Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folktro - Folkträdgårdar l. Folkparker - Folkunga-ätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillstånd under tidigare, i regel förhistoriska, skeden
för att sålunda samtidigt lämna sitt bidrag till
kunskapen om lagarna för mänsklighetens andliga
utveckling. Jfr Folklore, Psykologi, Mytologi och
Religionsvetenskap.
N. E. H.
Folkträdgårdar l. Folkparker (ty. volksgarten),
trädgårdsanläggningar, afsedda till nytta
och nöje främst för de arbetande klasserna. I
kontinentens i stor stil anlagda folkträdgårdar
l. lustparker utföres vanligen under den vackra
årstiden gratismusik ett par gånger i veckan, och
jämväl lustbarheter af andra slag anordnas där någon
gång. Anläggningar af detta slag saknas strängt taget
i Sverige. Någonting i den vägen har emellertid
af Uppsala–Margretehills järnvägsbolag anordnats
vid Alfkarleö. Slottsskogen i Göteborg och möjligen
Vanadis-, Tanto- och Kronobergslunderna i Stockholm
synas ock utveckla sig till folkträdgårdar i bästa
mening. De af arbetarpartiet till medlemmarnas nytta
och förströelse gjorda trädgårdsanläggningarna äro
afsedda jämväl för partisammankomster och för föredrag
i det fria. I Malmö hållas i en dylik folkträdgård
idrottsöfningar o. d. I vidsträcktare betydelse
användes namnet folkträdgårdar om de anläggningar,
som under de senare åren fått namnet koloniträdgårdar (se d. o.).
F. A. W.
Folkunga-ätten, denna i Sveriges historia så ryktbara
släkt, föres af Bureus ("Sumlen") tillbaka till en
Folke Fylbyter, hedning; som skall ha haft sönerna
Ingemund, Halstan och Ingevald, hvilken sistnämnde
åter var fader till Folke den tjocke. Såsom stöd
för denna släktledning anföras anteckningar af en
Varnhemsmunk, men då dessa ej tyckas vara äldre än
från slutet af 1400-talet, torde man knappast ha rätt
att lämna dem någon större tilltro. – Folkungaättens
med säkerhet kände förste medlem är en Folke, efter
hvilken släkten ock sannolikt erhållit sitt namn och
som lefde omkr. år 1100 och, enligt vittnesbörd af
den ett årh. senare lefvande danske häfdatecknaren
Saxo, var "den mest högborne man i Sverige". Enligt
samme författare förmälde sig Folke med Ingegärd,
en dotter till den 1086 mördade danske konungen Knut
den helige. Att denne Folke var farfader till jarlen
Birger Brosa och hans bröder, säges också uttryckligen
af Saxo. Däremot känner han ej Folkunganamnet såsom
släktnamn, hvilket först några årtionden senare
användes af en svensk kronist. Att utröna sambandet
mellan alla de stormän, som enligt Rimkrönikan och
andra handlingar räknades till "Folkungaroten", är
dock numera omöjligt, och troligt är, att flera af dem
endast på kvinnolinjen kunna föras dit. Någon gemensam
vapenbild tyckes ej heller ha förts af ättens alla
medlemmar. Såsom Folkungavapnet betecknas i allmänhet
ett lejon öfver tre snedbjälkar l. ginbalkar, men
denna vapenbild fördes endast af den kungliga grenen
samt den östgötska lagmansätten. Stamfadern Folke
själf tyckes ha fört en liljeliknande figur, och
hans sonson Västgötalagmannen Eskil förde ett lejon,
men utan snedbjälkar l. ginbalkar.
Släktens stamhåll tyckes från början ha varit
Götaland, särskildt landskapet Östergötland,
där Bjälbo gård redan i 12:e årh. var fäst vid
Magnus Minniskiölds namn. Men ätten har säkerligen
redan långt tillbaka i tiden haft besittningar i
andra landskap; så t. ex. egde Birger Brosa gods
i Värmland. Dess höga börd, rikedom och inflytande visas bäst
däraf, att jarlvärdigheten från senare hälften ai
1100-talet stannade inom släkten och att Birger
Brosa tyckes ha varit den förste jarlen för hela
riket (åtminstone funnos två jarlar, Ulf och Guttorm,
samtidigt under konung Karl Sverkersson). Släkten var
ock genom flera giftermålsförbindelser knuten till de
nordiska konungahusen och banade sig äfven därigenom
slutligen väg till Sveriges tron. Den betydande del,
som den tog i Sverkerska och Erikska husens strider
(samtiden tillskref Folkungarna Sverkers fall), och
än mera den inbördes strid, som utbröt inom släkten,
sedan Birger jarl lyckats lyfta sin ättegren på tronen
(1250), bidrogo dock att småningom föröda den fordom
så vidt utgrenade ätten, och omkr. 1400 försvinner
den egentliga Folkungaätten ur Sveriges historia.
Från de tre bröderna Birger Brosa, Magnus Minniskiöld
och Karl Döfve, Folkes sonsöner, härstammade
tre linjer, tillsammans utgörande den egentliga
Folkungasläkten.
I. Birger Brosa, jarl (d. 1202), hade med norske
konungen Harald Gilles dotter Birgitta (änka efter
Erik den heliges mördare, Magnus Henriksson) sönerna
Filip jarl och Knut jarl samt dottern Ingegärd,
hvilken såsom Sverker II:s gemål blef moder åt
konung Johan. Filip jarl stupade i Norge 1200 och
efterlämnade endast en dotter. Från henne härstammar
antagligen den s. k. Blå-släkten. Knut jarl hade med
svenske konungen Knut Erikssons dotter Sigrid en son,
Magnus Broke, med hvars son Knut, afrättad 1251
för upproret mot Birger jarl, släktgrenen utgick. -
Birger Brosa säges ha haft ytterligare två söner,
Folke och Magnus. Den förre är möjligen den Folke
jarl, som 1210 stupade vid Gestilren. Hans son Sune
Folkesson, d. 1247, egde, med Sverker II:s dotter
Helena, döttrarna Katarina, gift 1244 med konung Erik
Eriksson, och Benedikta, som s. å. bortröfvades af
östgötalagmannen Lars Pedersson och sedermera blef
gift med Svantepolk Knutsson, en son till hertig
Knut af Reval (Valdemar Sejrs naturlige son). Från
en annan son till Folke, Holmger, härstammar släkten
Hama, som i vapnet förde en stengafvel. Den utdog
omkr. år 1300.
II. Magnus Minniskiöld, gift med Ingrid Ylfva, hade
fem söner: 1) Eskil, som var lagman i Västergötland
i början af 1200-talet och gift med Erik den heliges
dotterdotter Kristina, änka efter norske jarlen Håkon
Galen. Från honom torde, om ock blott på kvinnolinjen,
härstamma flera med Västergötland förbundna stormän,
som i sitt vapen förde ett lejon. Af dessa må nämnas
Västgötalagmannen Peter Näf (1251-53), den från
omkr. 1300 kände Västgötalagmannen Bengt Hafridsson,
farfarsfar till den ryktbare hertigen Bengt Algotsson
(se d. o.), som dödades 1360, och med hvars broder
riddaren Knut Algotsson denna släktgren något senare
utgick; vidare marsken och riksföreståndaren Tyrgils Knutsson,
afrättad 1306, samt hans brorson Knut Magnusson,
som var lagman först i Värmland och sedan i Västergötland.
Genom hans dotter Birgittas gifte med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
