Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige-Norge ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
års riksdag var den sista i valperioden, skulle
Andra kammaren under sommaren omväljas. Äfven då
vunno frihandelsvännerna en, om ock knapp, majoritet
vid valen, men detta förhållande ändrades helt
oförmodadt derigenom att en af de för Stockholm
utsedde riksdagsmännen befanns icke vara valbar,
hvarför alla röstsedlar, som innehöllo hans namn,
af Högsta domstolen kasserades. På detta sätt kom
den protektionistiska minoritetens vallista att
segra, och 22 protektionister förklarades valda
för Stockholms stad. Genom denna oförmodade
tilldragelse hade tullpartiet majoritet äfven i Andra
kammaren och kunde sålunda förr än eljest varit
möjligt genomföra sitt program. Af någon väsentligare
betydelse för tullfrågans utveckling var dock ej
denna oförmodade fördel, ty som de flesta landstingen
konseqvent börjat att vid alla val till Första
kammaren utesluta frihandlare, var det blott en
tidsfråga när protektionisterna i alla fall skulle
blifva majoritet vid de gemensamma voteringarna.
Straxt efter riksdagens samlande 1888 bildade
d. 17 Jan. 110 ledamöter af Andra kammaren ett nytt
parti: Nya landtmannapartiet, hvars hufvudbeståndsdel
utgjordes af f. d. ledamöter i Landtmannapartiet
(de i detta qvarstående ledamöterna benämndes Gamla
landtmannapartiet), och som var protektionistiskt
sinnadt. På detta sätt hade tullstriden slitit
sönder det mäktiga parti, som alltsedan det nya
statsskickets början haft makten i Andra kammaren.
Allt detta förmådde ministèren Themptander att afgå,
och ett nytt kabinett bildades af riksmarskalken
frih. D. G. Bildt (d. 6 Febr. 1888–d. 12 Okt. 1889).
I detta var Bergström justitieminister (han afgick
dock s. å., då justitierådet K. G. A. Örbom
öfvertog denna portfölj); som utrikesminister qvarstod
grefve A. Ehrensvärd (sedan 1885) till följande år,
då han efterträddes först af frih. G. Åkerhielm och
sedan af envoyén grefve K. Lewenhaupt; krigsminister
blef generalintendenten frih. O. Palmstierna och
ecklesiastikminister landshöfdingen Wennerberg.
Af det förra kabinettets medlemmar qvarstodo äfven
sjöministern frih. von Otter och civilministern
von Krusenstjerna (till 1889, då han efterträddes
af landshöfdingen V. L. Groll). Af riksdagen
antogs naturligtvis en protektionistisk tulltaxa,
så långt detta var möjligt, ty i fråga om de flesta
industriartiklar var riksdagen t. v. bunden af
särskildt den franska handelstraktaten, hvilken
dock från fransk sida uppsades redan d. 30
Jan. 1891. Bildt efterträddes som statsminister af
frih. J. G. N. S. Åkerhielm (d; 12 Okt. 1889–d. 10
Juli 1891), som af särskild anledning snart
lemnade statsministerämbetet (se Åkerhielm. 4),
då godsegaren E. G. Boström (d. 10 Juli 1891),
en af protektionisternas förnämste ledare,
öfvertog detsamma. Vid 1892 års riksdag blef
tulltaxan kompletterad i fråga om industritullarna,
medan deremot, till följd af en kolossal stegring af
spanmålsprisen, hufvudsakligen förorsakad af missväxt
i Ryssland, tullen å spanmål nedsattes för 1893.
Denna regering upptog äfven den alltjämt oafgjorda
härordningsfrågan. Ett förslag, som framstälts till
de lagtima riksdagarna 1891 och 1892 förkastades,
men utan att förlora modet lät regeringen genom den
nye krigsministern generalstabschefen frih. A. E.
Rappe (från 1892) utarbeta ett nytt förslag och
sammankallade derpå en urtima riksdag på hösten
1892, der denna gamla fråga äntligen vann en
lösning, och vår nu gällande härordning antogs,
mot det att grundskatterna afskrefvos samt rust- och
roteringsbördorna öfvertogos af staten (se vidare
Grundskatt. Suppl.). Äfven sjöförsvaret har under de
goda tider, som rådt på 1890-talet, mycket utvecklats,
i det att flere nya pansarbåtar bygts. Chef för
Sjöförsvarsdepartementet har under större delen af
denna tid varit J. G. E. Christerson (1892–98),
derefter G. Dyrssen. År 1894 afgick finansministern
frih. Fr. von Essen, hvarefter statsministern för
någon tid öfvertog hans departement, som dock i Mars
1895 lemnades till landshöfding C. R. Wersäll och
efter honom, i Juli 1897, till expeditionschefen
grefve H. Wachtmeister. Flere andra ministerskiften
hafva förekommit under de sista åren. 1889 blef
justitierådet A. Östergren justitieminister samt
afgick 1896, då presidenten L. Annerstedt öfvertog
ämbetet; utrikesministern grefve K. Lewenhaupt
efterträddes 1895 af landshöfdingen grefve L. Douglas,
civilministern Groll 1896 af generalpostdirektören von
Krusenstjerna och ecklesiastikministern Wennerberg
1891 af lektor G. F. Gilljam, som 1898 fick till
efterträdare justitierådet N. L. A. Claëson.
För S:s politiska lif hafva under den tid,
som här skildrats, liksom ända sedan unionens
ingång, förhållandena till Norge haft stor
betydelse. Särskildt har de båda landens ställning
till hvarandra i många afseenden försämrats under
de sista åren, sedan venstern i Norge genom 1884
års riksrättsresolution blef landets enarådande
herre. De sista årens konflikter hafva hufvudsakligen
sin anledning i frågorna om konsulatväsendet och
utrikesstyrelsen (se vidare Norge. Suppl.). Vid
1895 års riksdag begärde konungen af riksdagen ett
hemligt utskott att rådgöra med, och riksdagen
ingick sedermera till K. M:t med anhållan om
att en »ofördröjlig och fullständig revision» af
unionsbestämmelserna skulle verkställas. Då detta
till en början ej syntes föranleda någon åtgärd,
blef regeringen föremål för skarpa angrepp både
af högerpressen och å folkmöten. Slutligen
tillsattes i Nov. 1895 en unionskomité (se
Sverige-Norge. Suppl.), som i Jan. 1898 afgaf sitt
betänkande, men ej lyckades komma till enighet (se
Norge. Suppl., sp. 1729). Till följd deraf lades
betänkandet till handlingarna, och den svenska
regeringen förklarade sig ämna hålla på »status
quo». 1898 antog det norska stortinget för tredje
gången en lag (som konungen förmåddes promulgera)
om att Norge skall hafva »ren» handelsflagg,
d. v. s. att unionsmärket skall borttagas. Då
nu den äldre norska flaggans utseende bestämts
genom en förordning af 1844, hvilken utfärdades
i sammansatt statsråd, fordrar den svenska
högern, att den norska flaggfrågan skall anses
såsom en för båda rikena gemensam angelägenhet.
J. Fr. N.
*Sverige-Norge. I sammansatt statsråd d. 13 Nov. 1895
beslöts tillsättande, af en komité för revision af
bestämmelserna ang. Sveriges och Norges förening,
hvarefter hvartdera landets regering utsåg 7
medlemmar (svenskarna P. J. v. Ehrenheim, ordf.,
O. R. Themptander och, efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
