Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kult - Kultbröd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
Kultbröd
224
ser, upptåg, invigningsriter etc.); vidare och
allmännast i 2:o) offer (af växtämnen, dryck,
djur och människor) samt i 3:o) ord (formler,
böner, som beledsaga ceremonier och offer och
som kvarstå, äfven när offerkulten upphör).
N. S.
Då man här ej kan ingå på den hedniska kultens i
oändlighet skiftande former, meddelas här endast
.en öfverblick öfver det mest väsentliga i de på
biblisk grund framvuxna kultformerna: judendomens och
’kristendomens. Kännetecknande för judendomen var dels
dess strängt nationella begränsning (med Jerusalem
som medelpunkt), dels dess utvecklade offerväsen. I
motsats härtill frigöres kulten i nya testamentet
från alla nationella gränser, på samma gång den
blir uttryck för omedelbar gudsgemenskap (Joh. 4:
21-23). Oaktadt denna väsentliga olikhet voro dock
fornkyrkans gudstjänstformer samtliga mer eller mindre
gammaltestamentliga. Så var redan det gudstjänstliga
rummets anordning ett lån från synagogan och likaså
hela gudstjänstens anläggning. Liksom den synagogala
gudstjänsten utgjordes af böner, skriftläsning och ett
kort tal (memor), så var förhållandet äfven med den
urkristna (jfr Justinus Martyrs Apologia I: 67. "På
den dagen, som kallas .solens, komma alla, som vistas
i staden eller på landet, tillsamman; och föreläsas
då, så långt tiden medgifver, apostlarnas erinringar
eller profeternas .skrifter; när föreläsaren slutat,
håller föreståndaren ett tal; därefter uppstå vi
alla gemensamt och uppsända böner"). Äfven den med
nattvardsfirningen iörenade måltiden (se A g a p e r)
var blott en kri–stianiserad påskmåltid. Likaledes
kunna många gammaltestamentliga reminiscenser spåras i
den äldsta kyrkans musik, böner och formler (stundom
allt intill den hebreiska ordalydelsen: "halleluja",
"hosianna", "amea").
Den kristna kulten är f. n. delad i tre hufvud-grenar:
den grekisk-katolska, den romersk-katolska och
den protestantiska. Gemensamt för dem alla är ett
mer eller mindre framträdande dramatiskt drag. I
den grekiska kyrkan är detta dominerande. Dess
hufvudgudstjänst är nämligen innerst ett
liturgiskt drama, som i stora drag symboliskt
skildrar frälsningens historiska utvecklingsgång,
alltifrån skapelsen intill uppståndelsen. Mera dold
blir den romerska och protestantiska gudstjänstens
dramatiska anläggning. Den spåras dock äfven här,
för så vidt som de båda uttrycka ett (realt, ej
fingeradt) person-förhållande, omsatt i talande
rch handlande växelverkan: den förra (hälft
gammaltestamentligt) på ett .ställföreträdande sätt
(mellan prästen och Gud); den -senare i omedelbar
gudsgemenskap. - Den protestantiska gudstjänstens
innersta väsensdrag kan uttryckas med Luthers ord:
"att vår kära herre måtte själf tala med oss
och vi å vår sida tala med ’honom genom bön och
lofsång". Denna synpunkt blef bestämmande för den
af honom utgifna guds-ijänstordningen Formula misscc
(1523) och Tyska mässan (1526). Så blir från Luthers
synpunkt "kulten närmast det firande uttrycket för
församlingens gemensamhetslif i Gud. Från den mer
eller mindre individuellt bestämda "konventikcln"
(se d. o.) skiljer sig den kyrkliga gudstjänsten genom
.sin organisk-samfundsmässiga karaktär. Ty äfven om
också dennas uppbyffgelse på hvarje enskild punkt
bryter sig genom individen, så sker detta dock icke
<såsom vid konventikeln) genom individen som sådan,
utan genom honom som lem af församlingsorganismen med
dess mål att förverkliga ett Guds rike på jorden. -
Hvad särskildt den svenska kultutveck-lingen
vidkommer, har den städse varit utmärkt för en
sträng konservatism. Från början var det Laurentius
Petri, som påtryckte den svenska kulten denna dess
konservativa prägel. Ty i motsats till sin liturgiskt
radikale broder, Olaus, hyllade Laurentius principen
att af det gamla bibehålla allt, som ej stod i direkt
strid med Guds ord. Härigenom ha åt vår gudstjänst
allt intill denna dag samtliga det fornkyrkliga
gudstjänstschemats grunddrag bevarats. Biand den
svenska kulthistoriens märkesmän f. ö. äro framför
andra att minnas ärkebiskop Kenicius (d. 1636),
biskop Svedberg (d. 1735) och ärkebiskop von Troil
(d. 1803). De olika delarna af gudstjänsten äro
behandlade n särskilda artiklar, till hvilka läsaren
hänvisas. Om kulten bestämmande föreskrifter
se K y r k o h a n d b o k, K y r k o-å r och
Liturgi. Jfr äfven Kristendom, sp. 1350-51.
O. Q.
Kultbröd, etnol., religionsvet., bröd, använda vid
utöfvande af kult (se d. o.), t. ex. inom kristendomen
nattvardsbrödet och hos hebréerna de i helgedomen
framsatta s. k. skådebröden och andra offerkakor
samt äfven påskbrödet. Af Jeremia (7: 18) omtalas
ock brödoffer åt "himladrottningen". Kultbröd synas
ha förekommit vid de flesta jordbruks-idkande folks
religionsutöfning. Sålunda funnos kultbröd såväl
hos Amerikas gamla kulturfolk som hos fornegypter,
kaldéer, assyrier, Mindre Asiens kulturfolk, greker
och romare, och ännu äro dylika i bruk hos olika
folk alltifrån östra Asien till Nord-Afrika och
Europa. Företrädesvis ingå kultbröd i de riter, som
egnas växtlighets- och fruktsamhets-gudomligheterna,
oftast himmelsguden och jordgudinnan, samt de
aflidne. Hos nordborna offrades bröd åt Tor,
och på Eugen, en gång årligen, en med mjöd eller
honung tillsatt väldig kaka åt Svantevit; åt bägge
i deras egenskap af äringsgudar. Hos angelsaxarna
offrade man omkr. år 1000 vid plöjningen en kaka
åt jorden. En kyrklig förordning från 700-talet
förbjuder bakande af bildbröd. Hos nutida europeiska
folk äro kultbröd särskildt förbundna med vissa
årshögtider, såsom alla själars dag, jul, nyår
och påsk. Hvad vårt eget folk beträffar, äro i
synnerhet de till jul bakade bröden märkliga (se
fig. 2-6 i art. Jul). Bland julbröden förekommer ock
den s. k. s å k a k a n, ett cirkel-rundt, ofta med
uddig kant försedt bröd, som bakades till jul eller
urspr, sannolikt till skördehögtiden, och då hade
sin plats på högtidsbordet, men sedan förvarades i
sädeslåren till såningstiden. Det sönderskärs då mot
plogbillen, hvarefter det dels blandades med utsädet,
dels förtärdes af plöjnings-eller såningsmannen,
d v. s. bonden själf, och af familjens medlemmar,
dels ock utdelades åt plog-dragarna. Likartade
plöjningsseder förekommo äfven hos romare, greker
och hinduer och visa således tillbaka till en mycket
aflägsen forntid. Orsaken till brödets helgd och
dess därmed sammanhängande användning som kultbröd
ligger otvifvelakti^t i en föreställning om säden som
ett besjälädt föremål, hvars lifskraft eller väsen
öfvergick till det däraf beredda brödet (jfr A n i
m i s m 2). Af samma föreställning erhåller ock den
kommunion, som ett gemensamt förtärande af ej blott
rituella, utan hos
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
