Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kulturella ungdomsrörelsen - Kulturfolk - Kulturgeografi - Kulturgräns - Kulturhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komma större förståelse dem emellan. Sin uppgift
har rörelsen sökt fylla främst genom anordnande af
aftonsamkväm med föredrag, sång, musik och danslekar,
men äfven genom anordnande af gymnastikkurser,
fotvandringar, museibesök, koloniträdgårdar
m. m. Högsta ledningen utöfvas af en centralkommitté,
och ledningen af arbetet på de olika lokalerna utöfvas
af lokalkommittéer och styrelser för afdelningar
med speciella ändamål. Utöfver dessa har kulturella
ungdomsrörelsen inga fasta medlemmar. Hvem som
vill, från hvilken samhällsklass det vara må,
har utan någon föregående inskrifning rättighet
att mot en liten afgift deltaga i samkväm etc.
E. N-d.
Kulturfolk kallas, i motsats till naturfolk, sådana
folkslag, som själfständigt och verksamt ingripit i
den allmänna kulturutvecklingen eller eljest utdanat
en egenartad kultur, såsom egypter, babylonier och
assyrier, kineser, inder, perser, fenicier, judar,
greker, etrusker, romare, kelter, germaner, araber,
fornperuaner, fornmexikaner, japaner samt de nyare
europeiska folken. Alla kulturfolk ha en gång varit
naturfolk.
Kulturgeografi. Se Geografi, sp. 963.
Kulturgräns, den gräns, ofvanom hvilken regelbunden
odling af kulturväxter ej går. Stundom förstås med
kulturgräns detsamma som odlingsgräns, d. v. s. den
rent administrativa gränslinje, som jämlikt föreskrift
i k. br. 13 dec. 1867 och 8 maj 1868 provisoriskt, i
afvaktan på afvittringens fullbordan, på statens
bekostnad utstakats mellan fjällbygderna samt
de till odling tjänliga delarna af Norr- och
Västerbottens läns lappmarker - således mellan
nomader och jordbrukare i dessa län. Den framgår
inom Västerbottens län på 100 à 120 km. afstånd
från riksgränsen, men inom Norrbottens län på 150
ända till 250 km. afstånd därifrån. Ändamålet med
dess utstakning var hufvudsakligen att förhindra
nybyggesanläggningar i trakter, som äro alldeles
otjänliga för odling, och att skydda lapparna för
intrång. Med fjällgräns förstås gränsen
emellan kalfjället och skogen (i Sverige björkskogen).
Kbg.
Kulturhistoria, vetenskapen om den mänskliga
odlingen, framställning af kulturens orsaker och
väsen, dess utvecklings faktorer samt de typer och
former den företett hos olika folk eller under
olika tidehvarf. Kulturhistorien intager sin
plats som jämbördig vetenskap emellan den episkt
förtäljande politiska historien och den enbart
reflekterande historiens filosofi. Kulturforskaren
skall ge en bild af folkens inre lif och dettas
olika yttringar, från de små dagliga företeelserna
ända upp till de ädlaste frukterna af ideella
sträfvanden. Människans kamp med naturen,
åtkomsten af råvaror, skilda folks byggnadssätt,
bostäder och bohag, grafskick, klädedräkter och
smycken, mat- och dryckesordning, njutningsmedel,
nödtorft och lyx, hälsovård, arbetsredskap, vapen,
medel till samfärdsel och inbördes meddelande,
nationalkaraktären, de olika samhällsklassernas
sätt att lefva, färdigheter, näringsgrenar, handel,
uppfinningar, slöjd, associationer, äktenskapets och
familjens former, seder, nöjen, språk, fördomar och
vidskepelser, religiös tro och kult, rättsordning,
uppfostringsväsen, vetenskap, litteratur och konst
- allt detta är af omedelbaraste intresse för
kulturhistorikern. Han öfverlåter emellertid detalj
forskningarna åt befryndade vetenskaper och lånar
resultaten däraf. - Spörsmålet om människans
ursprungliga tillstånd är utgångspunkten för
hela kulturhistorien. Dennas uppkomst står i
samband med naturvetenskapernas nyväckta lif sedan
midten af 1700-talet; det var naturforskare, som
först uppmärksammade de äldsta uppenbarelserna af
människors verksamhet. För öfrigt kan kulturhistorien
i sitt framträdande betraktas som en reaktion
mot det ensidiga sätt, hvarpå den politiska
historien skrefs och hvilket var föranledt af den
absoluta furstemaktens starka utveckling ända in på
1700-talet. De europeiska folkens lif berodde då i
öfvervägande grad på regenter och ministrar, hvarför
föga annat än dessas handlingar skildrades. Men
upplysningstidehvarfvet (från midten af 1700-talet)
och 1789 års franska revolution vände forskningen
till det egentliga folkets utveckling, dess förflutna
i socialt, politiskt och litterärt hänseende. Den
sålunda uppkomna kulturhistorien har emellertid
lidit af åtskilliga brister. Hvarje hittills gjord
totalframställning har företett svåra luckor till
följd däraf, att monografiska förarbeten i nödig
mängd saknats. De olika områdena äro nämligen högst
ojämnt genomforskade. Här finnas färdiga, väl gjorda
sammanfattningar, där ligger materialet fullkomligt
kringspridt; enskilda epoker och kulturfolk ha
omhuldats eller försummats alltefter rådande
vetenskapliga moder för dagen. Vidare ligger för
kulturhistorikern den frestelsen nära till hands
att af strödda, icke-typiska notiser draga allmänna
slutsatser och sålunda framkomma med otillräckligt
motiverade generaliseringar. Rörelsen har äfven ofta
skjutit öfver målet, i det den visat ringaktning
för den politiska historien och de representativa
personligheter, som från samhällets höjder i
månget fall ingripit mäktigt i odlingen. Den
historisk-kritiska metoden måste finna användning
äfven på kulturhistorien, för att denna skall nå sin
rätta utveckling. - Sedan Voltaire gifvit uppslaget
genom sin "Essai sur l’histoire générale et sur les
moeurs et l’esprit des nations", ha många forskare,
i synnerhet i Tyskland, England och Frankrike,
upparbetat dels den allmänna kulturhistorien, dels
dess specialområden. Att antalet specialarbeten
blifvit ofantligt öfvervägande är naturligt. Här
kunna vi fästa oss endast vid försöken i den
förra riktningen. Under 1700-talet framträdde
kulturhistorien ofta under namn af "människosläktets
historia". I England röddes väg af Ferguson,
Home m. fl. I Tyskland gåfvos i Herders "Ideen
zur philosophie der geschichte der menschheit" små
skarpt tecknade bilder af vissa folks och perioders
väsen. Partier af de mest glänsande kulturskildringar
finnas i flera af Hegels arbeten. Senare har Lotze
utmärkt sig i detta afseende. Större kulturhistoriska
arbeten af betydenhet framkommo först på 1830-
och 1840-talen, såsom arbeten af tyskarna Wachsmuth,
Klemm, Kolb. Nyromantiken verkade i Frankrike liksom
annorstädes lifvande inom detta område, genom att
tända intresset för medeltiden. Bl. a. kunna Guizot,
Roux-Ferrand och P. Lacroix här nämnas. Framstående
är belgiern Fr. Laurent, som i sitt stora verk
öfver folkrättens historia åstadkommit en rad fina
och sorgfälligt utförda monografier öfver flera
hufvudområden af det historiska lifvet, sedda i
deras växelverkan med andra. I England riktade
naturvetenskapernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
