Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lafstärkelse - Lafsyror - Laft - Lafuente y Alcantara 1. Miguel L. - Lafuente y Alcantara 2. Emilio L. - Lafuente y Zamalloa, Modesto - Lafva - Lafvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
801
Laf syror - Lafvar
802
crhålles, om lafvcn maccrcras med saltsyra och den
filtrerade lösningen fälles med sprit. Den bildar en
spröd och genomskinlig amorf massa. Lichenindekok-ten
innehåller minst två olika kolhydrat. Man skiljer
numera mellan 1) egentligt lichenin, som utfaller
gcléformigt vid afkylning, är starkt reducerande,
optiskt inaktivt och färgas ej af jod; 2) i s o l
i c h e n i n, som finnes i filtrat af föregående,
är lösligt i kallt vatten, högervridande, och
blåfärgas af jod. Med lichenin besläktade, i
kokande vatten lösliga kolhydrat äro e v e r n
i i n, i Evernia Pru-nastri, och u s n e i n, i
Vsnea barbata. Vid hydro-lys lämna samtliga dessa
kolhydrat drufsocker, egentligt lichenin möjligen
äfven galaktos. P. T. C. (H. E.)
Laf syror, kem., en grupp organiska syror, som
förekomma i lafvarnas tallus, där de utgöra en
rätt betydlig del af lafbålens massa (l-8 proc. af
torrvikten). De äro mest af aromatisk natur, men
äfven rent alifatiskt byggda lära förekomma. Olika
laf-arter utmärkas vanligen af specifika syror,
och deras antal är mycket stort. Bland bättre kända
lafsyror må nämnas vulpinsyra, de: gula färgämnet i
Evernia vulpina, i Xanthoria parielina och Galycinm
chlorinum; usninsyra, en synnerligen allmän lafsyra,
förekommer i Vsnea, Gladorna-o. a.; l ek an or
sy ra, funnen i flera arter af släktena Roccella,
Lecanora m. fi., är ett derivat af orcin (se d. o.).
H. E.
Laft, ett norskt ord, som enl. Aasen betecknar
sammanhuggningen af bjälkarna i hörnet af en byggnad;
hvari af kanthugget timmer. I Hallingdalen och
Sogn betecknar ordet hörnet af grundmuren; hörnet
af timmerverket kallas där nov (1. nav), l svenska
dialekter har ordet betydelse af en horisontal,
hyllformig afsats, t. ex. å en mur. (O. A. ö.)
Lafuente y Alcantara [-f<wä’ntc i
-ka’ntara]. 1. Miguel L., spansk historiker,
f. 1817 i Archidona (Malaga), d. 1850 i Habana
som generalfiskal öfver Cuba, var deputerad 1846
och blef led. af Academia de la historia 1847. Hans
hufvudverk, Historia de Granada (1843-48) och Historia
de los reyes calölicos Fernando é Isabcl (en efter
hans död utgifvcn upplaga af Andres Bernaldez’
krönika) anses ha bestående värde. - 2. Emilio L.,
den föregåendes broder, spansk orientalist och
historiker, f. omkr. 1825 i Archidona (Malaga),
d. 1868, led. af Academia de la historia 1862, åtnjöt
stort anseende för omfattande och djupa kunskaper och
var vid sin död direktör för San Isidro-bibliotckct
i Madrid. L:s arbete Inscripciones årabes de
Granada (1859) väckte stort uppseende, Catdlogo
de los cödices aråbiyos och Re-laciones de algunos
sitcesos de los idlimos liempos del reino de Granada
(1868) äro ock berömda, men mest uppskattad af en
större allmänhet blef L. genom Cancionero populär,
colecciön escor/ida de se-guidillas y coplas, som
är den första samling af detta . slag i Spanien.
1-2. Ad. H-n.
Lafuente y Zamalloa [-fö>ä’nte i thamaljå’a], Modesto,
spansk humorist, historiker och politiker, f. 1806
i Ravanal de los Caballeros (Valencia), d. 1866
i Madrid, var professor i teologi och filosofi
och därefter en tid vice president i cortes och
statsråd, men hans frisinnade läggning dref honom
in på publicistbanan, där han debuterade 1837 med
tidskriften "Fray Gerundio", som vann oerhörd
spridning och beundran för sin skarpa satir af
politiska och andra förhållanden. En fortsättning
af denna
Tryckt d.20’G 11
tidskrift var :’Teatro social del siglo XIX",
som, ehuru rnera sedeskildrande, hölls i samma
ton. Därefter uppsatte L. "Revista europea" (1848-49)
m. 11. tidskrifter. L:s Historia general de Espana (29
bd, 1850-67; fortsatt af Juan Valera; många uppl.) är
Spaniens bästa rikshistoria. L. var led. af Academia
de la historia. Ad. H-u.
Lafva, socken. Se L a v a d.
Lafvar, Lichenes (sing. Lichen), bot., en växtgrupp
af dubbelorganismer, bestående af svampar, som
lefva i symbios med alger. Innan lafvarnas verkliga
natur blef känd genom Schwendeners (1869) och andras
undersökningar, ansågos de som själfständiga växter;
Linné och Wahlenberg förde dem till algerna. Lafbålen
förekommer under tre olika yttre former: buskform
(ex. Cetraria, se d. o. med fig.), Cladonia (se
d. o. och fig. 1), Roccella (fig. 2), Vsnea (fig. 3),
bladform (ex. Gyrophora, fig. 4), Sticla (fig. 5),
Xanlhoria (fig. 6), Göra (fig. 13), och skorpform
(ex. Lecanora, fig. 7-9), Ochro-lechia (fig. 10),
Rhizocarpon (fig. 11), den sista tätt tryckt intill
och fastsittande å underlaget (träd, klippor o. d.);
hos vissa lafvar är bålen dold i underlaget, hos de
hypofleodiska (af grek. hypor, under, och flofos,
bark) lafvarna (ex. GrapMs, fig. 12) i barken, hos de
endoliliska (af grek. efndon, invärtes, och lifthos,
sten) i stenen. Mellan dessa former finnas förmedlande
öfvergångar. Själfva bålen är bildad af hyfer,
mer eller mindre lika svamparnas, grenade, ledade
celltrådar. Dessa hyfer sammanväfva sig mer eller
mindre tätt och lämna i det inre af de buskformiga och
bladlika samt i undre lagret af de skorplika lafvarna
ofta större eller mindre luftrum i väfnåden. Algerna
eller gonidierna bilda hos de heteromera lafvarna ett
särskildt lager, gonidial-lagret, beläget mellan de af
hyferna bildade bark- och märglagren. Hos de homeomera
1. homoiomera (af grek. homöifos, lika, och meros,
del) lafvarna bildas af hyferna icke några skilda
märg- och barklager, och gonidierna finnas fördelade
i hela bålen. Hos vissa lafvar finnas ofta utväxter
på bålen, cefalodier, som innehålla gonidier af annat
slag än de i bålen normalt förekommande. Beträffande
samlifvet af hyfema och gonidierna i laf bålen äro
meningarna delade. Några författare anse, att lafvarna
äro svampar, som parasitera på algerna, hvilka hållas
i fångenskap i bålen (helotism), andra hålla före, att
symbiosen är mutualistisk, emedan båda komponenterna
draga nytta af samlifvet; de nyaste undersökningarna
synas bekräfta den senare åsikten. Gonidierna skulle
i så fall delvis tillgodogöra sig den näring, som
hyferna upptaga ur substratet (de kunna t. ex. lösa
kalksten och t. o. m. glimmer), hyferna skulle mottaga
assimilationsprodukter af gonidierna.
Lafvarna äro mångåriga, långsamt växande växter
och förekomma nästan öfverallt, där vegetation
är möjlig. De ha stor förmåga att uthärda extrema
temperaturer och långvarig torka och kunna därför
växa på lokaler, där annat växtlif är nästan
omöjligt. Frånsedt snö- och isalgerna utgöra lafvarna
vegetationens yttersta utposter mot polerna och
bergstopparna I kemiskt afseende utmärkas lafvarna
genom förekomsten af kolhydrat, liclienin m. fi. (se
Lafstärkelse), som vid kokning med vatten bilda
klister och vid hydrolys bilda glukos, samt af ofta
färgade syror (lafsyror, se d. o.), vanligen i form
af små korn vidhäftande hyferna.
15 b. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
