Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
världens skapelse och Kristi födelse 5,492, enligt den
bysantinska åter 5,508 år. Den senare användes länge
inom den grekiska kyrkan och aflystes i Ryssland först
1700. Julianska perioden (ej att förväxla med den
julianska tidräkningen, uppfunnen af J. Scaliger,
d. 1609, för att underlätta tidsbestämmelser i
fråga om historiska tilldragelser och uppkallad
efter uppfinnarens faders förnamn, Julius) består
af 7,980 år och är bildad genom multiplikation af
talen 28, 19 och 15, hvilka representera årens antal
i solcykeln, måncykeln och indiktionscykeln. Af
sättet för periodens bildande följer, att två år
inom samma julianska period icke samtidigt ha lika
söndagsbokstaf, gyllental och indiktion. Periodens
början sattes af Scaliger till år 4713 f. Kr., så att
år 1 e. Kr. motsvarar år 4714 inom perioden. År 1911
är sålunda det 6,624:e inom den julianska perioden.
Om den muhammedanska tidräkningen se Hedjra.
Hos araberna begagnas en cykel om 30 år,
innehållande 19 vanliga år och 11 skottår. Turkarna
begagna utom den muhammedanska tidräkningen äfven en
annan, som på ett ganska inveckladt sätt är sammansatt
af denna och af den kristna tidräkningen. Hos dem
förekommer äfven en 8-årig cykel.
Hos perserna synes före islams införande en särskild
tidräkning ha funnits, med året bcstämdt till
365 dagar. En förbättring däraf infördes under
Djelal-eddin af matematikern Alchaijami (1079
e. Kr.) på grundvalen af den gamla stilen, men med
skottår stundom hvart fjärde, stundom hvart femte år.
Utom de ofvan angifna årsräkningarna ha flera andra
blifvit under äldre tider använda, af hvilka de
viktigaste äro Nabonassars epok (från Nabonassars
tronbestigning, 747 f. Kr.), filippiska epoken
(från Alexander den stores död, uppkallad efter hans
efterträdare Filip Arridaios, 324 f. Kr.), Seleukos’
(312 f. Kr.), antiokenska (49 f. Kr.), spanska (38
f. Kr.), Diocletianus’ (284 e. Kr.) och Jesdedjerds
(632 e. Kr.). – Under senare tider har en stor mängd
förslag framställts till förbättringar i tidräkningen,
men intet har gett anledning till några verkliga
reformer.
Litt.: Bland äldre arbeten märkas i främsta rummet
Scaligers "Opus novum de emendatione temporum"
(1583; bästa uppl. l629) och Petavius’ "Opus de
doctrina temporum" (1627–36; bästa uppl. 1703) samt
"L’art de vérifier les dates" (1750, flera gånger
fortsatt). Nyare arbeten äro Idelers klassiska
"Handbuch der mathematischen und technischen
chronologie" (1825–26), Grotefends "Handbuch
der historischen chronologie des deutschen
mittelalters und der neuzeit" (1872), R. Schrams
"Hilfstafeln für chronologie" (1883) och Wislicenus’
"Astronomische chronologie" (1895). En populär
framställning är gifven i Wislicenus’ "Der kalender
in gemeinverständlicher darstellung" (1905). Mera
speciella arbeten äro Faselius, "Altägyptische
kalenderstudien" (1873), Sayce, "The astronomy and
astrology of the babylonians" (i "Transactions of
the society of biblical archeology" III: 1, 1874),
Ideler, "Ueber die zeitrechnung der chinesen" (i
Berlin-akad:s "Abhandlungen", 1837–39), A. Mommsen,
"Untersuchungen über das kalenderwesen der griechen"
(1883). Th. Mommsen, "Die römische chronologie bis
auf Cæsar" (1858), och Krusch, "Studien zur christlichen
mittelalterlichen chronologie" (1880). – Hufvudkällan
ang. den gregorianska kalenderreformen är Clavius’
"Romani Calendarii a Gregorio XIII P. M. restituti
explicatio" (1603; äfven i bd 5 af Clavius’
"Opera mathematica", 1612). Ang. den svenska
tidräkningen se Goldscheider: "Ueber die einführung
des neuen kalenders in Dänemark und Schweden" (i
"Jahresbericht des Luisenstädtischen realgymnasiums
zu Berlin", 1898), A. Lindhagen, "Om grunderna för
vår tidräkning, en studie" (i Vet.-akad:s "Arkiv
för mat., astr. och fys.", bd 4, 1908) och "Der
schwedische kalender seit dem jahr 1700" (därst.,
bd 5, 1909) samt Brate, "Nordens äldre tidräkning"
(i Högre allm. läroverkets på Södermalm årsredogörelse
1908). – 2. Förhistorisk kronologi. Bestämmandet af
ett visst föremåls ålder utgör inom fornforskningen
ett af de första villkoren för fortsatt vetenskaplig
behandling af detsamma. Också har den förhistoriska
arkeologien först genom att baseras på grundliga
kronologiska utredningar kunnat utveckla sig så
hastigt, som den gjort under de sista 80 åren. Man
skiljer inom fornkunskapen mellan relativ och absolut
kronologi. Den <i>relativa</I> kronologien, d. v. s. kunskapen
om fornsakernas ålder i förhållande till hvarandra,
bygger dels på fyndomständigheterna (läget i olika
geologiska skikt eller kulturskikt, föremålets
förekomst på olika nivå i grafvar eller tills.
med andra föremål af en viss karaktär), dels på den
metodiska tillämpning af utvecklingsläran, som fått
namnet "typologi". Alstren af mänskligt arbete äro
underkastade samma utvecklingens lag som arterna
inom djur- och växtriket: olika typer och former
växa småningom fram, och man kan ofta följa denna
utveckling steg för steg. Man har sålunda uppordnat
hela serier af vapen, verktyg, smycken, kärl och
ornamentformer och kunnat iakttaga, huru en form
utvecklats ur den andra. Sålunda lyckas man i många
fall bestämma ett föremåls relativa kronologi, dess
ställning i utvecklingskedjan. Svårare är det ofta
att bestämma ett visst föremåls absoluta kronologi,
d. v. s. dess ålder uttryckt i ett visst antal år
före eller efter Kristi födelse, Hedjra eller någon
annan fast tidpunkt. För de aflägsnaste tiderna nödgas
härvid fornforskningen ingå förbund med geologien,
men har på denna väg hittills kunnat erhålla blott
mycket approximativa tidsbestämningar. På samma
gång som skriftliga minnesmärken med historiska
upplysningar uppträda i de äldsta kulturländerna,
uppstår äfven möjligheten att i andra länder utan
sådana dokument, d. v. s. på förhistoriskt stadium,
ernå en absolut kronologi. Handelsförbindelserna
mellan de olika länderna voro nämligen redan tidigt
så utvecklade, att daterbara föremål från ett land
med tidig historia ofta anträffas fjärran därifrån i
ett annat land utan historia tills. med där tillverkade
saker, som därigenom bli kronologiskt bestämda. Så ha
egyptiska fornsaker anträffats i Grekland, hvarigenom
detta lands förhistoriska kronologi vunnit stadga,
italienska föremål ha hittats n. om Alperna, ja ända
upp i Sverige, och genom en massa dylika fynd har man
fått tillräckligt med hållpunkter för att kunna liksom
kasta ett förhistoriskt nät öfver Europa, Nord-Afrika
och Väst-Asien, där den ena maskan griper in i den
andra och fornsakerna sålunda bli kronologiskt mer
eller mindre noggrant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
