Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 143-144 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordfallstrattar ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

medelst en ur munnen utgjuten, stinkande
och svidande vätska, afsöndra andra, då de
oroas, ur analkörtlarna en i luften med
svagt puffande ljud genast exploderande
vätska. Så är t. ex. förhållandet med den
hos oss ej sällsynta skjutbaggen l.
bombarderbaggen (Brachinus crepitans), 6—8
mm. lång, tegelröd, med blå täckvingar. —
Ett fåtal har gjort sig bekant som skadedjur
på växtämnen. Detta är t. ex. fallet med den
i vårt land förekommande sädeslöparen (Zabrus
tenebrioides). — Af familjen äro omkr. 17,000
arter beskrifna. Medan somliga äro helt små,
såsom de blott få mm. långa Bembidium-arterna,
nå andra en ansenlig storlek, såsom den ända
till omkr. 8 cm. långa spökbaggen (Mormolyce
phyllodes) från Java. De flesta äro enfärgade,
svarta eller metallglänsande. Några ha rödgula
teckningar på täckvingarna, såsom Panagaeus crux
major. — I Skandinavien finnas omkr. 350 arter,
fördelade på 61 släkten, af hvilka må nämnas
Carabus (se Jordlöparsläktet), Bembidium, vårt
artrikaste släkte, Poecilus och Pterostichus (se
Feronia), Amara, Anchomenus och Harpalus.
G. A—z.

Jordlöparsläktet, Carabus L., zool., ett släkte
bland skalbaggarna (Coleoptera), hvilket bildar
typen för fam. Carabidæ (se Jordlöparfamiljen).
Arterna ha en långsträckt oval
omkrets, med hufvudet smalare än mellankroppen,
som är nästan lika lång som bred, med rundade
sidor, samt något smalare än de ofvan kullriga
täckvingarna. Jordlöparna sakna de hinnaktiga
bakvingarna eller ha förkrympta sådana och kunna
således icke flyga, hvarför täckvingarna vanligen
äro i midten hopvuxna. Däremot springa de fort
med sina ganska långa och starka ben. Dessa
skalbaggar äro i allmänhet ganska stora, med
vackert skulpterade eller punkterade vingskal
och ofta praktfull metallisk glans. De vistas om
dagen under stenar och löf, i mossa och i murkna
trädstubbar. Om natten gå de ut på rof, och den
vanligaste arten, violettkantade jordlöparen,
C. violaceus, mattsvart, med blåglänsande kant
kring täckvingar och mellankropp, ses ofta
ihjältrampad på vägar och stigar. Vanliga
äro äfven parklöparen, C. nemoralis,
som har bronsbruna täckvingar med 3 rader
metallglänsande gropar, samt trädgårdslöparen,
C. hortensis, med bronssvarta, längdstrimmade
täckvingar, prydda med guldglänsande
gropar. Praktfullt guldgrön, med upphöjda
lister på täckvingarna, är den enl. Linné
i Sverige funna guldlöparen, C. auratus. Af
släktet uppgifvas 14 arter vara funna i vårt
land. Störst är den nära 4 cm. långa, mattsvarta
läderlöparen, C. coriaceus (se fig.),
som vanligen föres till ett särskildt släkte,
Procrustes.
O. T. S. (G. A—z.)

Läderlöparen. (1/2 nat. storl.)

Jordmagasin, trädg., en vanligtvis inhägnad eller med
träd- och buskplanteringar omgifven plats,
som användes för upplag af olika jordslag,
komposter m. m. för trädgårdsbehof.
C. G. D.

Jordmagnetism, fys. På och i närheten af
jordytan verka magnetiska krafter, som
om jorden vore en magnetiserad kropp. Läran om
jordmagnetismen är läran om dessa magnetiska
krafters storlek och riktning samt om de
ändringar, som de undergå i tid och rum.

Om man öfver en magnetstaf lägger en horisontell
skifva af papp eller tunt glas och öfver
densamma strör järnfilspån, ordna sig dessa
i sammanhängande linjer, s. k. magnetiska
kraftlinjer, gående i bågar från stafvens
ena ända till den andra; kraftlinjerna ange i
hvarje punkt riktningen af den magnetiska kraft
eller, som man ock säger, det magnetiska fält,
som stafven alstrar i sin omgifning. De ligga
hvarandra närmast öfver magnetens ändytor och
äfven ett stycke inåt sidoytan, där magnetiska
kraften är störst eller magnetfältet har sin
största intensitet eller styrka. Från midten
och omgifningen däraf utgå inga kraftlinjer, om
stafven är regelbundet magnetiserad; vid midten
säges då förefinnas en neutral zon. I punkter
på långt afstånd från magneten blir magnetens
verkan densamma, som om alla kraftlinjerna
utginge från en och samma punkt inuti magneten
på ena sidan midten och ginge tillbaka till en
andra punkt på andra sidan midten. Dessa punkter
i magneten kallas dess poler; deras afstånd
är i vanliga fall ung. 5/6 af magnetstafvens
längd. Intensiteten i det fält, en sådan
magnetnål skulle alstra på afståndet r från
densamma, är m/r², där m, som beror på styrkan af
stafvens magnetisering, kallas polens magnetiska
massa l. polstyrka. Med fältets intensitet i
en punkt menas den kraft, hvarmed en i punkten
befintlig eller tänkt pol med massan eller
styrkan 1 (en magnetisk enhetspol) skulle
åverkas. I verkligheten kan man ej erhålla
inverkan af en enda magnetpol; en magnet har
alltid (åtminstone) två poler med lika stor
massa, men med motsatta verkningar, så att om
den ena repellerar enhetspolen, attraherar den
andra densamma. Intensiteten af det magnetfält,
som en magnet med massan m och poldistansen l
utöfvar i en punkt i förlängningen af stafvens
längdriktning på afståndet r från dess midtpunkt,
blir därför

m m 2 ml
2 M

HF

där M = ml kallas magnetstafvens magnetiska
moment. Riktningslinjen genom polerna kallas
magnetens magnetiska axel. Kunde en sådan
magnet göras oberoende af tyngdens inverkan,
t. ex. genom att placeras i en vätska af samma
specifika vikt som stålet, skulle man få se den
intaga ett bestämdt jämviktsläge med magnetiska
axeln bildande en vinkel af ung. 70°,5 mot
horisonten och i ett vertikalplan, som med
det geografiska meridianplanet bildar en vinkel
af omkr. 6° åt v., i trakten af Stockholm. Den
ända, som då pekar snedt nedåt, kallas magnetens
nordända; den däri befintliga polen dess nordpol
l. positiva pol; i dess andra ända befinner sig
sydpolen l. den negativa polen. Vredes magneten
ur detta sitt jämviktsläge, skulle den utföra
svängningar omkring detsamma. Detta visar, att
magneten befinner sig i ett svagt magnetiskt
fält, det jordmagnetiska fältet. Den vinkel det
jordmagnetiska fältets kraftlinjer bilda med
horisontalplanet kallas inklination l.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>