Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gregorius V - Gregorius - Gregorius I - Gregorius II - Gregorius III - Gregorius IV - Gregorius V - Gregorius (VI) - Gregorius VI, Johannes Gratianus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- för hemligt förstånd med hetärian, och
då den under hans uppsikt ställda familjen
Murussi lyckades undkomma, drabbades han af en
fruktansvärd hämnd. Påskdagen 22 april 1821
blef han jämte flera andra präster fängslad,
dömdes till afsättning och hängdes s. d. i full
ornat framför kyrkporten. Hans lik släpades
sedan genom gatorna och kastades i hafvet, men
upptogs af trosförvanter och fördes till Odessa,
där en högtidlig begrafning förrättades. G:s död
skänkte honom anseende som martyr och bidrog att
gifva den grekiska frihetsrörelsen ökad kraft.
H. B-n.
Gregorius. Sexton påfvar ha burit detta namn.
1. G. I (590-604), f. omkr. 540 i Rom, tillhörde
en senatorsfamilj, studerade först rättsvetenskap
och var i flera år stadsprefekt i Rom, vände
sig därefter till religiös verksamhet och ingick
omkr. 575 i ett af honom själf anlagdt kloster
i Rom, där han utmärkte sig för sin ytterligt
stränga askes. G., som 577 blifvit diakon,
sändes 579 som sändebud (apocrisiarius) till
Konstantinopel, hvarifrån han (sannolikt 585)
återvände till sitt kloster, där han utsågs till
abbot. 590 valdes G. mycket mot sin vilja till
biskop af Rom. Som sin första uppgift fattade han
att söka skydda Rom mot langobarderna. I sin kamp
mot dem hade han dock ringa framgång, och först
599 slöts freden. Med rastlös ifver arbetade
G. på att organisera och upparbeta den romerska
kyrkans kring hela Italien strödda besittningar
(patrimonium Sancti Petri); den grundsats han
därvidlag sökte följa var, att kyrkan själf
skulle förvalta sitt gods om möjligt genom
präster. De summor den förbättrade förvaltningen
inbragte använde G. till en storartad social
verksamhet, som gjorde hans namn äradt öfver
hela Italien. Af sin ställning som Roms biskop
hade G. en storslagen uppfattning. Efter sin
invigning kallade han sig liksom före densamma
"Guds tjänares tjänare" (servus servorum Dei),
men samtidigt häfdade han som Petri efterföljare
sitt primat öfver öfriga biskopar, särskildt
gentemot patriarken i Konstantinopel, hvilken i
sina skrifvelser betecknade sig som ekumenisk
biskop (episcopus universalis), men äfven på
andra håll (gentemot ärkebiskopen af Ravenna samt
öfver den nordafrikanska, frankiska och spanska
kyrkan) sökte han - icke alltid med framgång -
göra sina anspråk gällande. För klosterväsendet,
särskildt för benediktinerna, hyste han det
största intresse och bidrog kraftigt till deras
utbredning, liksom han sökte ställa munkarna mera
oberoende af det sekulära prästerskapet. Äfven
för missionen var hans verksamhet af betydelse;
hans var sålunda initiativet till missionen
bland angelsaxarna. Jämväl som teolog är
G. af betydenhet; han uppträdde med stränghet
mot tidens schismatiska rörelser. Bland hans
arbeten, af hvilka en berömd upplaga utgafs af
maurinerna 1705 i 4 folioband, märkas Expositio
in beatum Job seu moralium libri XXXV och
Libri IV dialogorum. Af hans hand finnes jämväl
bevarad en mängd predikningar; äfven hymner har
G. författat. Af stort värde för tidens historia
äro de 853 bref vi af honom ega i behåll. Äfven
på det liturgiska området har han varit verksam,
ehuru olika meningar framträdt, huruvida G. eger
rätt till den ställning på detta område, som
traditionen tillerkänt honom (se Gregorianska
sången). På det
dogmhistoriska området var G. af stor betydelse
som förmedlare af den augustinska teologien
visserligen i förgrofvad form till de nya
kyrkorna. G. dog 12 mars 604. Den katolska
kyrkan räknar G. som helgon och som en af
kyrkans fyra lärare (doctores ecclesiæ). Genom
fromhet och rättrådighet, outtömlig energi
och organisatoriskt och politiskt snille har
G. gjort mer än de fleste för påfvedömets
utveckling. Litt.: F. H. Dudden, "Gregory the
great, his place in history and thought" (2
bd, 1905), Holmquist, "Gamla kyrkans historia"
(1907).
2. G. II (715-731), född i Rom,
påbörjade den kamp mot langobarderna, som
slutligen ledde till deras rikes undergång.
Han upptog utan att vända sig mot bysantinska
kejsardömet äfven striden mot Leo III Isaurierns
bildstormande politik och trotsade segerrikt
kejsarhofvets alla försök att störta honom.
I mellersta och norra Europa åtnjöt
G. det största anseende. Han trädde i
förbindelse med Bonifatius, vigde honom
till biskop 722 och gjorde honom till en
kyrklig organisatör i påfvestolens tjänst.
Stort var ock hans intresse för klosterväsendet;
särskildt gynnade han benediktinerna.
Litt.: Langen, "Geschichte der römischen kirche
von Leo I. bis Nikolaus I."
3. G. III (731-741), syrier till börden, sökte
på allt sätt vandra i sin företrädares fotspår.
Han bemödade sig att åstadkomma ett bättre
förhållande till Bysans, utan att uppgifva G.
II:s ståndpunkt i bildstriden. Men kejsaren
ställde sig afvisande till alla hans försök.
G. upptog äfven sin företrädares strid
mot langobarderna och sökte därunder, ehuru
förgäfves, att förmå Karl Martell till väpnadt
ingripande. G. uppehöll äfven företrädarens
förbindelser med Bonifatius, utnämnde honom
732 till ärkebiskop och förmådde honom att med
uppgifvande af sina missionsplaner gripa sig
an med organiserandet af kyrkan i Bajern
och Schwaben. Äfven med den engelska kyrkan
sökte G. inleda förbindelser. Död 28 nov.
741. Litt.: se G. II.
4. G. IV (827-844), af förnäm romersk börd,
stod i början af sitt pontifikat i starkt
beroende af den frankiska kungamakten och
uppträdde senare på föranstaltande af konung
Lothar, men utan framgång som medlare mellan
kejsar Ludvig den fromme och hans söner.
G. utnämnde Ansgarius till ärkebiskop och påflig
legat i norra och östra Europa. Litt.: se G. II.
5. G. V (996-999), f. omkr.
972, tysk till börden, hette eg. Brun af
Kärnten och var en frände till kejsarhuset.
Han intog som påfve snart en gentemot den
tyska politiken själfständig hållning (så i
striden om ärkestolen i Reims). Redan i
slutet af 996 fördrefs G. från Rom af
adelshöfdingen Crescentius, som mot honom
uppsatte en motpåfve, Johannes XVI, och
blef först 998 återinförd af kejsar Otto III.
Under sin sista tid stod G. i starkt beroende
af det tyska kejsardömet. Litt.: Langen,
"Geschichte der römischen kirche von
Nikolaus I. bis Gregor VII." (1892).
6. G. (VI), motpåfve 1012, uppsattes af
Crescentius och hans parti mot Benedikt VIII.
Då han ej kunde hålla sig i Rom, sökte han,
ehuru förgäfves, hjälp från kejsar Henrik II.
G:s slut är obekant. Litt.: Wappler,
"Papst Benedikt VIII. 1012-1024" (1897).
7. G. VI (1045-46), <sp>Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
