Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvinnorörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Filosoferna Condorcet och Hippel proklamerade på
denna tid kvinnans tillträde till alla slags manliga
rättigheter på grund af hennes förmenta själsliga
likhet med mannen; de förefintliga olikheterna
ansågos bero endast på de yttre omständigheternas
makt. Ända till senare delen af 1800-talet kunna
denna abstrakta likhetsteori och denna kamp för
individuella rättigheter i hufvudsak sägas ha legat
till grund för kvinnorörelsen i olika länder, hvilken
alltså i likhet med arbetarrörelsen först haft sin
"utopiska" period och därefter uppträdt som ett led i
medelklassliberalismens kamp för fri konkurrens. Det
är också företrädesvis liberala män, som utgöra
rörelsens första teoretiker, sådana som Saint-Simon,
Theodore Parker och Stuart Mill. Under detta skede
gäller det företrädesvis kampen för de ogifta,
borgerliga kvinnornas ekonomiska och kulturella
rättigheter, närmast betingad af storindustriens
utveckling, som tog en stor del af det kvinnliga
hemarbetet ut till fabrikerna, hvarvid arbetarklassens
döttrar förvandlades till fabriksarbeterskor,
men medelklassens togos i anspråk för handel och
handtverk, folkskolor och nya kommunikationer (post,
järnväg och telegraf). Kvinnosaken under midten
af 1800-talet gäller sålunda öfverallt, där den
framträder, äfven i de angelsaxiska länderna,
där den skenbart börjar med rösträttsfrågan,
hufvudsakligen rätt till utbildning och arbete med
däraf härflytande myndighet för den ogifta kvinnan
och möjligen kommunala rättigheter, såsom beroende
på förmögenheten.
I sitt förgångsland, Frankrike, har saken haft
en något olikartad utveckling, men de romanska
länderna i allmänhet höra, mestadels af religiösa
och raspsykologiska skäl, men också på grund af
sin oroliga politik, till de i detta afseende mest
efterblifna. Under franska revolutionen afgåfvo
kvinnosakens anhängare strax efter proklamerandet af
människans rättigheter 1789 en särskild förklaring
om kvinnans rättigheter. En petition om rösträtt
för kvinna lämnades emellertid utan afseende, och
Napoleons styrelse, som införde prostitutionens
reglementering, lämnade icke rum för några
kvinnosakssträfvanden, liksom äktenskapslagstiftningen
i Code Napoléon ställer sig mycket partisk mot
kvinnan (högre straff på kvinnans äktenskapsbrott
och förbud mot efterforskande af fader till oäkta
barn). När saken ånyo upptogs, med liberalismens
tillväxt efter 1830, skedde detta också först på
familjerättens och de därmed förknippade erotiska
frågornas område, naturligt nog i ett land med
katolsk uppfattning af äktenskapet som oupplösligt,
och här blef George Sand, liksom tidigare fru Staël,
den kraftigaste litterära förkämpen. De franska
kvinnorna har tillträde till universitetsstudier
aldrig nekats, men de ha knappast haft någon större
fördel däraf, då de i allmänhet ega tillträde till
endast mycket underordnade statstjänster och där
äro ovanligt lågt aflönade. Först 1907 fick gift
kvinna rätt att förvalta sin arbetsförtjänst, och de
franska kvinnorna ega ej kommunal rösträtt. Numera
har Frankrike emellertid inträdt i Internationella
kvinnoförbundet (se d. o.) och (sedan 1909) i
rösträttsrörelsen, som där förefaller synnerligen
framgångsrik. Den franska kvinnorörelsen är delad i
en katolsk, en protestantisk och en socialistisk. –
I Italien, där Code Napoléon undergått betydande
ändringar till kvinnornas förmån, finnes en ung,
men synnerligen lifskraftig kvinnorörelse.
I Belgien är relativt sämre ställdt, och i Spanien
finns ingen kvinnorörelse.
I de germanska eller blandade länderna ha
protestantism och urgammal frihetskärlek i förening
sedan äldre tider skapat drägligare villkor för
kvinnan, och det är också där, som kvinnorörelsen
bäst utvecklat sig, dock mindre i Schweiz, Österrike
och Tyskland än i Holland samt de angelsaxiska och
skandinaviska länderna. – I Tyskland, där först de
nationella enhetssträfvandena och sedan imperialismen
och därmed sammanhängande utrikespolitiska och
ekonomiska frågor närmast tagit det allmänna intresset
i anspråk, har kvinnorörelsen, som tog sin början
1865, först senare kunnat få starkare fart. I midten
af 1800-talet inskränkte den sig hufvudsakligen till
reformsträfvanden på flickskolornas och den husliga
ekonomiens områden, men sedermera utvidgades dess
verksamhetsområde, och nu ha tack vare den kvinnorna
allmänt (i Preussen först 1908) fått tillträde till
universitetsstudier och lägre tjänster. I fråga om
familjerätt och ämbeten återstår ännu det mesta
att göra, men kommunal rösträtt ega kvinnorna i
flera tyska stater, och rörelsen håller numera både
teoretiskt och praktiskt jämna steg med den öfriga
sociala.
I England och Nord-Amerika har rörelsen uppvuxit i
nära samband med kvinnornas deltagande i politiska och
sociala sträfvanden (i England tullfrågan, i Amerika
antislafverirörelsen och nykterhetssträfvandet) och
har därför så godt som från början mynnat ut i krafvet
på politisk rösträtt, som framställdes i Amerika
1818 och i England på 1850-talet. I samband med
negrernas politiska emancipation i Amerika (1870) och
industriarbetarnas rösträttsreform i England (1867)
bildades på båda hållen de första föreningarna för
kvinnans politiska rösträtt. Den kraftigt utvecklade
rösträttsrörelsen har i England och i de flesta af
Nord-Amerikas förenta stater framkallat ett lifligt
deltagande i politiken, både den konservativa och
den liberala, från kvinnornas sida, äfven om rörelsen
ännu ej nått sitt egentliga mål, motarbetad som den
varit, särskildt af det liberala partiet i England. Så
äro samtliga engelska universitet öppna för kvinnor
(Oxford och Cambridge ge dem dock inga diplom och
titlar, enär dessa äro förenade med rösträtt till
parlamentet), likaså en hel del lägre statstjänster;
gift kvinnas eganderätt är nästan fullständigt
genomförd (1883), och de ogifta kvinnorna ha nästan
oinskränkt, de gifta delvis, kommunal rösträtt och
valbarhet, underlättad därigenom, att här liksom i
Amerika ingen nämnvärd ovilja råder mellan socialister
och borgerliga, hvilka senare också organiserat många
klubbar för arbetarkvinnor. Florence Nightingale
har gett upphof till den organiserade sjukvården
i fält, Josephine Butler till den Internationella
federationen, amerikanskan Frances Willard till
Hvita bandet. – I Nord-Amerika äro förhållandena
ännu betydligt olikartade inom olika stater, minst
framskridna i sydstaterna, mest i de västra, men på
det hela taget liknar utvecklingen den engelska. I
fråga om bildning och dithörande yrken stå de
amerikanska kvinnorna högst af alla; de utgöra 70
proc. af folkskolornas lärarpersonal, och mer än
1/3 af alla vid högskolor studerande äro kvinnor
(1908 funnos omkr. 3,500 kvinnliga präster, 1,000
jurister och nära 7,500 läkare, däraf många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
