Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kröning. 1. Religiös akt, 2. Stämpling, 3. Befästningsk. - Kröningsgärd - Kröningsmynt - Kröningsoxe - Kröningssvärd, Karl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kröningsgärd-Kröningssvärd
[Gustaf III:s kröning (ärkebiskop Beronius
och äldsta riksrådet grefve Adam Horn sänka kronan på konungens
hjässa), hufvudgrupp i K. G. Pilos stora (ofullbordade)
kröningstafla. (Nationalmuseum, Stockholm.)]
skola, sedan han blifvit myndig, förrättas i
Trondhjems domkyrka på den tid och med de ceremonier
han själf fastställer. Konungarna Karl XIII och
Oskar I läto dock aldrig kröna sig i Norge. -
Danmarks förste krönte konung var troligen Valdemar
I (krönt i Roskilde 1157). Dess nuv. grundlag
innehåller intet stadgande om kröning, och de tre
senaste regenterna (fr. o. m. Fredrik VII) ha icke
iakttagit detta bruk. - I forna tider hände ofta,
att tronföljare, vare sig arfsberättigade eller genom
val utsedda, kröntes för att bättre tryggas i sin
rätt; så i arfriket Norge, så ock i Tyska riket och
i Danmark, där Valdemar I 1170 lät kröna sin unge
son Knut, hvilket föredöme sedermera följdes af hans
efterträdare. Ännu vanligare har varit kröning af
regenternas gemåler som en bekräftelse på deras höga
värdighet, och denna sed är ännu bibehållen. Påfven
krönes, vid tillträdet till sitt ämbete, med en
tredubbel krona, den s. k. tiaran. - Särskildt
slagna minnespenningar, s. k. kröningsmynt, ha
plägat vid kröningar utkastas bland folket. Sista
gången sådana verkliga kastpenningar förekommo i
Sverige var vid Karl XIV Johans kröning. Vid samma
tillfälle iakttogs äfven det gamla bruket, att
konungens häst försågs med lösa silfverskor, hvilka
vid återvändandet från kyrkan borde tappas och bli
upphittarnas byte. Vid Gustaf III:s kröning lär för
sista gången ha förekommit en kröningsoxe,
hvarmed ursprungligen menades en helstekt oxe, som
fördelades bland folket, men senare en af papp gjord
figur i skapnad af en oxe med förgyllda horn, inuti
fylld med knyten af mat och vinbuteljer, hvilka utdelades
bland mängden. I England har bibehållits
det egendomliga bruket, att en champion (se
d. o.) uppträder vid kröningshögtidligheterna. -
2. Förr namn på den stämpling (åsättande af kronans
märke) af mått, vikter, vågar och transportkärl,
hvilken utfördes af justerare och krönare.
De stadgade tecknens åsättande kallas i nu
gällande författning stämpling och verkställes af
justerare. Krönarbefattningarna äro nu afskaffade. -
3. Befästningsk. Fältvallens kröning är ett
i fästningskriget förekommande anfallsarbete,
som utföres närmast fästningen på krönet af dess
fältvall (däraf namnet) och utgöres af en i nämnda
vall gjord nedskärning med ett framför liggande,
af den uppgräfda jorden formadt bröstvärn,
försedt med en mängd traverser och ryggvallar,
mellan hvilka bl. a. äfven inrymmas de direkta
bräsch- och kontrabatterier, som till sist skola
förstöra fästningens stormhinder och tysta dess
flankerande eld. Fältvallens kröning, hvilken
utföres medelst sapparbete, har till ändamål
att behärska den betäckta vägen samt därifrån
fördrifva försvararna och sålunda möjliggöra
utförandet af de sista belägringsarbetena:
grafnedgången och graföfvergången (jfr Fästningskrig).
2. L. A. F.* 3. O. A. B.*
Kröningsgärd, Kröningshjälp. Se Kröning 1,
sp. 166.
Kröningsmynt. Se Kröning 1, sp. 167.
Kröningsoxe. Se Kröning 1, sp. 167.
Kröningssvärd, Karl Gustaf, historisk samlare,
skriftställare, f. 19 jan. 1786 i Väster-Fernebo
socken i Västmanland, d. 6 sept. 1859 i Stockholm,
aflade 1806 juridisk examen i Uppsala och utnämndes
1813 till länsnotarie i Kopparbergs län, erhöll
s. å. häradshöfdingetitel och förordnades 1826 till
bergsfiskal vid Stora Kopparberget. Hysande ett
lefvande intresse för fäderneslandets och särskildt
sin hembygds historia, var han en outtröttlig samlare
af allt, som därvid kunde tjäna till belysning. Af
hans många i tryck utgifna skrifter - "Handlingar
om trolldomsväsendet i Dalarne 1668-1673" (1821; ny
tillökad uppl. "Blåkullefärderna, eller handlingar"
etc. 1845-49) m. fl. - intages första rummet af hans
"Diplomatarium dalekarlicum. Urkunder rörande
landskapet Dalarne" (3 dlr, d. 1 i förening med
J. Lidén, 1842-53, med suppl.); det utgör ännu den
förnämsta källan för ett närmare studium af Dalarnas
äldre förhållanden. Af K:s många ej utgifna skrifter
må särskildt nämnas "Diplomatarium vestmannicum"
(3 dlr), innehållande en samling urkunder från
medeltiden rörande Västmanland. Detta arbete jämte de
flesta af hans öfriga handskrifter förvaras i Uppsala
universitets bibliotek. För behandlingen af dessa båda
landskaps äldre språk kunna dessa urkundssamlingar ej
läggas till grund, emedan K:s af skrifter ej alltid
äro minutiöst noggranna, och i K:s rent historiska
skrifter träffas stundom väl vågade hypoteser och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
