Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krubb-bitare - Krubbpålar - Krubbstreck, krigsv. Se Krubbpålar. - Krubbverk - Kruciferer - Krucifix
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Krubbpålar - Krucifix
långvarigt stillastående och sysslolöshet. Till
förekommande af att hästar skola bli krubb-bitare
böra de som unga ofta fodras och dagligen få
rörelse i fria luften. För fullvuxna eller äldre
hästar, som ha nämnda ovana samt till följd däraf
emellanåt angripas af väderkolik, anbringas en slät
vägg framtill i spiltan, och fodret lägges uti en på
golfvet anbringad krubba. Man brukar äfven spänna en
rem om hästens hals för att hindra honom från ovanan
(se fig.).
C. A. L.*
Krubbpålar, krigsv., järnskodda pålar, som tillhöra
de beridna truppernas fältutrustning. Vid en trupps
bivackering nedslås dessa pålar i rader, och mellan
dem spännas krubbstrecken, vid hvilka hästarna bindas
medelst grimskaft.
O. A. B.*
Krubbstreck, krigsv. Se Krubbpålar.
Krubbverk, fortif., kallades förr, hufvudsakligen
på 1600- och 1700-talen, sådana fästningslinjer af
svagare profil, som voro anlagda i vatten eller
vattensjuk mark på konstgjord undergrund. Sådana
krubbverkslinjer funnos å Göteborgs älffront, utanför
Malmö sjöfront, o. s. v.
L. W:son M.
Kruciferer, bot., växter tillhörande fam. Cruciferæ.
Krucifix (lat. cruci fixus, fäst. på kors, korsfäst),
en bildlig framställning af den korsfäste Frälsaren
("Kristus på korset"), antingen målad eller
utförd i trä, sten, metall o. s. v. Det allmänna
språkbruket använder namnet mest om fristående bilder
af det senare slaget. Krucifix förekommo ej i den
gammalkristna kulten och konsten. Dels lefde nämligen
Kristus i de äldste kristnes föreställning snarare
som herden och herren än som den dödade försonaren,
dels ville de kristne måhända undvika att genom
dylika bilder ge näring åt det hedniska föraktet
för "den korsfäste guden" och därigenom prisge åt
smädelsen det för dem heligaste och dyrbaraste. 1856
upptäcktes på en mur på Palatinus i Rom en hånande
teckning af ett krucifix, föreställande en människa
med åsnehufvud, hängande på ett T-formadt kors
(se Kors, sp. 1077 och fig. 2). Denna teckning,
som torde förskrifva sig från omkr. år 200,
är den äldsta kända krucifixframställning. En
mycket gammal sådan är äfven den afbildning, som
förekommer i en i 5:e årh:s sarkofagstil hållen
relief på en kopparport, tillhörande den omkr. 430
grundlagda S. Sabinakyrkan i Rom. Från samma
tid är måhända äfven en i British museum i London
förvarad elfenbensrelief, framställande Kristus på
korset. Därnäst i ordningen kommer en krucifixbild
i en syrisk (nu i ett bibliotek i Florens förvarad)
evangeliehandskrift, förfärdigad 586 af munken Rabulas
från klostret Zagba i Mesopotamien. Ett i den kristna
konstens historia för sin höga ålder kändt krucifix
är en i Monza befintlig emaljerad afbildning i guld
(eller koppar?), som påfven Gregorius den store
(590-604) skall ha förärat langobarddrottningen
Teodolinda. Detsamma säges också ha varit förhållandet
med två på samma ställe förvarade oljeflaskor,
på hvilka korset och kristusbilden äro framställda
åtskilda. Dessa afbildningar representera troligen en
öfvergångsperiod. På de äldre krucifixen framställes
Kristus vanligen iklädd en fotsid klädnad, hvilken
på de yngre krucifixen blir allt mindre och mindre,
till dess att från 10:e årh. endast ett skynke om
höfterna återstår. På några af de äldre krucifixen
hvila den korsfästes fötter på ett från korset
rätt utstående bräde (suppedaneum; se fig. 1) i
enlighet med ett bruk hos romarna vid korsfästning,
men i strid med den gamla vanliga föreställningen om
Kristi korsfästning. Det vanliga är, att fötterna på
krucifixen äro fästa vid korset med hvar sin spik,
hvilken typ än i dag är den österländska kyrkans
(jfr vidstående fig. 1 och Kors, fig. 15). Vid
slutet af medeltiden förekom allmänt i den
västerländska kyrkan den nu gängse afbildningen
med den ena foten lagd på den andra och båda
fötterna sålunda fästa med endast en spik. Den
österländska krucifixtypen är lidandestypen (med
hufvudet och underlifvet böjda åt höger). Den
äldre västerländska krucifixtypen framställer den
korsfäste idealt, med ett smärtfritt ansiktsuttryck
och gestalten rak. Mot slutet af medeltiden började
äfven inom västerländska kyrkan den österländska
typen med några förändringar göra sig gällande (jfr
fig. 2). Från 11:e årh. framställes den korsfäste
som död. Som öfverskrift på korset förekomma på de
äldre krucifixen olika beteckningar. Den vanliga
beteckningen på de moderna västerländska krucifixen
är INRI (Jesus Nazarenus Rex Judæorum, "Jesus från
Nasaret, judarnas konung", enl. Joh. 19: 19; jfr
Kors, fig. 14). På utförligare krucifixafbildningar
förekomma flera typiska figurer. Jungfru Maria och
aposteln Johannes, två soldater, en hufvudskalle vid
foten af korset (en symbol, som tolkas olika) äro de
vanligaste. På de äldsta krucifixframställningarna
förekomma nästan alltid sol och måne afbildade
(om dessa symbolers sannolika betydelse se Kors,
sp. 1077). Man skilde mellan altarkors, försedda
med fot (se fig. 2), och processionskors, nedtill
slutande med en järnspets, att trädas på en stång och
bäras främst i processioner. - Äfven den lutherska
kulten och kyrkliga konsten gjorde krucifixen
till sin tillhörighet såsom till andakt stämmande
kyrkoprydnader, under protest
[Fig. 1. Krucifix, tecknadt af syriske munken Anastasius
omkr. 675 och förebildligt inom österländska kyrkan.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
