Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ergotin - Ergotinsyra - Ergotism - Erhard, Heinrich August - Erica
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gemensamt namn för flera äldre preparat erhållna
ur mjöldryga. Wenzells ergotin uppgafs vara en
alkaloid, som man numera svårligen torde kunna
identifiera. Bonjeans och Wiggers’ ergotin
voro vattenextrakt af mjöldryga, innehållande
flera beståndsdelar. Ett sådant vattenextrakt
är äfven Svenska farmakopéns Extractum secalis
cornuti, som, ehuru oriktigt, förr äfven kallats
ergotin. Ergotinpreparat användas numera i allmänhet
ej hos oss. Jfr Mjöldryga.
Ergotinsyra. Se Mjöldryga.
Ergotism (af fr. ergol, mjöldryga), Dragsjuka,
Kriebelkrankheit, Ignis sacer, Antoniuseld,
med., kronisk mjöldrygeförgiftning, en ibland
epidemiskt uppträdande svår förgiftningssjukdom,
som har sin orsak i förtärandet af mjöl (bröd, gröt
o. d.), innehållande betydligare mängd mjöldryga
(se d. o.). Ergotismen har med en viss sannolikhet
kunnat spåras tillbaka i tiden till på 800-talet
e. Kr. (epidemi vid Rhen år 857?). Den första epidemi,
om hvilken man med större visshet kan antaga,
att den verkligen var ergotism, inträffade 1089 i
västra delen af Lothringen. Många epidemier ha sedan
rasat, särskildt under medeltiden, men äfven senare,
i olika europeiska länder; ännu lära sådana kunna
förekomma i länder med mera vanvårdadt jordbruk,
såsom Ryssland och Spanien. I Sverige uppgifves den
tidigaste epidemien ha förekommit i Älfsborgs län
1745; under de följande åren uppträdde sjukdomen äfven
i Småland, Blekinge m. fl. orter och har sedan flera
gånger återkommit, senast 1853. Enstaka fall förekomma
måhända ännu. Angående orsaken till ergotismen gjorde
man sig förr underbara föreställningar. Redan
1597 uppgifves Tissot ha påpekat, att förtärande
af mjöldryga skulle vara sjukdomens orsak. 1630
skall Thuillier, lifläkare hos Sully, ha framställt
samma åsikt och äfven bevisat densammas riktighet
genom försök på djur. Det oaktadt hade man långt
senare oriktiga föreställningar om saken: så trodde
Linné, att sjukdomen berodde på förtärande af frön
af Raphanus Raphanistrum L. (i Småland kallade
"dragfrö"), hvarför han benämnde åkomman
Raphania. Den nämnda åsikten och namnet höllo sig
länge på Linnés auktoritet, äfven sedan svensken
Wahlin 1771 åter påvisat det rätta sammanhanget. -
Ergotismepidemierna ha vanligen börjat på hösten,
när man efter fuktiga somrar började använda det
färska mjölet; de ha räckt från några månader till
flera år. Under vissa tider och i vissa trakter
har mjöldryga kunnat utgöra 1/16-1/8, t. o. m. 1/5
af mjölets vikt. Vid sädens och mjölets förvaring
äfvensom vid ordentlig brödbakning lär mjöldrygan
förlora i giftighet. Några dagar eller ett par veckor
sedan en person börjat förtära det mjöldrygehaltiga
mjölet uppträda tecken till ergotism. Denna börjar
vanligen med egendomliga känselförändringar,
s. k. myrkrypning ("Kriebelkrankheit") och
domning, särskildt i fötter och händer, gående
ända till fullständig känsellöshet. Äfvenså
förekommo ofta mag- och tarmsymtom: kräkningar,
diarré, kolik, ibland förenade med omåttlig hunger
("hetshunger" - af somliga kallades just detta symtom
"Raphania"). Sjukdomens vidare utveckling tedde sig
väsentligen olika under olika epidemier, i det att
i somliga af dem egendomliga krampanfall voro mest
utmärkande
för förloppet (ergotismus convulsivus), i andra åter
brandfenomen (ergotismus gangæenosus). Vid den förra,
den konvulsiva formen, uppträdde ryckningar, särskildt
i extremiteterna, öfvergående i länge ihållande
sammandragningar, räckande 1/2-1 timme under häftig,
brännande smärta ("dragsjuka"). Sjukdomen ledde i
många fall till döden under ett svårt krampanfall. Af
dem, som lefde öfver, blefvo många krymplingar;
vissa muskler förtvinade, och kroppsdelarna drogos
samman i abnorma ställningar ("kontrakturer"); en
del företedde ryggmärgslidande eller sinnessjukdom;
många förlorade synen genom näthinneförtvining. Hos
lik efter människor, som aflidit i konvulsiv
ergotism, har man funnit degeneration i nerver och
i vissa delar af ryggmärgen. - Den brandiga
l. gangrenösa ergotismen utmärkte sig för, att efter
känselrubbningarna samt symtomen från mage och tarm
inställde sig, ungefär vid slutet af första veckan,
brand i tår och fötter, fingrar och händer. Dessa
blefvo lifligt röda, senare blåröda, med häftig klåda,
stegrande sig till olidlig smärta (däraf beteckningen
"eld" i "Antoniuseld", "ignis sacer"). Snart upplyftes
huden i form af blåsor med ruttet stinkande vätska,
och brandiga sår uppstodo. Kroppsdelen torkade sedan,
antog rödbrun, slutligen svart färg och afstöttes;
ibland afföll endast hud med naglar, i andra fall
delar af tår och fingrar eller hela sådana, stundom en
hel fot eller hand, ett stycke af näsan m. m. Många
fingo grå starr. Från de brandiga såren egde lätt
infektion rum, och många dogo under hög feber af
"blodförgiftning". Den hemska sjukdomen kunde räcka
i månader. - Egendomligt är, att olika länder ofta
företett olika typ hos ergotismepidemierna: sålunda ha
dessa i gångna tider i Tyskland öfvervägande tillhört
den konvulsiva typen, i Frankrike öfvervägande den
brandiga. Orsaken till denna skillnad har säkerligen
legat däri, att mjöldrygorna i skilda länder med
olika jordmån m. m. innehållit olikartade giftiga
beståndsdelar (se Mjöldryga). Hvilka dessa äro,
är ännu endast delvis utredt, och särskildt är man
fortfarande oviss om, hvilket ämne som framkallat
ergotismens konvulsiva form. Läkarbehandling
torde i svåra fall ha ringa utsikt till framgång.
C. G. S.
Erhard [-hart], Heinrich August, tysk
historieforskare, f. 1793 i Erfurt, d. 1852 såsom
arkivarie vid provinsarkivet i Münster. Han egnade
sig särskildt åt djupgående forskningar rörande
renässanstiden i Tyskland och utgaf såsom resultat
af dessa forskningar flera förtjänstfulla arbeten,
bland hvilka särskildt må nämnas Geschichte des
wiederaufblühens wissenschaftlicher bildung
vornehmlich in Deutschland, bis zum anfang der
reformation (3 bd, 1827-32).
Erica L., Klockljung, bot., växtsläkte af
fam. Ericaceæ, innefattande små buskar med
tättsittande, barrlika blad samt blommor, hvilkas
klocklika eller rörformiga krona - i motsats till
kronan hos den vanliga ljungen - är mycket längre
än fodret och ej klufven, utan endast tandad. Detta
släkte har en särdeles märkvärdig utbredning. Af de
420 arterna växa de allra flesta uteslutande på Kap,
de öfriga till största delen i kusttrakterna ö. om
Atlanten, hvarifrån räknadt artantalet hastigt
aftager åt ö. Så finnas i sydvästra Norge 2 arter, i det
sydligare Sverige 1, E. Tetralix (se fig.), hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
