Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lafontaine, August Heinrich Julius - Lafontaine, Louis Marie Henri - Lafontaine, Henri - Laforest, Jean Louis Dubut de - Laforgue, Jules - Laforsen - La Fosse, Charles de - Lafosse, Philippe Étienne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
797
Lafontaine-Lafosse
798
mats område, var L. på romanens, där
han representerade familjeromanen i dess mest
förtunnade och schablonmässiga typ. L. förhärligade
den husliga lyckan och den omedvetna oskulden i
frasrika deklamationer, men fyllde sina arbeten
med känslosamt vällustiga målningar. Trots det
enformiga och fadda i författarens maner vardt
han ytterst populär genom sin ohejdade svada och
den kälkborger-liga uppfattningen. Äfven kritiken
var honom en tid mycket gynnsam (t. ex. "Journal
för svensk litteratur"); först nyromantiken, i
Tyskland A. \V. von Schlegel, i Sverige tidigast
"Polyfein" (1811; fjärde saml., n:o 9), uppvisade
hans undermålighet. Hans romaner och noveller (de
upptaga omkr. 150 bd) öfversattcs massvis på svenska
(omkr. 50 bd), danska, holländska, engelska,, franska,
italienska, rjska och polska. Bland dem må nämnas
endast Der naturmensch (1791), Qvinclius Heymeran von
Flamming (4 bd, 1795-96) och Die familie von Raiden
(1797), alla öfversatta på svenska. (R-n B.)
Lafontaine [lafåtän], Louis Marie Henri (hette
cg. Thomas i tillnamn), fransk skådespelare
och författare, f. 1826 i Bordeaux, d. 1898 i
Versailles, uppträdde, efter växlande ungdomsöden,
på olika Paristeatrar och var 1863-71 socie-tär vid
Théåtre francais, hvarefter han spelade på Odéon,
Gaité, Gymnase o. s. v. Han uppbar med styrka
sådana roller som Tartuffe, Le misanthrope, L’abbé
Constantin. L. prisbelöntes af Franska akad. för sitt
arbete Les petites miséres (1881) och skref dessutom
teaterpjäser m. m.
Lafontaine [lafåtän], Henri, belgisk jurist och
fredsvän, f. 22 april 1854 i Bruxelles, blef 1893
professor i internationell rätt vid universitetet där
och är sedan 1895 medlem af belgiska senaten. L. är
äfven direktör för internationella bibliografiska
institutet i Bruxelles. Till sin politiska
åskådning är han socialist. L. har ända sedan 1889,
då han blef sekreterare i belgiska skiljedoms- och
fredsföreningen, utöfvat liflig verksamhet för den
internationella fredsrörelsens främjande. Sålunda
har han i belgiska senaten ofta uppträdt med
yrkanden på internationell afrustning samt inlagt
stora förtjänster om såväl hela fredsrörelsens som
särskildt de inter-parlamentariska fredskonferensernas
organisation. L. valdes 1907 (efter Fr. Bajer) till
president för internationella fredsbyrån i Bern. Utom
ett stort antal tidskriftsartiklar har L.’skrifvit
Manuel des lois de la paix; code de Varbilrage
internationelle (1894) och Pasicrisie interna tionale,
histoire docu-mentaire des arbitrages internationales
(1902). Han utger äfven en "Bibliographie de la paix"
(bd l, 1904).
Laforest [lafårä], Jean Louis Dubut de, fransk
författare, f. 1852, d 1902 genom själfmord, skref
ytterligt naturalistiska romaner (Le Gaga, 1885,
Les pelites Rastas, 1894, Messidor, 1898, La tournée
des Grands-ducs och Monsieur Pithec et la Venus des
Fortif s, 1901-02).
Laforgue [lafå’rg], Ju l e s, fransk skald,
f. 1860 i Montevideo, d. 1887 i Paris, var en tid
anställd som lektor hos kejsarinnan Augusta i Berlin,
offentliggjorde diktsamlingarna Les complaintes (1885)
och Uimllaiion de notre-dame la Inne (1886) samt
de filosofiska berättelserna Moralités légendaires
(1887); postumt har utgifvits Les fleurs de bonne
volanté. L:s diktning utmärkes af en originell
fantasi,
starkt metafysiskt intresse och skakande själf
bikter. "CEuvres complétes" utkommo i 3 bd 1901-03»
Biogr, af Mauclair (1906).
: Laforsen, vattenfall i Ljusnan, Färila socken i
Hälsingland, 18 km. nedanför Kårböle poststation
och gästgifvargård, är egentligen en lång fors af
24,7 m. höjd med ett lodrätt fall af 7,s m. Den
utgör gräns för laxens färd uppför älfven, hvarför
en författare ansett namnet vara en erinran därom
och egentligen vara Laxforsen. Äldsta namnformen
är Lagforsen (1540) och betyder utan tvifvel
"gemensam fors", där många ha fiskerätt. För
sägner om forntida röfvare därstädes redogör
J. Nordlander i Turistföreningens årsskrift 1899.
Wbg,
La Fosse [få’s], Charles de, fransk målare, f. 1636 i
Paris, d. där 1716, var först lärjunge af Chauveau
Le Brun och studerade sedan i Rom förnämligast
efter antiken och Rafael och* fick med understöd
af konungen egna tre år i Venczia till fortsatta
studier. L. blef 1673 medlem af akademien genom
en framställning af Proser-pinas bortröfvande,
utnämndes till professor och deltog sedermera i
akademiens högsta styrelse. Efter att i London ha
utfört vidlyftiga arbeten för lord Mon-tagu fick
han 1692 uppdrag att måla Invalid-kyrkans kupol och
dess svicklar, ett ofantligt arbete, som han slutade
1705. Hufvudgruppen framställer Ludvig den helige,
som nedlägger krona och svärd i händerna på Kristus,
hvilken visar sig i gloria, omgifven af madonnan och
änglar med passionsverktygen. Detta var L:s förnämsta
verk. F. ö. dekorerade han en mängd kyrkor och
palats (väggmålningar i S:t Eustache, nu förstörda,
Versailles och Meudon), och särskildt arbetade han
åt den bekante konstsamlaren Crozat. I Louvremuséet
finnas af L. fyra målningar. C. R. N.*
Lafosse [lafa’s], Philippe Étienne, fransk veterinär,
f. 1739 i Montaterre vid Paris, d. 1820 i Villeneuve
vid Yonne, idkade under en följd af år vidsträckt
veterinärpraktik i Paris, anställdes som veterinär i
armén och var 1791-93 under revolutionen, till hvilken
han slöt sig med hänförelse, öfverveterinärinspektör
för arméns remonter. 1767 hade han med biträde
af sin förre elev, vårt lands banbrytare på
veterinärväsendets område, P. Hern-qvist (se denne),
öppnat en privat veterinärskola i Paris, som kom att
rivalisera med den af Bourgelat (se denne) på statens
bekostnad grundade skolan i Alfort. Häraf framkaPades
fiendskap mellan dessa veterinärvetenskapens båda
främsta banbrytare. L. nödgades emellertid af brist på
understöd 1774 upphöra med sin skola. Han utvecklade
betydande författarverksamhet. Den högst skattade af
hans skrifter, som anses ega större vetenskapligt
värde än Bourgelats, var Cours d’hippiatrique
(1769-74), ett praktverk i 2 bd med 65 kopparstick,
stuckna delvis efter af Hernqvist uppdissekerade
preparat. Vidare märkas Guide du maréchal -(1766-68)
och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
