Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska / 307-308 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kurderna - Kurdiska språket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bestämd gräns mellan de olika kurdiska stammarna. I
allmänhet kan man dock skilja mellan två stora
hufvudafdelningar, en västlig och en östlig. Efter
inhemska källor, framför allt Scherefs berömda arbete
"Tarich el-akrad" (Kurdernas historia), dela sig
kurderna i 4 stora grenar: kurmandj, lur,
kelhur och guran. Som en femte gren måste därtill
läggas duschik-kurderna och de zaza-dialekten
talande stammarna i norra Kurdistan (jfr Kurdiska
språket). I allmänhet omfattar namnet kurmandj alla
västliga och under Turkiet lydpliktiga stammar,
men kelhur de östliga, dels till Turkiet, dels till
Persien hörande stammarna, hvartill i s. ansluta sig
de h. o. h. inom Persien bosatte lurerna, som från
språklig synpunkt måste räknas till kurderna. Namnet
guran (urspr. "bergsbor") utmärker numera i större
delen af Kurdistan den jordbruksidkande befolkningen,
i motsats till asjiret, den nomadiserande,
hvilken själf betraktar sig som en förnämligare
ridderlig-aristokratisk klass. Till största delen
äro kurderna sunnitiska muhammedaner, blott få äro
kristna med katolsk, armenisk eller nestoriansk kult,
men deras religion är, såsom hos alla egentligen
nomadiska orientaler, inskränkt till några ytliga
plägseder. Med de härskande folken, turkar och perser,
stå de i ett ständigt fientligt förhållande, skilda
från de förra genom ett fullkomligt olika språk
och från de senare genom religionshatet mellan
sunniter och schiiter. Kurderna (se fig.) äro ett
frihetsälskande, obändigt folk, berömdt för tapperhet,
gästfrihet och en viss hederskänsla. Ha de äfven
genom ständiga ströftåg och plundringar gjort sig
fruktade af sina fredliga grannar, armenier, syrier
och perser, så kan detta till en del förklaras af den
usla, despotiska, blott på utpressningar betänkta
styrelsen, hvars makt öfver de många själfständige
stamhöfdingarna ofta är blott nominell. I allmänhet
torde kurderna vara bättre
än sitt rykte, och erfarna resande vitsorda
både begåfning och ridderlighet hos detta folk,
hvarifrån män sådana som Saladin och Nadir schah
utgått. Kvinnan står hos dem i högre anseende än
vanligt hos orientalerna, ehuru väl äktenskapet såsom
öfverallt i Orienten blott är en handel, hvarigenom
fadern afyttrar sina döttrar, ofta vid 10 till 11
års ålder. Under vintern bo alla kurder i byar, af
hvilka flera tillsammans bilda en stam. De bofasta
stammarna odla ris, sesam, hvete, hampa, lin och
samla galläpplen; de nomadiserande ega hjordar af
kameler, hästar, nötboskap och får. Stammarna kring
Bitlis gälla för att vara de mest civiliserade; renast
från främmande inflytande ha de centrala stammarna
hållit sig, medan de nordliga, mellan Ararat samt
sjöarna Van och Urmia, till stor del uppgifvit sin

En kurder.

nationalitet. Till kurderna höra etnografiskt de af
dem hatade jeziderna, en sekt med egendomliga
religiösa bruk, som har sitt förnämsta tillhåll i
Sindjarbergen v. och Bahdiranbergen n. om Mosul. Utom
den i Kurdistan bosatta huvudmassan finnas flera
enstaka kurdiska stammar och kolonier i angränsande
länder, i synnerhet Persien och Chorassan, dit kurder
flyttades af Schab Abbas (1587–1628), och s. därom
i Kohistan samt vidare kring Asterabad vid norra
gränsen mot jorund-turkmenerna och bitsje-kurderna
kring Demavend m. fl. I Syrien finnas kurder kring
Aleppo och så långt sydligt som mellan Homs och
Baalbek. I Mindre Asien nå de i v. till Angora och
i n. till Erzerum. – Jfr bl. a. Rich, "Narrative
of a residence in Koordistan" (1836), Millingen,
"Wild life among the Koords" (1870), Veliaminov,
"Scheref-nameh ou Histoire des kourdes par Scheref,
prince de Bidlis" (1862), Schläfli, "Beiträge zur
ethnographie Kurdistans" (Petermanns mitteil.,
1863), Binder, "Au Kurdistan, en Mésopotamie et
en Perse" (1887), Geiger och Kuhn, "Grundriss
der iranischen philologie", I (1895–1901), samt en
mängd intressanta uppsatser af Ainsworth, Rawlinson,
Shiel m. fl. i "Journal of the geographical society"
(bd 8 ff.). H. A. (K.V.Z.)

Kurdiska språket, det i
Kurdistan (se d. o.) allmännaste samtalsspråket,
är ett själfständigt iranskt språk, som man förr
med orätt ansåg blott som en korrumperad nypersisk
dialekt. I allmänhet står väl kurdiskan nypersiskan
närmare än andra iranska språk, men skiljer sig dock
därifrån mer än t. ex. pehlevi, det medelpersiska
språket från sasanidernas tid, och intager till
persiskan ungefär samma ställning som den likaledes
själfständiga mazenderanskan, hvilken förr betraktades
som en persisk dialekt. I grammatiskt hänseende eger
kurdiskan ännu kvar en del äldre former, som gått
förlorade i persiskan, såsom t. ex. ett kasussuffix
a (e, i), som utmärker objektiv (ack., dat.),
ett gammalt participialperfekt m. m., hvarjämte
verbet utbildat flera nya egendomliga former, till
hvilka de öfriga iranska språken icke erbjuda något
motsvarande. Äfven inom ljudläran har kurdiskan haft
en egen, alldeles själfständig utveckling med 9 korta
vokalljud och 8 långa, flera diftonger och ett lika
rikt utbildadt konsonantförråd, så t. ex. palatalerna
kⁱ, gⁱ bredvid affrikatorna č (tj) och j (dj),
hväsljuden z (tonande s) och ž (franskt j) bredvid s
och š, eng. w bredvid v och flera arabiska ljud, som
äfven inträngt i rent iranska ord. På det lexikaliska
området eger kurdiskan en mängd urgamla ord, som
saknas i öfriga iranska språk, men kunna återfinnas i
andra indoeuropeiska språkgrenar, t. ex. kodk, knä,
lapk, tass, pordek, tuppkam, m. fl. F. ö. öfverflödar
det kurdiska språkförrådet af en mängd lånord, mest
från persiskan, mindre från armeniskan, turkiskan
och arabiskan; men bredvid de persiska lånorden stå
ofta de äkta kurdiska, som då erbjuda en längre
gången ljudskridning, ungefär som inom franskan
det äldre chétif bredvid det yngre captif (bägge
af lat. captivus), t. ex. zevan (af pers. zeban),
tunga, äldre kurd. zeman, gošt (pers. lånord), kött,
kurd. govd. Äfven pronommålformer lånas ofta från
persiskan, såsom min, jag, i st. f. det kurdiska me;
och de gamla kurdiska räkneorden 12–19, hvilka i
sin bildning stämma öfverens med de armeniska tasn
erku, tasn erekh o. s. v., äro numera nästan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>