Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gruber, Max - Grubeschow - Grud, Grudspjäll - Grude - Grudziadz - Grudzinski, Andrzej Karol - Grudzinski, Jan - Grue - Grufallmänning - Grufartiklar - Grufbrytning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bakteriologi, sp. 723). Den gruberska reaktionen
ter sig på följande sätt. Om man t. ex. till en
buljongkultur, som innehåller lifligt rörliga
tyfoidbakterier, sätter små mängder blodserum
från tyfoidsjuk människa, klibba bakterierna
tillsammans till hopar och förlora mer eller
mindre fullständigt sin rörelseförmåga. Dessa
hopar kunna bli så stora, att reaktionen
kan upptäckas med blotta ögat. Om fenomenet
framträder tydligt vid tillsats af mycket små
mängder blodserum, är detsamma ett tecken,
som med mycket stor sannolikhet talar för
tyfoidfeber. Fenomenet kallas oftast Vidals
reaktion efter fransmannen Vidal, som skall ha
varit den förste, som användt G:s upptäckt
vid sjuksängen. G:s arbeten, afhandlande
hygieniska frågor, såsom immunitet, desinfektion,
dricksvatten, kolerabekämpandet, social hygien,
prostitutionsfrågan m. fl., återfinnas till stor
del i "Archiv fur hygiene", "Münch. medicin,
wochenschrift" o. a. vetenskapliga
tidskrifter. G. är äfven författare till
ett flertal populärmedicinska skrifter.
G. Wrgn.
Grubeschow (po. Hrubieszow), kretsstad
i ryskpolska guv. Lublin, vid Hucswa,
ett tillflöde till Bug, nära galiziska
gränsen. 10,699 inv. (1897), hvaribland många
judar. J. F. N.
Grud, Grudspjäll. Se Grid:
Grude, socken i Älfsborgs län, Gäsene
härad. 1,807 har. 278 inv. (1907). Annex till
Södra Björke, Skara stift, Kullings kontrakt.
Grudziadz, polska namnet på Graudenz.
Grudzinski, Andrzej Karol, polsk
fältherre, d. 1678, utmärkte sig i kriget mot
svenskarna 1655-57. Efter smärre fäktningar
med Wittenberg. måste han 1655 draga sig
tillbaka och ingå på det aftal, hvarigenom hans
vojevodskap, Kalisz, jämte Posen, erkände Karl
Gustaf som Polens rättmätige konung. Men när
Czarniecki 1656 inryckte i Gnesen, förenade
G. sina trupper med honom, belägrade Kalisz
och opererade mot general Weichard, grefve
af Wrzeszczewicz. G. slog Weichard vid Lubrze
vid Weichsel samt Douglas vid Debnica och vid
Thorn. På riksdagen 1659 fick han ett offentligt
erkännande för sina krigisk-patriotiska
förtjänster och utnämndes till vojevod af Posen.
A-d J.
Grudzinskj, Jan, polsk fältherre under
Karl XII:s fälttåg (födelse- och dödsår
obekanta), tjänade först som fänrik i Józef
Potockis husarregemente och var en af Stanislaw
Leszczynskis varmaste anhängare. Efter slaget
vid Poltava begaf han sig öfver Karpaterna
till Ungern, där han mottogs mycket vänligt af
Rákoczy. Därpå kom han 1710 till lägret vid
Warnitsa, där Karl XII med spillrorna af sin
här befann sig. I början af 1711 medföljde han
Potockis och Orliks expedition från Besarabien
till Podolien och Ukrajna. I mars 1712 skickades
G. af Karl XII på en planlös expedition till
Pokucie (det polska rikets sydligaste landsändar)
för att "befria landet från konung Augusts och
hans bundsförvanters ok". G. hade då en här af
4,000 soldater och 2,000 kosacker. Han öfverskred
Pruth i maj, tågade längs ungerska gränsen till
Galizien och lyckades vid Krakau komma öfver
Weichsel för att möta Stenbock i Stor-Polen. Vid
Pyzdry besegrade han konung Augusts armé
(5,000 man) under befäl af Brzuchowski och
tog många fångar, hvaribland öfverste Gordon
och major Rosen. Men då Stenbock ej afhördes,
måste G. efter äfventyrliga strapatser draga
sig tillbaka och blef slagen af Brzuchowski
vid Krotoszyn 28 juni 1712. Många af hans
krigare gåfvo sig frivilligt. G. måste fly öfver
Karpaterna till Moldau och anlände i midten af
juli till Bender med oförrättadt ärende och blott
några få ryttare. Hans senare öden äro okända.
A-d J.
Grue, pastorat i Solöer, Hedemarkens amt,
Hamars stift, i Norge. Arealen 798,6 kvkm. 5,941
inv. (1900). Hufvudnäringar äro skogsskötsel och
jordbruk. Pingstdagen 1822 nedbrann G:s kyrka,
och därvid omkommo 113 personer i lågorna.
O. A. Ö.
Grufallmänning. Se Allmänning.
Grufartiklar, äldre stadgar och förordningar,
enligt hvilka grufhandteringen i Sverige i
allmänhet eller vid särskilda grufvor skulle
handhafvas. Bland grufartiklarna må anföras
konung Albrekts af 1368 för Norbergs bergslag,
Gustaf II Adolfs för kopparbergsmännen,
25 aug. 1612, och samme konungs för Sala
silfververk, 1 maj 1624. Th. N-m*
Grufbrytning, bergsv., har till ändamål
att löstaga mineral och malmer ur deras
naturliga läge i fast berg. Detta arbete
försiggår vanligen under jorden, men utföres
emellanåt äfven i dagen, i bergsluttningar
o. s. v. Grufbrytningen är en gammal industri
(se Bergshandtering) och kan verkställas på
många sätt. Det äldsta medel man använde för
att löstaga berg af sådan hårdhet, att det ej
med tillhjälp af hackor, kilar och spett kunde
direkt brytas, var elden. Eldbrasor uppgjordes
på eller invid berget, som skulle brytas;
detta sprack genom hettan, hvarefter det
med ofvannämnda verktyg losbröts. Denna metod
kallades på svenskt grufspråk "tillmakning" och
har i Sverige allmänt användts, i många grufvor
ganska långt fram i vår tid och i Sala ännu i
senare hälften af 1870-talet. Numera begagnas
den icke. Genom uppfinningen af krutet fick
äfven grufbrytningen en god hjälp, ehuru krutets
användning vid denna handtering först århundraden
efter dess upptäckt fick insteg. I Sverige
började krutet användas för bergshandteringen
i slutet af 1600-talet, men först under
1700-talet fick det något vidsträcktare bruk;
tillmakningen begagnades vanligen samtidigt. På
senare tider, synnerligast från och med
1860-talet, har emellertid krutet undanträngts
af de på nitroglycerinens explosiva förmåga
grundade sprängämnena, dynamit, sebastin,
ammoniak-krut, extradynamit, patentdynamit,
expressdynamit m. fl. Sprängämnena inläggas
i hål, borrade i berget (se Bergborrning
och Borrmaskiner). I sprängämnet insattes en
knallhatt, från hvilken utgår en stubintråd
af sådan längd, att den når ett stycke utanför
hålet. Numera användes ock elektrisk antändning
af knallhattarna. Ofvanpå sprängämnet tillpackas
sedan en förladdning af lera eller sand (stundom
brukas ock vatten), hvarefter stubinen antändes
och skottet afgår. För att emellertid erhålla
god effekt af skottet fordras, att borrhålet
riktigt "påsättes", slås till lagom djup,
och att laddningen rätt afpassas. Till detta
fordras vana och omdöme hos såväl arbetarna
som förmännen i grufvan. I stenkolsgrufvor
brukas dock relativt sällan sprängning, utom
för att borttaga ofyndigt berg; för mineralets
lösbrytande i sådana grufvor nyttjas allmänt
kilhackan (se d. o.). Då sprängning användes för
kolens löstagning (ej i Sverige), begagnar man
s. k. "säkerhetssprängämnen", som kännetecknas
däraf, att de vid explosionen utveckla ringa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
