Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkohistoria. 1. Allmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Odericus Vitalis’ "Libri XIII historiæ
ecclesiasticæ" (omkr. 1150) och greken Nikeforos
Kallistos’ (början af 1300-talet) kyrkohistoria,
båda behandlande blott gamla tiden, samt främst
ärkebiskop Antonius’ "Summa historialis" (till
1457). Utomordentligt viktiga bidrag till kännedomen
om kyrkans historia lämnade Fotios och en rad
andra lärda greker genom samlande af äldre skrifter
och notiser. Likaså Isidorus af Sevilla och de
iro-skotske munkarna m. fl.
Med reformationen kom kritisk kyrkohistorisk
forskning. Det protestantiska jätteverket
"Ecclesiastica historia congesta in urbe
Magdeburgica" (13 bd, 1559–74), hufvudsakligen af M.
Flacius, sökte uppvisa kyrkans fortgående förfall
under katolska tiden (till 13:e årh.). Katoliken
C. Baronius svarade med det lika betydande, fast
starkt apologetiska "Annales ecclesiasticæ" (till
1198, 12 bd, 1588–1607). Bägge betecknade ett oerhördt
framsteg, främst i materialsamlande. Inom lutherska
kyrkan sjönk emellertid åter kyrkohistorieskrifningen,
trots G. Calixtus’ historiska sinne och trots
den kritiska skärpa, som framträdde i G. Arnolds
visserligen ensidiga "Kirchen- und ketzerhistorie"
(1699–1700). Däremot nådde kyrkohistorien hög
blomstring inom 1600-talets franska katolska kyrka,
där jansenisterna och maurinerna (främst J.
Mabillon) förde fram en hel rad nya hjälpvetenskaper,
där bollandisterna begynte jättearbetet "Acta
sanctorum", ännu oersättligt, där gallikanen Fleury
skref sin berömda kyrkohistoria i 20 bd (1691
ff., omfattande tiden till 1414) och där kulmen
betecknades af jansenisten Le Nain de Tillemonts
arbete öfver gamla kyrkans historia (16 bd, 1693
ff.). – Jansenismens krossande gaf dödshugget åt den
katolska blomstringen. (Det värdefullaste katolska
företaget under 1700-talet var måhända munken
Florez’ startande af en stor spansk kyrkohistoria,
"España Sagrada", hvaraf 51 bd utkommit,
1886.) Däremot kom på lutherskt område en vetenskaplig
lyftning med "upplysningens" kriticism. Den nyare
kyrkohistorieskrifningens fader blef L. von
Mosheim (se d. o.) 1755. Här möter källkritik förenad
med pragmatism och konstnärlig framställning. Mosheims
motsvarighet inom reformerta kyrkan blef H. Venema
genom "Institutiones historiæ ecclesiasticæ" (7 bd,
1777 ff.). Värdefulla bidrag lämnades af de båda
Walch. Allt tidens kyrkohistoriska vetande samlades på
förtjänstfullt sätt af J. M. Schröckh i jätteverket
"Christliche kirchengeschichte" (45 bd, 1768–1813).
Början till ett nytt skede betecknade
J. K. L. Gieselers kyliga, objektiva "Lehrbuch"
(4:e uppl. 1824), där den neologiska uppfattningen
började vika och där väl valda källutdrag fingo
belysa den genialt knappa framställningen; den
har ännu värde. Fullt genombrott skedde med den af
Schleiermacher påverkade A. Neander. Hans varmt
subjektiva kyrkohistoria (till 1416; 6 dlr, 1826–52)
röjde visserligen brist i fråga om teckning af
historisk utveckling, men var genomträngd af kristen
anda och förmådde sålunda nå det inre lifvet i kyrkan
och uppskatta personligheterna; Neander är skaparen
af den kyrkohistoriska biografien. Mästerskapet
nådde K. von Hase (se d. o.) genom "Lehrbuch" (6:e
uppl. 1870). – Ett nytt inslag kom med F. Ch. Baurs
"Kirchengeschichte" (3 bd; 2:a uppl. 1860 ff.), som
ställde urkristendomen och det kyrkliga dogmats
utveckling under mera kritisk synpunkt. Af Neander
eller Baur ha väl alla följande kyrkohistoriker varit
påverkade, åtminstone indirekt. Till Neanders skola
höra de i Sverige välbekanta K. R. Hagenbach,
M. d’Aubigné, J. H. Kurtz och J. J. Herzog;
dess yppersta representant torde vara Ph. Schaff
("History of the Christian church", till 1530; 6
bd, New York, 1882 ff.; ny uppl. under utgifning af
D. Schaff). Starkt påverkad af Neander (liksom af
Grundtvig) var ock dansken Fr. Nielsen (se d. o.),
i någon mån äfven svensken K. A. Cornelius.
Baurs kritiska metod inverkade på A. Ritschl
och har småningom blifvit bestämmande i den moderna
kyrkohistoriska forskningen, äfven om hans teorier
öfvergifvits.
I den nutida protestantiska forskningen må anges
endast öfversikter och handböcker. Här dominerar
Tyskland. Den viktigaste insatsen blef här A.
Harnacks undersökningar till de tre första
århundradenas missions- och litteraturhistoria,
samt hans banbrytande dogmhistoria (4:e uppl. i
3 bd 1909–10); bredvid honom kunna nämnas för
gamla kyrkan H. von Schubert ("Die alte kirche",
1902) och N. Bonwetsch (i Kurtz’ lärobok, 14:e
uppl. 1906), för dogmhistorien R. Seeberg (2:a
uppl. under utgifvande) och Fr. Loofs (4:e
uppl. 1906); ett viktigt samlingsverk för gamla
kyrkans historia är Gebhardt-Harnack, "Texte und
untersuchungen". I fråga om symbolikens medverkan
vid det kyrkohistoriska arbetet äro F. Kattenbusch
och Fr. Loofs banbrytande. Den medeltida forskningen
lyftes af H. Reuter; ypperst behandlas den
f. n. af A. Hauck (Tysklands kyrkohistoria) och
K. Müller (senare medeltiden). Reformationshistorien
har fått utmärkta öfversikter genom bl. a. G. Kawerau,
K. Müller, F. von Bezold (politiska
sidan), E. Gothein (kontrareformationen),
P. Tschackert (bekännelsebildningen) och O. Ritschl
(dogmhistorien). Nyare tiden bearbetas öfversiktligt
af bl. a. L. Zscharnack, H. Stephan, K. Sell och
F. Nippold. Missionshistorien har upparbetats
af G. Warneck och fortsättes af C. Mirbt m. fl. –
Det senaste skedet i kyrkohistorieskrifningen är
den religionshistoriska skolans medverkan; här
står E. Troeltsch i medelpunkten (protestantismens
historia). – Beträffande "handböcker" af kyrkans
historia är K. Müller banbrytande (se ofvan, når till
1560). F. n. mest anlitade äro därbredvid: W. Möller
(I, 2:a uppl. af H. von Schubert, 1902, och III, 3:e
uppl. af G. Kawerau, 1907), H. Kurtz (14:e uppl.,
2 bd, af N. Bonwetsch och P. Tschackert, 1906),
"Geschichte der christlichen religion" (i "Kultur
der gegenwart", 1909), K. Heussi (2 uppl. 1910),
Fr. Loofs (2:a uppl. 1910) och S. M.
Deutsch (1909); en ny samling har begynt under G.
Krügers redaktörskap, hvaraf H. Stephan, "Die
neuzeit", utkommit 1909. – För Danmark må erinras om
Nielsens handböcker (se ofvan); i Sverige är en under
utgifvande af H. Holmquist (2 bd 1907 och 1910),
och en "Kyrkohistoria för hemmet" af K. Fr. Lundin
(illustrerad; fullbordad 1911).
Bredvid Tyskland intar England (Skottland)
f. n. främsta platsen. Jämsides med Harnacks gingo där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
