Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - * Zola, E. - Zolyom Varmegye, Magyar. Se Sohl. - Zomba. Se Britiska Central-Afrika. Suppl. - Zoocecidier, bot. Se Gallbildningar. Suppl. - Zoogloea-hopar, zoogloea-stadiet. Se Bakteriologi. Suppl., sp. 519. - * Zorn, A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
process med anledning af hans »förtal» mot krigsrätt
upptogs emot Z., denna gång i Versailles inför
departementet Seine-et-Oises jurydomstol, d. 18 Juli
1898 och räckte blott några timmar. Z. och Perreux
dömdes till samma straff, som nyss nämnts. Men Z.,
som framställt yrkande om obegränsad bevisningsrätt
rörande hela innehållet i sitt öppna bref, ej endast
ang. »förtalet» mot krigsrätten, hade före domens
afkunnande lemnat rättssalen, ådrog sig sålunda
tredskodpm, men vann derigenom tid och flydde ur
landet, man visste länge ej hvarthän. Slutligen
befanns han uppehålla sig i England. Hederslegionens
råd strök honom ur ordens rullor. Men Dreyfus-frågan
upphörde icke att uppröra nationen. En del,
men en ringa, af pressen yrkade på en revision
af processen. De flesta tidningarna bekämpade
densamma. Vid 1898 års val till deputeradekammaren
spelade revisionsfrågan på flere ställen t. o. m. en
afgörande rol, i det att man fordrade, att de
nye deputerade skulle förbinda sig att under inga
omständigheter, äfven om Dreyfus’ oskuld bevisades,
tillåta en revision. Sedan krigsministern Cavaignac
i deputeradekammaren i Juli uppläst tre dittills
hemlighållna dokument, hvilkas äkthet enligt hans
åsigt stode öfver allt tvifvel och af hvilka två
ingått i bevisföringen emot Dreyfus samt konstaterat
dennes brottslighet, besvarade kammaren med ett nästan
enhälligt förtroendevotum Cavaignacs »befriande
handling», hvarefter pressen nästan enstämmigt
förklarade Dreyfus-frågan död och begrafven. Den
13 Juli häktades Esterhazy af undersökningsdomaren
Bertulus för förfalskning af till Picquart sända
bref och telegram, och s. d. arresterades äfven den
för generalstaben besvärlige Picquart, »för röjande
af ämbetshemligheter ang. försvaret». Esterhazy
försattes efter en tid på fri fot, d. 11 Aug.,
ställdes emellertid d. 19 s. m. inför krigsrätt,
men lyckades i början af Sept. undkomma till
England. Ett vigtigt omslag i uppfattningen af
Dreyfus-frågan hade under tiden inträffat. Chefen för
generalstabens »upplysningsbyrå», öfverste Henry,
häktades, d. 31 Aug., bekände, att han förfalskat
ett af de dokument, om hvars absoluta äkthet
Cavaignac nyss öfvertygat sig sjelf och Frankrike,
och begick dagen derpå sjelfmord på ett sätt, som
ställer hans chefer i det egendomligaste ljus. En
fruktansvärd strid bröt ut inom pressen, der nu
allt flere organ yrkade på revision. Generalerna de
Boisdeffre, de Gonse, de Pellieux m. fl. lemnade
sina platser, Cavaignac, alltjämt vidhållande sin
öfvertygelse om Dreyfus’ brottslighet, utträdde ur
ministèren. Ministerrådet (kabinettet Brisson) beslöt
efter långt vacklande d. 27 Sept. 1898 enhälligt,
att handlingarna i målet skulle öfverlemnas till
kassationsdomstolen. Dess kriminalkammare, med
Bard som referent, höll d. 27 Okt. sin första
session, biföll fru Dreyfus’ ansökan om revision
och lät d. 15 Nov. meddela fången på Djefvulsön,
att hans dom skulle revideras och att han skulle
bereda sig på ett försvar. Den 27 Dec. öfverlemnades
äfven de dittills hemlighållna dokument, på hvilka
Dreyfus dömts, till kassationsdomstolen. Men emot
kriminalkammarens opartiskhet framslungade den bekante
Quesnay de Beaurepaire (se denne. Suppl.), en ifrig
antirevisionist, som d. 8
Jan. 1899 lemnat platsen som president i
kassationsdomstolens civilkammare, de gröfsta
insinuationer, hvilket hos »nationalisterna» redan
från början stämplade ett möjligt upphäfvande af
domen såsom en orättfärdighet. Så hade korruptionen
gripit omkring sig, att ej ens landets högsta
domstol gick fri för misstankar. För att förläna
den slutliga domen all den respekt, som vederborde,
tvekade senat och deputeradekammare ej att ingripa
i lagskipningens vanliga gång, utan stiftade en lex
in casu, i det att de, på ministèren Dupuys förslag,
beslöto i Febr. 1899, att revisionsprocessen skulle
försiggå inför den samlade kassationsdomstolen
(ej inför endast en af dess kamrar), offentligt och
under kontradiktoriska former. Ett ofantligt uppseende
väckte det af Esterhazy, som på lejd återkommit till
Paris och fått vittna inför kassationsdomstolen,
i London-tidningen »Daily Chronicle» i början af
Mars publicerade vittnesmålet, hvaraf framgick, att
majoren på förmäns order handlat och talat i processen
såväl mot honom sjelf som mot Zola, att majoren ej
ens vågade förneka, att han skrifvit »bordereaun»,
att öfverste du Paty de Clam ledt hela intrigen,
att generalstaben haft kännedom om Henrys falska
dokument samt att den för att rädda sig sjelf offrat
Henry och Esterhazy. Ej mindre öfverraskning och harm
framkallades, särskildt hos antirevisionisterna, då
»Le Figaro» i April i sina spalter offentliggjorde de
af andra personer inför kassationsdomstolen aflagda
vittnesmålen, hvilka tidningen på olagligt sätt
förskaffat sig. Genom dem ådagalades ytterligare det
rättsvidriga förfarandet emot Dreyfus. Särskildt
framgick af senatorn Trarieux’ vittnesmål, som
stöddes på meddelanden från de tyska och italienska
militärattachéer, åt hvilka Dreyfus beskylldes
hafva utlemnat vigtiga papper, att dessa personer
aldrig stått i någon förbindelse med denne, men att
de verkligen mottagit de i »bordereaun» uppräknade
aktstyckena af en annan fransk officer, hvilkens
stil just var den, som förekom i »bordereaun». Jfr
S. Brandell: »Striden om Dreyfus. Hvad är bevisadt?»
(1898).
Zolyom Varmegye, Magyar. Se Sohl.
Zomba. Se Britiska Central-Afrika. Suppl.
Zoocecidier, bot. Se Gallbildningar. Suppl.
Zoogloea-hopar [-glea], zooglo3a-stadiet. Se
Bakteriologi. Suppl., sp. 519.
*Zorn, A. L., har fortsatt att göra vidsträckta
resor i Europa och Amerika, men besöker som
oftast hemlandet, särskildt Stockholm och Mora,
der han i sitt artistiskt inredda hem samlat
stora konstnärliga skatter. Z:s rykte såsom en af
vår tids främste konstnärer grundar sig i synnerhet
på hans verksamhet som porträttör, i hvilken
egenskap han är mycket anlitad i både Sverige och
utlandet. Bland hans svenska porträtt i olja märkas
Konung Oskar II (sittande knästycke, i svart frack
med serafimerbandet, 1898; eges af drottningen),
Prins Karl (1898; Lifgardets till häst kasern), det
mästerliga sjelfporträttet (sittande knästycke, i
hvit målarblus i ateliern med en naken qvinlig modell
i bakgrunden, 1896; Nationalmuseum) samt porträtten
af professorerna A. Quennerstedt och P. Fahlbeck. Men
äfven som starkt realistisk genremålare är Z. berömd;
till det bästa af hans hithörande verk räknas den
utomordentligt känsliga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
