Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lagerlöf. 3. Selma Ottiliana Lovisa L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Värmland och med kraftig gestaltningsförmåga,
som skydde hvarken de starka färgerna eller de
känslosamma tonerna, skapat en skara egendomliga,
i hög grad ursprungliga skepnader, figurer från en
gången tid, dem hon skänkt nytt lif i förstorade
mått och dem hon kringgjutit med rik poesi (Gösta
Berling - den förfallne prästen och kvinnotjusaren
- majorskan på Ekeby, Margareta Celsing med det
tragiska förflutna, Ebba Dohna, Marianne Sinclaire,
den elake bruksegaren Sintram och hela gruppen af
lifsglada, underliga, halfförfallna kavaljerer på
Ekeby, som lefva ett sorglöst lif kring majorskans
bord). Trakten, där sägnerna afspelades, var bygden
kring Fryken ("Löfven"), och de olika ställena i
dikten motsvarades af bestämda gods och gårdar,
så att det hela hade en utpräglad lokalfärg. Som
brister i boken framhöllos dels den springande och
lösa kompositionen - som emellertid kan förklaras,
ifall romanen ej i enlighet med titeln skall fattas
som Gösta Berlings lefnadssaga, utan, enligt förf:s
första tanke, som en cykel sägner om kavaljererna
kring majorskans Ekebybord - dels, och framför allt,
den underliga, ofta rätt konstlade och maniererade
stilen, i hvilken man spårade inflytanden från
isländsk saga, Carlyles historiska prosa, Andersens
barnaäfventyr och Björnsons "fortaellinger", med
talrika interjektioner, ovanliga epitet och omvänd
ordföljd. Särskildt i en tid, då naturalismen ännu
satt i högsätet, måste stilen liksom romanen i
allmänhet förefalla bisarr. Romanen i sin helhet
rönte ock ett kyligare mottagande än de först
utgifna fragmenten, och den mötte åtskillig hårdhändt
kritik. Visserligen mottogs äfven boken mångenstädes
med hänförelse; dess fantastiska äfventyrskonst kändes
särskildt för det yngre släktet som en efterlängtad
befrielse från den trista hvardaglighet, hvarmed
eljest tidens romandikt sysslade, och i detta afseende
gjorde den otvifvelaktigt epok i vår prosadikt. Men
till bredare lager nådde den ännu icke, och den
fann trög åtgång i bokhandeln. Författarinnan, som
icke såg möjlighet att lefva på sitt författarskap,
beslöt återvända till skolarbetet; under de följande
åren offentliggjorde hon endast några noveller för
jultidningar. Emellertid ljusnade förhållandena,
sedan "Gösta Berling" 1892 utkommit i Danmark och där
vunnit varmt erkännande; 1895 utkom den ändtligen i
en andra svensk upplaga och tillvann sig allt fler
beundrare. Trots dess brister och oaktadt fröken
L. senare nog skapat konstnärligt mognare verk,
torde alltjämt "Gösta Berlings saga" vara hennes mest
populära, vidast kända, mest beundrade arbete. En
betydande tysk kritiker, prof. Richard M. Meyer,
betecknade (1900) den rent af vid sidan af A. Frances
och R. Kiplings arbeten som det bästa af lefvande
författares episka diktning.
Närmast följde 1894 berättelsesamlingen Osynliga
länkar (öfv. till da., holl., ty., fi., fr., it., sp.,
ry. och eng.), som visar en större konstnärlig mognad:
man märke t. ex. den lilla epilogen till Gösta Berling
om den försupne flöjtisten lille Rusters julafton,
vidare legenden om fågelboet, den tragiskt humorstiska
historien om den fallne kungen samt den kanske
mest fulländade af alla: den förtjusande novellen
"Dunungen". (Anmärkas må, att de olika upplagorna af
"Osynliga länkar" innehålla delvis olika berättelser;
i 3:e uppl., 1904, äro två af de första fjorton uteslutna,
men åtta nya tillfogade.) 1895 mottog fröken
L. uppmuntrande understöd af konung Oskar och
prins Eugen, liksom ock ett litet anslag från
Svenska akademien kom henne till del; hon beslöt
nu att lämna skolan och uteslutande egna sig åt
författarskap. Efter en studieresa till Italien -
i sällskap med Sophie Elkan - offentliggjorde hon
romanen Antikrists mirakler (1897; öfv. till da.,
ty., holl., ry., fi. och eng.) med skildringen af
sicilianskt folklif, poetiserande två rörelser,
som bryta, sig på siciliansk mark: den sekelärfda
tron och den moderna arbetarrörelsen; fyndigt
tillämpar hon härvid folksägnen om antikrist, som,
då han kommer på jorden, skulle synas lik Kristus,
på den sociala rörelsens apostlar, och fogar härtill
legenden om den bortstulna Kristusbilden i Aracoeli;
bland enskildheter märkes inledningskapitlet
om "Kejsarens syn". I en 1899 utgifven samling
Drottningar i Kungahälla (öfv. till da., it., ty.,
eng., holl., fr. och fi.) meddelades bl. a. svenska
sägner, såsom den om Margareta Fredkullas offer, en
veneziansk legend om fiskarringen, en socialpolitisk
parallell om Kejsarinnans kassakista med dess fina
poetisering af illusionens betydelse, då det gäller
att sporra krafterna till det yttersta, legenden om
Sankte Pers moder och ej minst "Gudsfreden" om bonden,
som bröt Gudsfreden under julen och sköt den björn,
som en gång skonat honom, en novell, med hvilken
fröken L. inledde sina ypperliga skildringar af
svenskt bondelif. Samtidigt offentliggjordes den fina
berättelsen En herrgårdssägen (öfv. till da., fr.,
holl., eng., fi. och ty.), om hur en ung sinnessjuk
man återvinnes till hälsa genom en ung kvinna, ett
äfventyr med djup inblick i själslifvets mystik.
Efter en 1899-1900 företagen resa till Orienten,
särskildt Palestina, offentliggjorde fröken L. första
delen af det stora arbetet Jerusalem (öfv. till da.,
ty., fr., holl., fi., ry. och eng.): I Dalarne (1901),
som torde beteckna höjdpunkten af hennes alstring
och som, efter ett storvulet inledningskapitel
"Ingmarssönerna" med en idealiserande skildring
af svenskt bondelynne, ger en följd af episoder ur
en väckelsehistoria, en roman om svensk sekterism,
med fin känsla för de under i hjärta och sinnelag,
som denna ideella rörelse uppenbarar; allra skönast
äro de hjärtevarma slutkapitlen om de utvandrande
Jerusalemfararnas skilsmässa från den gamla
hembygden och de hemmavarandes saknad. En tysk
kritiker och diktare (H. Hesse) har betecknat
denna "Jerusalems" första del som "det skönaste
och största, som den nyare svenska poesien bragt,
en bok öfver Sveriges själ, mångfaldig och dock
enhetlig, mild och väldig, realistisk och visionär;
i ingen annan nyare bok har ett folks själ så kommit
till uttryck, i ingen en församlings religiösa lif
och lefverne framställts så åskådligt, sakligt och
fint". I andra delen, I det heliga landet (1902),
var väl fabeln i det hela svagare behandlad, men
äfven denna del rymde kapitel af djup innebörd -
exempelvis prosadikter som Korsbäraren, "Murar af
guld och portar af brändt glas", "Paradisbrunnen"
o. s. v. Liksom "Jerusalem" lefde i andanom hos
de väckte uppe i Dalarna, så lefver hemlandet i
andanom hos vandrarna på den österländska jorden. I
Kristuslegender (1904: öfv. till da., ty., fi., fr.,
ry., holl. och eng.) förtäljde fröken L. med renhet,
naivitet och innerlighet om yttre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
