Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Donati ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kraft åt af stad upprättade allmänna
planer för hushållningen med stadens
donationsjord.
R. V.
Donatismen, den efter biskop Donatus (se nedan) uppkallade, viktigaste
schismatiska partibildningen inom gamla kyrkan,
framkallades genom kejsar Diocletianus’ förföljelse
(303—311). Många kristna utlämnade då kätterska
böcker i stället för de kristna böckerna för
att på så vis rädda dessa och sitt eget lif. De
betraktades emellertid af kyrkan som affällingar,
"traditores". Biskopen i Kartago, Mensurius, blef
en traditor. Då bildades två partier i Kartago,
biskopens anhängare och de, som ej ville erkänna en
"affälling" som biskop. Vid Mensurius’ död (311)
utbröt full schism. Det milda partiet valde genom
en kupp Cæcilianus till hans efterträdare och
fann stöd hos Rom. Motpartiet, dit Numidiens
vid valet förbigångne biskopar under Donatus af
Casæ Nigræ slöto sig, gjorde Majorinus till
biskop och efter hans snart timade död Donatus,
kallad "den store". Schismen började närmast som
en personlig motsättning; betydelse fick den genom
hufvudsakligen tre djupare liggande grunder. 1)
Donatus’ anhängare representerade den sista resten
af urkristen stränghet inom kyrkan, dess kraf
på renhet från alla dödssynder; novatianismen
(se Novatianism) hade inskränkt detta kraf till att
gälla blott affall; donatismen begränsade krafvet
ytterligare till att gälla blott det kyrkliga ämbetets
renhet från dödssynd: nådemedlens kraft berodde af
förvaltarens person. 2) Schismen skärptes genom det
nya förhållandet mellan kyrka och stat. Kristendomen
blef en gynnad religion, romarstaten ställde sina
maktmedel till kyrkans disposition. Redan 313 fick
det Cæcilianska partiet stora penningsummor till
striden; 314 (l. 316) höll kejsar Konstantin en
synod i Arles, där donatismen fördömdes och Donatus
af Casæ Nigræ bannlystes. 316 begynte verklig
statsförföljelse med militära medel. Så drefs
donatismen till opposition mot kyrkans förbindelse
med staten, mot hvarje form af statskyrka. 3) Snart
sällade sig härtill missnöjet bland afrikanerna mot
det romerska förtrycket i landet. Donatismen, som
hade sitt hufvudsäte i Numidien, blef en inhemsk
social-politisk reaktion mot romarväldet och första
försöket till en själfständig landskyrka i motsats
mot den framväxande rikskyrkan. Dess utbredning var
också begränsad till Afrika. Där tog den emellertid en
våldsam karaktär, särskildt sedan cirkumcellionerna
(se d. o.) slutit sig dit. Under hela 300-talet
pågingo blodiga fejder. Att donatismen dock
kunde bevaras obruten, berodde till stor del på
dess kloka ledning genom Donatus den store (död i
landsflykt på 340-talet, då äfven Donatus af Bagai
afrättades) och hans efterträdare Parmenianus (till
392), utmärkta och dugliga män. Sedan begynte inre
splittring. Donatismen fick den mest ingripande
betydelse för den kristna världsåskådningens
utveckling, framför allt sedan kyrkofadern Augustinus
år 393 kommit i kontrovers med densamma. Under
motsättningen mot donatismen föddes de tankar, som
genom "De civitate Dei" skulle bygga upp den medeltida
teokratien. Och när Augustinus misslyckades i att
fredligt öfvervinna donatisterna (genom predikningar
och skrifter, slutligen genom ett religionssamtal
i Kartago 411, där 279 donatistiska biskopar stodo
gentemot 286 katolska och där kejsaren afgjorde
till kyrkans förmån), kom han till den för
kyrkans historia ödesdigra tanken, att det vore en
kärleksplikt att med våld betvinga kättare. Kejsaren
fråntog 414 donatisterna deras medborgerliga
rättigheter och förbjöd 415 vid dödsstraff deras
religiösa sammankomster. Kort därefter bröto
vandalerna sköflande in i landet, och detta
förde donatisterna och afrikanska kyrkan närmare
hvarandra. Från den tiden förde donatisterna, som
efter cirkumcellionernas anslutning upptogo dessas
själfbeteckning: agonistiker (af grek. agonistes,
kämpe), d. v. s. Guds stridsmän, ett tynande lif,
men bibehöllo sig ända in i 7:e årh., då sarasenerna
gjorde slut på hela den afrikanska kristendomens
tillvaro. Men om de problem, som donatismen fört fram,
står ännu striden inom religionens värld. Däraf kommer
det säregna intresse, som denna rörelses historia
alltid vunnit. Litt.: L. Duchesne, "Le dossier du
donatisme" (i "Mélanges d’archéologie d’histoire",
1890), A. Harnacks m. fl:s dogmhistorier samt
W. Thümmel, "Zur beurtheilung des donatismus"
(1893; en källkritisk skrift; frågan om äkta och
oäkta källor till donatismens historia är en af de
svåraste i gamla kyrkans historia).
Hj. H—t.
Donatister, anhängare af donatismen (se d. o.).
Donativum, lat. (af donare, gifva), penningskänk,
som romerska fältherrar eller kejsare vid högtidliga
tillfällen (triumfer, tronbestigningar, födelsedagar
o. s. v.) läto utdela bland soldaterna.
Donato di Niccolò di Betto Bardi. Se Donatello.
Donator, lat., gifvare, en, som gjort en
donation. Jfr Donatarie, Donation och Donera.
Donatus, biskop. Se Donatismen.
Donatus, romerska lärde. 1. Aelius D.,
grammatiker i Rom omkr. 350, lärare för kyrkofadern
Hieronymus. Han utgaf en grammatik, Ars grammatica,
i två bearbetningar, dels den kortare, s. k. "ars
minor", som i kateketisk form behandlar ordklasserna
(den var under medeltiden den viktigaste hjälpredan
vid grammatikundervisningen. Se vidare Donat. Jfr
J. F. Liljeblad, "Bidrag till kännedomen om den
medeltida gramm. undervisn." i "Eranos" 1901),
dels en utförligare, "ars major" (i 3 böcker); den
retoriska delen af "ars major" var förebild för det
språkliga bihanget till den yngre Eddan. Vidare utgaf
D. en kommentar till Vergilius, hvaraf obetydliga
rester bevarats, samt en kommentar till Terentius;
hvad vi nu ha kvar däraf är en hoparbetning af två
interpolerade utdrag ur det ursprungliga arbetet.
2. Tiberius Claudius D. skref i 4:e årh. förklaringar
(interpretationes) till Vergilius’ Æneid.
Donau [då̄na͡u], i forntiden Danubius och i det nedre
loppet Ister, näst Volga Europas längsta flod,
näst Rhen dess mest berömda samt öfverträffande
bägge genom sin vattenmassa och därigenom, att den
utgör ett förbindelsemedel mellan olika nationer och
länder, uppstår genom förening af tvenne bergåar, af
hvilka den ena, Brege, upprinner i Schwarzwald v. om
Kesselberg och 6 km. n. v. om köpingen Furtwangen
i södra Baden, på 39 km. afstånd från Rhen, och den
andra, Brigach, något östligare, n. om Kesselberg,
båda på omkr. 1,000 m. höjd öfver hafvet ("Brig und
Breg bringen d’Donau z’weg", säger ett rim). Den
förstnämnda ån har en längd af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
