Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kölnisk vikt - Kölnkonfederationen - Kölnkriget - Kölskena - Kölstråk - Kölsvin - Költräsk - Kölvatten - Kölvattensordning - Kön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
621
Kölnkonfederationen-Kön
622
(233,615 gr.), Lybecks och (?) Sveriges (233,C82
gr.;. Den kölniska marken (= 1/2 kölniskt pfund
1. skålpund) indelades i 8 unzen = 16 loth =
64 quentchcn = 256 pfennige och räknades = 4,864
holländska ass. I Tyskland utgjorde den kölniska
marken ända till 1857 enheten för guld- och
silfverviktcn liksom för myntvikten. - Att kölnisk
vikt var påbjuden såväl i Norge som i Danmark
synes t. ex. af stadgandet i den norske lov 1604
(Kiöbcbalkcn, kap. 29) och af Fredrik II:s förordning
21 juli 1548, att "öfver hela Norges rike såväl som
öfver hela Danmark skulle brukas en vikt, som är
kölnisk vikt". Huruvida däremot den kölniska marken
varit myntvikt i Sverige, är mycket omtvistadt. Det
bestridcs af H. Forssell ("Anteckningar om mynt,
vigt, mått och varupris i Sverige under de första
femtio åren af Vasahuscts regering", 1872), men
förfäktas på det bestämdaste af t. ex. L. Falkman
("Om mått och vigt i Sverige", 1884-85), som dock
ej tror, att kölnisk vikt varit formligen påbjuden
i Sverige, ty något spår af en föreskrift i detta
hänseende har ej kunnat anträffas. Falkman anför
emellertid en mängd bevis i mcdeltidshandlingar,
att, när affärer afslutadcs af myndigheter eller
gällde frågor af större betydenhet, penningbeloppen
uppgåfvos i mark efter kölnisk vikt. Jfr M ark.
Kölnkonfederationen [kö’-]. Se H an s a, sp. 1404,
och Hansestäder.
Kölnkriget [kö’-]. Se Gebhard, ärkebiskop och
kurfurste af Köln.
Kölskena, skpsb., den skena af järn eller koppar, som
på båtar fastspikas utefter kölens och förstäf-vens
ytterkant i ändamål att skydda denna för skam-filning.
J. G. B.*
Kölstråk, skpsb. Se Bordläggning.
Kölsvin, skpsb.j har till uppgift att förstärka
ett fartygs bottenkonstruktion och utgöra
långskcppsför-bindning. Å trä f ar ly Q (se fig. l
till art. K ö 1) är kölsvinet det långskepps gående
timmer (D), som ligger öfver spanten (F) midt
öfver kölen (A) och fastbultas till dessa. Stundom
finnas ofvanpå botten-stockarnas ändar långskepps
gående sidokölsvin (E), äfvenledcs fastbultade
till spanten. - Å järnfarlyg ’se fig. 2 och 3 till
art. Köl) ligger kölsvinet antingen ofvanpå eller
i höjd med bottenstocksplå-tarna; i senare fallet
är endera af kölsvins- eller bottenstocksplåtarna
oafbruten, ucder det att den andra är inlerkoslal
(se Interkostalplåtar). I stora fartyg, hvarå
bchofvet af mycket kraftiga långskeppsförbindningar
gör sig gällande, är det vanligen kölsvinet, som
är oafbrutet, hvaremot detta i smärre fartyg ofta
är interkostalt. Kölsvin å järnfartyg förekomma af
många växlande konstruktioner;
1 fig. 2 utgöres det af ett bulbjärn (C) jämte 2
vinkel-järn (D), hvilka senare nitas till bulbjärnct,
kon t raspanten (F) och dessas skarfjärn (G).
I fig. 3 åter utgöres kölsvinet af interkostala
plåtar (C), som medelst vertikala vinkeljärn (A/)
förenas med bottenstocksplåtarna (H) och medelst 4
oafbrutna vinkel-järn (D) förenas dels med kölplåten
(/l), dels med
2 likaledes oafbrutna plåtar
(L) och kontraspan-ten (F).
C. K. S.
Költräsk, kronopark i Öfver-Lulcå socken och
tingslag, Bodens revir, Norrbotters län, efter
afvitt-ring afsatt till kronopark jämlikt k. br. 18
juni 1869. Omfattning och benämning bestämdes af
Skogsstyrelsen 15 okt. 1875. Areal 3,203 har. M-g.
Kölvatten, sjöv., den ström ("bakström") eller
rörelse i vattnet, som uppkommer efter ett fartyg,
då detsamma rör sig genom vattnet. Det utmärkes
stundom genom en bubblande rörelse, stundom genom en
hvit skumlinje. Jfr A f d r i f t 2 och Bak-ström 2.
L. IL*
Kölvattensordning, sjöv., segclordning 1. forme-ring,
hvari efterföljande fartyg styra i det framstås
kölvatten; benämnes numera kolonn. Jfr F o r-m e r
i n g 2.
Kön, sammanfattningen af de egenskaper, som
utmärka de organiska varelserna med hänsyn till
artens fortplantning. All lefvande materia kräfver
en regeneration, en förnyelse. De substanser,
hvaraf växt- och djurkroppens enskilda celler äro
uppbyggda och vid hvilkas omsättning cellernas lif
och verksamhet äro bundna, måste oaflåtligt ersättas,
hvilket sker genom assimilation, d. v. s. genom
upptagande och tillgodogörande af näring. Cellerna
äro på mångfaldigt sätt samordnade till bildande
af kroppens skilda väfnader och organ (se Cell);
och då cellernas lifslängd har en begränsning, så
måste inom väfnaderna och organen de döende cellerna
ersättas med nya af enahanda natur. Denna förnyelse
eller regeneration kommer till stånd genom cellernas
förmåga att föröka sig geaom "delning" eller genom
klyfning af sin massa i två i regel identiska
hälfter. Äfven växt- och djurorganismerna i sin
helhet slutligen ha en begränsad tillvaro och måste
därför regcnerera. Denna förnyelse, "fortplantning",
hvarigenom artens .persistens betryggas, regleras
inom olika växt- och djurgrupper på mycket växlande
sätt. Hvad särskildt denna individuella regeneration,
denna "ontogenctiska regeneration" hos djuren
beträffar, så är t. ex. för många ryggrads-lösa djur
(maskar, cclcnterater, polyper) och - under vissa
abnorma förhållanden - äfven för några ryggradsdjur
(salamander) utmärkande, att större eller mindre
med djurkroppen sammanhängande knoppar eller från
denna senare afskilda fragment kunna ega förmåga
att utveckla sig till nya fullständiga individer af
samma art ("könlös fortplantning"). Hos flertalet
ryggradslösa och framför allt hos ryggradsdjuren
komma dock i regel nya individer till stånd genom
"könlig fortplantning". Äfven hos vissa encelliga
djur (protozoer), såsom infusorier, gregariner
och flagcllatcr, kan en i viss mån liknande form
af individförökning iakttagas, hvarvid två djur
sammansmälta till bildandet af en ny, en tredje
individ, hvilken därefter genom "delning", genom
klyfning i identiska hälfter, ger upphof till nya
encelliga djur af samma art. Det bör ju redan a
priori kunna inses att, om å ena sidan ett encelligt
djur genom delningen ger upphof till nya individer,
dessa böra vara byggda i full öfverensstämmelse med
det urspiungliga djuret; men att, om å andra sidan
delningen utgått från en individ af samma art, som i
förväg uppstått genom en sammansmältning af två urspr,
skilda artlika individer, de genom delningen uppkomna
nya djuren ej i allo med nödvändighet äro jämförbara
med de encelliga djur af samma art, som uppstått
genom delning utan föregående sammansmältning. Ty
genom sammansmältningen af två individer i en ny
tredje individ har en kvalitetsblandning egt rum,
som kan vara egnad att i någon mån modifiera den
föreliggande artens karaktär. Denna kva-
Ord. som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
