerver. I
rötterna deremot äro strängarnas nedan omtalade
hufvuddelar skilda åt genom mellanliggande parenkym;
dock utgör hela kärlsträngssamlingen äfven der
ett väl begränsadt parti, centralcylindern (se
d. o. Suppl.). Ormbunkarna äro de lägst stående
växter, som hafva verkliga kärlsträngar. Sådana
finnas ock, ehuru af vexlande byggnad, hos alla högre
organiserade växter (pteridofyter, gymnospermer,
angiospermer).
En typiskt dikotyledon växts kärlsträngar
innehålla två skarpt skilda partier: veddelen
och bastdelen. 1. Veddelen (veden, vasaldelen,
xylemet, hadromet) består dels af trakeer l. kärl
(se d. o.; den der lemnade uppgiften att kärlen
väsentligen äro luftförande vederlägges af de
nyaste undersökningarna, genom hvilka visats, att
kärlen oftast äro vattenförande, ehuru de under vissa
förhållanden kunna innehålla förtunnad luft), dels af
trakeider, hvilka skilja sig från kärlen derigenom
att väggarna mellan de enskilda cellerna icke äro
upplösta, dels af vedparenkym. Vanligen äro vedens
alla celler förvedade (se Cell. Suppl., sp. 117),
dock kunna vedparenkymets väggar understundom bestå
af endast cellulosa. — 2. Bastdelens l. bastets (se
d. o. Suppl.) vigtigaste del äro silrören, som hafva
sitt namn efter de af hål genombrutna väggpartier
(silskifvor), som förena dem med hvarandra. Silrören
flankeras alltid af följeceller, protoplasmarika,
långsträckta celler, som uppkommit ur samma modercell
som mellanliggande silrör. Hos de flesta dikotyledoner
innehåller bastet utom nämnda element äfven
parenkymceller, hvarjämte hårdbastgrupper (se
Bast. Suppl., sp. 622) kunna vara inlagrade i
detsamma. Alla bastets celler, understundom med
undantag för hårdbastets, hafva väggar af cellulosa,
alltid oförvedade; deras inre är synnerligen rikt
på ägghviteämnen. Hos ett fåtal växter finnas
kärlsträngar, hvilka bestå endast af bast. —
Kärlsträngen uppkommer i den unga växtdelen på
sådant sätt, att vissa celler (prokambiet) antaga
en långsträckt form, och ur dem uppstå genom
ytterligare omvandling de första små trakeiderna
(protoxylem) och silrören (protofloem). Den vidare
utvecklingen sammanhänger på det närmaste med de
ledningskraf, som på grund af den växts eller
växtdels lefnadssätt i hvilken kärlknippet ingår,
ställas på detsamma. Så är t. ex. hos slingerväxter,
hvilkas stora bladyta förbrukar en i förhållande
till stammens tjocklek ofantligt stor mängd vatten,
veddelen starkt utvecklad, med många och stora
kärl, medan den hos vattenväxterna, hvilka genom
hela sin yta kunna upptaga hvad de behöfva af det
kringvarande vattnet, kan vara reducerad till en enda
rad af förkrympta kärl. Likartadt är förhållandet hos
parasiterna. Bastdelen är deremot mindre underkastad
förändringar i nu nämnda hänseende.
Visa sålunda kärlsträngarna i vissa afseenden stor
tillpassningsförmåga mot skilda yttre förhållanden,
så visa de i andra en mycket utpräglad tendens
att genom en lång utvecklingsserie bibehålla en del
karakterer. Derigenom afge de ofta vigtiga systematiska
kännetecken, ej blott för enskilda slägten och
familjer, utan för hela grupper, såväl för mono- som
dikotyledoner. — Ved- och bastdelarnas inbördes läge
i förhållande till hvarandra samt kärlsträngarnas
plats inom respektive organ (kärlsträngsförloppet)
afge de vigtigaste systematiska karaktererna. Man
skiljer sålunda mellan kollaterala kärlsträngar,
d. v. s. sådana, som hafva en veddel (i stammen inåt,
i bladet uppåt) och en bastdel, vanligen åtskilda
af ett kambium (se d. o.), samt bikollaterala,
hos hvilka veddelen på två sidor omgifves af
bastgrupper. Den förrå typen är karakteristisk
för flertalet dikotyledoner, dock finner man den
senare inom stora familjer bland dessa, såsom
Solanaceae, Asclepiadaceae, Cucurbitaceae. Med
namnen koncentriska och radiala kärlsträngar
har man betecknat hos respektive ormbunkar och
lycopodium förekommande typer; dessa »kärlsträngar»
böra dock snarast uppfattas såsom grupper af nära
hvarandra liggande strängar. Detsamma gäller om
rötternas kärlsträngar samlade i den förut nämnda
s. k. centralcylindern (se d. o. Suppl.).
Dikotyledonernas stam har vanligen fem eller flere
kärlsträngar, ställda cylindriskt ganska nära stammens
yta. Vid hvarje stamled (nodus) förenas (anastomosera)
strängarna med hvarandra och 2–3 eller flere löpa
ut i bladen (bladspårsträngar, bladspår), medan
de öfriga fortsätta genom nästa mellanled. — Hos
sådana stammar, som ega sekundär tjocklekstillväxt,
äro kärlsträngarna öppna, d. v. s. hafva ett kambium,
ur hvilket sekundär ved och bast utvecklas. Då sådan
uppkommer äfven ur den mellan strängarna liggande
grundväfnaden, inom hvilken ett kambium uppstår,
upphäfves ofta de ledande elementens karakter af
skarpt begränsade strängar. I dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
