Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krussjuka - Krussyra - Krusta - Krustacéer, Crustacca. Se Kräftdjuren. - Krustader - Krustiska instrument - Krustistel - Kruståtel - Krut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den europeiska potatisodlingens undergång. Lyckligtvis
har de sista årens erfarenhet visat, att dessa
farhågor voro öfverdrifna. Mest förstörande har
bladrullsjukan visat sig i Österrike-Ungern, där
skörden somligstädes reducerats ända till 0. Mindre
svår har den på sista åren framträdt i Tyskland,
särskildt i Nord-Tyskland. Det ser ut, som om den
österrikisk-ungerska formen af sjukdomen ej vore
fullt identisk med den tyska. Olikhet mellan de
båda formerna framträder äfven i det hänseendet, att
den förra sprides både med sjuk sättpotatis och med
den jord, hvari sådan vuxit, medan den senare säges
sprida sig endast med sättpotatis. Orsaken till den
österrikisk-ungerska formen har man velat söka uti
en svampart, Solanella rosea. Orsaken till den tyska
formen åter får ännu anses såsom outforskad. Någon
annan skyddsåtgärd mot bladrullsjuka än undvikande
af sjuk sättpotatis finnes ej att tillråda. -
Krussjuka å morot. Bladen krusa och vecka sig
starkt ihop, nästan buskformigt. Orsaken anses vara en
svampart, Macrosporium Dauci. - Krussjuka å körsbär,
persika, päron, poppel m. fl. träd- och buskarter
ger sig till känna dels som egendomligt färgade
och oregelbundet formade bucklor å bladen,
hvarigenom dessa bli krusiga, dels understundom
jämväl som sjukligt uppsvällda och förkortade
skottled ("häxkvastar"). Dessa sjukdomsformer
framkallas af olika arter af blåssvampar:
Taphrina deformans å körsbär och persika
T. bullata å päron, T. aurea å poppel o. s. v.
J. E-n.
Krussyra, bot., namn på Rumex crispus.
Krusta (af lat. crusta), med., utslag, skorpa på
sår; bark.
Krustacéer, Crustacea, zool. Se Kräftdjuren.
Krustader (af fr. croustade), bakverk i form af
en tunn bägare, som framställes af hvetemjölsdeg
e. d. och som fylles med någon stufning; äfven
det hela kallas krustad. Vissa slags krustader
skola ej ätas, utan användas blott till socklar
för uppläggning.
Krustiska instrument (grek. krustikos, slående, af
kraein, slå), mus., slaginstrument. Se Instrument 1.
Krustistel, bot., namn på Carduus crispus.
Kruståtel, bot., namn på gräset Aira flexuosa.
Krut, ett sprängämne af sådan explosionshastighet
och sådana egenskaper f. ö., att det egnar sig att
utdrifva projektiler ur eldvapen (jfr Explosion). Det
bör meddela projektiler, som utskjutas ur lika
vapen, största möjliga och lika hastighet, då de
lämna mynningen, men får härvid ej utöfva för stort
tryck på vapnets väggar; dess förbränningsprodukter,
som helst böra vara h. o. h. gasformiga, böra ej
utöfva någon kemisk inverkan på vapnet; ej heller
bör dess förbränningstemperatur vara för hög, så
att vapnet därigenom för mycket åverkas; det bör
vidare lämna tillräcklig säkerhet mot antändning
genom olyckshändelse, samtidigt med att det vid
skottlossningen lätt och säkert antändes, utan att
därvid detonera. Krutet är af väsentligen två olika
slag: svartkrut (med dess afart brun- l.
chokladkrut), som vid explosion lämnar en betydande fast
återstod, och röksvagt krut l. kemiskt krut,
hvars förbränningsprodukter äro h. o. h. gasformiga.
I. Svartkrutet är en mekanisk blandning af
salpeter, kol och svafvel, som vid beröring med
en glödande kropp eller på annat sätt upphettad
till en viss temperatur antändes och vid sin
förbränning hastigt utvecklar en stor mängd gas
(krutgas). Svartkrutet är det tidigast använda af de
nämnda båda krutslagen. Redan i uråldriga tider voro
denna eller liknande blandningar kända och användes på
skilda håll för olika ändamål. Till fyrverkeripjäser
nyttjades antagligen krut i Kina redan före vår
tidräkning. Från 969 e. Kr. omtalas förekomsten där
af ett slags raketpilar, hvilkas hylsor inneslöto
en drifsats, sannolikt af krutets beståndsdelar,
åtminstone dess viktigaste (salpetern). När man hör
talas om de kolossala stenblock, som i forna tider
användes till tempelbyggnader och palats, bl. a. i
Baalbek, har man framkastat antagandet, att krut
redan då nyttjades som sprängmedel. Från Asien spred
sig säkerligen kännedomen om krutet till Europa
genom araberna. Dock först mot slutet af 1200-talet
omnämnes det af några författare, såsom Marcus
Græcus, Albertus Magnus (d. 1280) och Roger Bacon
(d. omkr. 1294). Den förste af dessa omtalar en
raketsats af 67 proc. salpeter, 22 proc. kol och 11
proc. svafvel. Tanken på att använda krut som drifmedel
i eldvapen, eller "konsten att göra artilleri",
tillskrifves först, dock utan säkra bevis, den tyske
franciskanmunken Berthold Schwarz (omkr. 1330). Något
före eldvapnens uppträdande i Europa, eller i början
af 1300-talet, kan därför kännedomen om krutets
användning till krigsbruk därstädes anses säker. När
krutet först användes i Norden, är ovisst. Likväl
känner man, att 1360 tillverkades krut i Lybeck,
och 1372 fanns en krutkvarn i Ribe. Stockholms stads
äldsta i behåll varande räkenskaper (från 1431)
visa, att där funnos kanoner och krut, och 1464
omtalas därstädes en krutmakare: mäster Berend. Inom
Frankrike började man först (på 1500-talet) att
rätta kornstorleken efter kalibern, och den växlade
mellan korn mindre än hampfrön och sådana af ärters
storlek. Detta frångicks dock i 1686 års förordning,
enligt hvilken krutkornen skulle ha en hasselnöts
storlek. De mest berömda krutbruken vid denna tid
voro de i Danzig, Lissa, Ath och Bremen. Svartkrutet,
hvilket som drifmedel för projektiler numera är
nästan h. o. h. utträngdt af det röksvaga krutet,
tillverkas i Sverige vid Torsebro och Gyttorp;
röksvagt krut tillverkas vid Åker (svenska arméns
krutbruk), Bofors, Annelöf (nära Landskrona) och
Gyttorp. Märkligt är, att från den tid då svartkrutet
började användas som drifmedel för projektiler och
ända till 1870-talet, då svartkrutets afart brunkrutet
hastigt vann insteg, nästan ingen förändring af de
i detsamma ingående beståndsdelarna gjorts, hvaremot
man i mekaniskt afseende gjort betydande förbättringar
i afsikt att öka dess ballistiska effekt, d. ä dess
förmåga att ge projektilen stor utgångshastighet,
då densamma lämnar vapnet, samtidigt med att det så
litet som möjligt anstränger eldvapnets väggar. Detta
har åstadkommits därigenom, att man ger krutet en
förbränningshastighet, som lämpar sig för det vapen,
för hvilket det är afsedt. Såsom i art. Explosion är
nämndt, sker hvarje krutkorns förbränning successivt
utifrån inåt, lager efter lager; ju mindre dimensioner
krutkornen ha, desto hastigare förbrinna de. Likaså
inträffar den lagervis skeende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
